#148 Ballad of a soldier

Ballad of a soldier eller Ballada o soldate, 1959. Regi av Grigoriy Chukhray, manus av Grigoriy Chukhray och Valentin Ezhov.

Sovjetisk filmindustri och en stor del av samhället var i krigs-mode en bra bit in i 50-talet tills Chrusjtjovs upptining under 53-58 gjorde att arbetslägren tömdes och möjligheter att för konst och kultur blev lite friare. Man behövde inte längre bara göra social-realistiska dramer som visade de starka arbetarna och de lojala partihövdingarna utan kunde köra lite mer feel-goodfilmer som denna. Men det är ju inte direkt någon samhällskritik här utan vi får följa en ytterst godhjärtad och rar krigshjälte som fått permission för att besöka sin mamma.

Men i början får vi se den enda vägen som går ut från den lilla byn där han växte upp, mamman står där och ser stoisk och moloken ut. Berättarrösten säger att filmen vi får se är en film om en av alla kämparna som drog iväg och ligger begravd som "okänd" långt hemifrån. Då detta öde säkerligen var väldigt vanligt för många ryska familjer så förstår man att man fick göra ett ganska inställsamt porträtt av denna folksoldat. På vägen hem möter han olika sovjeter med olika bekymmer som: ledsen man med amputerat ben, soldat som vill hälsa hem tills in fru, ukrainare som håller på att brinna inne och till sist en bondtjej som råkar ta fel tåg. Kärleken spirar lite men eftersom det är en rysk film så går det inte så bra (sen dör han ju också- fast det är efter filmen). Han ställer så mycket upp för alla som man frågar sig om han nånsin hinner komma hem till mamma, och här blir det faktiskt riktigt fint!

En man av folket!

En charmör av folket!

Filmen har en hel del charm och bra partier, och för sovjeterna var det säkert skönt att kunna diskutera vad krig gör med våra relationer hemma och hur fysiska och psykiska skador, ibland i kombination, kan få tunga konsekvenser(vilket ju borde vara självklarheter).

Både denna och den nyligen sedda The cranes are flying har stridsscener i sig - men helt utan synliga tyska soldater, båda har ett expressionistiskt foto, fruar till soldater som har affärer, patrioter och smitare, tåg och kvinnor som springer bredvid tågen och båda filmer tar också upp en del av eländet som allt förde med sig. Så lite av en trend ser man allt...

#149 Juliet of the Spirits

Juliet of the Spirits eller Giulietta degli spiriti eller Julietta och andarna, 1965. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano, Brunello Rondi.

Fellini, here we go again. Här regisserar han sin fru, den fantastiska Giulietta Masina i hans första färgfilm. Ramhandlingen handlar om en kvinna som är gift med en filmregissör som inte riktigt ser henne, och dessutom är otrogen med en ung skådespelare. På en seans kommer hon i kontakt med andar och börjar en upptäcktsresa kring sig själv och sin sexualitet, men det är ju inte så lätt då alla omkring henne är livsnjutande fotomodeller. Själv är Julietta en bedårande tant som inte riktigt vet hur hon ska hantera läget, och då en granne försöker få igång en affär mellan Julietta och en stilig ung man så drabbas hon av begränsningar kopplade till sin religiösa uppväxt och katolska skuld.

Allt detta, andarna, hennes skuld och hennes barndom hänger ihop och är berättat väldigt vackert. Drömmar, mardrömmar och minnen vävs ihop till några av filmhistoriens bästa scener, och i synnerhet Giuliettas mardrömssyner måste ha inspirerat Exorcisten som kom ett tiotal år senare.

Strandpromenad

Ta lite frukt, inga konstigheter

Visst är den lite objektifierande och så, men det slår för en gångs skull mot både kvinnor och män så det stör inte lika mycket.Varför jag ändå inte höjer den ännu mer är att första halvan är lite ofokuserad och skulle kunna trimmas lite mer, men överlag är den väldans fin!

#153 General Idi Amin Dada: A Self-Portrait

General Idi Amin Dada: A Self-Portrait eller Général Idi Amin Dada: Autoportrait, 1974. Regi och "manus" Barbet Schroeder.

Ja, filmen säger sig vara ett självporträtt av den jovialiske massmördaren, men det är lite mer komplicerat än så. För visst så försöker inte regissören visa så mycket av samhället utanför utan fokuserar på ett antal intervjuer och scener som Idi Amin vill visa upp, men en voice-over påminner ibland tittarna om diktatorns "resumé". När jag såg att filmen skulle återutges med nytt extramaterial så undrade jag varför, dokumentären är ju inte känd som ett mästerverk. Men svaret kom ganska snart, redan efter en kvarts av Amins lögner, storslagenhet, överdrivna självförtroende, sätt att prata på och låga kunskap så är han nästan kusligt likt Trump.

Ett av mina favoritpartier var när Amin är på en båt och skryter över att han kan få krokodiler att flytta på sig med en jätte-handklappning, och han samlar folk för en demonstration, men när han klappar verkar krokodilen inte reagera, "Ah, he is sleeping". Sedan har vi ju också en skön simtävling som han vinner, men det är ganska uppenbart att de andra tävlande inte riktigt ger järnet. Sedan träffar han militärer och doktorer och kommer med svamliga föreläsningar i områden han inte har någon koll över, vilket ju bara blir pinsamt, men ingen låtsas om det.

The biggest!

Svårt bandnamn att överträffa

Sedan skryter han om att Uganda har världens största elefanter, och han hört talas om att Storbritannien har en lågkonjunktur och startar snabbt en insamling för att hjälpa fattiga britter (enbart för att trolla...).

Så det finns några roliga delar och visst är det intressant men samtidigt ganska enformigt... Svårt detta men jag snålar fram ett:

#151 Traffic

Traffic, 2000. Regi av Steven Soderbergh, manus av Simon Moore och Stephen Gaghan.

Ah, The war on drugs var ju en omtalad grej i början av 2000-talet, men nu verkar det amerikanska samhället bytt strategi till en högre grad av legalisering och medicinskt morfin (primärt för smärtlindring). Men utifrån ett (miss)brukarperspektiv så verkar ju den utvecklingen inte lett till att färre dör av droger, utan tvärtom:

Drogstatistik från USA

Kanske att Traffic(och lite senare kom ju också The Wire med ett liknande upplägg) till viss del inspirerade en förändring av politiken då huvudbudskapet är att all drogbekämpning på större skala är en meningslös cirkus som inte gör någon (positiv) skillnad? 

Vilket som, filmen följer några poliser i USA, en kvinna vars man blivit arresterad för att vara en smugglarboss, en mexikansk polis och USAs drug czar(typ drogbekämpningsminister) och hans familj som får väldigt konkreta drogbekymmer.

Men då man i en film ska följa så många trådar så är det ju lätt att vissa händelser inte riktigt hinns byggas upp, och i Traffic så drabbas i synnerhet Catherine Zeta-Jones karaktär Helena av detta. Hennes resa från vilsen fru med ekonomiska bekymmer tills att hon är på plats i Mexico och revolutionerar smugglingsmetoder går mer eller mindre på en halv minut...

Men det finns mycket fint också, exempelvis samspelet mellan Don Cheadle och Luis Guzman som två bittra och retsamma poliser poliser som tar hand om ett viktigt vittne som spelas av den alltid härlige - och nyligen bortgågne Miguel Ferrer.

Javier (Benicio del Toro) funderar över meningen med allt

Caroline fastnar i Freebasing

Poliserna får lite lemonad av Helena

Mest engagemang verkar Traffic ha för Michael Douglas och hans dotter Caroline(Erika Christensen) som bara lämnar allt för att få en hit till, och även om det är engagerande så går även det spåret lite för snabbt.

Mexicospåret med Benicio del Toro berättar däremot en 'enklare' berättelse och får därför ihop det bättre, men som sagt, vill man säga så här mycket så hade det nog behövts en halvtimme till, och då var filmen redan 140 minuter som det var.

Scenerna i Mexico är filmade med en mer skakig handkamera och har en sepia-toner och scenerna i Washington är mer kyligt blåa. Dessa visuella stick är ganska irriterande och daterande. Jag förstår att man vill guida tittaren så vi förstår var vi är, men vi skulle fatta det utan problem även utan färgtonerna.

Men det finns ändå en hel del fint engegemang och skådespeleriet är verkligen on top.

#150 Bob le flambeur

Bob le flambeur eller Bob the gambler, 1956. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Auguste Le Breton.

Jag förstod nog att det inte skulle vara det men jag hoppades verkligen på en film om någon som flamberar! Jag har själv försökt ett par gånger och tyckte att det blev gott, även om det kändes en smula töntigt.

Men en "Flambeur" är detsamma som en high-roller eller storspelare, och det är precis det Bob(Roger Duchesne) är... Han vinner stort på hästar på förmiddagen och spelar bort allt på Roulette på kvällen, och han är cool, riktigt cool med sin sura-gammeldagsa hederskodex. Och, eftersom han är en spelmissbrukare av rang blir han också pank, riktigt pank. Så då är det dags att göra något åt det, kanske råna kasinot som indirekt har rånat honom? Sagt och gjort och plötsligt är vi i de tidiga stadierna av en Heist-film.

Sur och cool, c'est Bob

Bob har ingen kärleksaffär men här dansar han med den 15-åriga Anne (Isabel Corey)

Stöten planeras och Bob ger sig själv en ganska enkel uppgift, att vakta dörren till kasinot, men det är många delar som ska klaffa. Då hans kumpaner inte verkar jätteklippska så undrar man ju om någon kommer att dabba sig eller om det blir den sista stora kuppen.

Melville (1917-1973) fick då han föddes efternamnet Grumberg men bytte namn till Melville då han var ett superfan av Moby Dick. Och han verkade vara en riktig amerikanofil, han hade amerikansk bil, såg tonvis av amerikanska filmer och spelade även in en film i New York. Och Bob le flambeur är väldigt Hollywoodinfluerad, men har också något distinkt franskt i sig. Kanske i bristen på moralisk slutkläm (Crime don't pay!) eller tonen som sticker ut både i musik och karaktärer...

Däremot är voice overn inte så lyckad, den kommer bara ett fåtal gånger och säger helt överflödiga grejer. Kvinnorna i filmen, det finns tre mindre roller, är mest till bekymmer för de manliga männens kamp mot storkovan.

Jag du, visst var Bob lite cool, men det var inte så roligt ändå, dessutom kommer själva handlingen liksom aldrig igång, slutet var bra men det blir ändå ett:

#146 The cranes are flying

The cranes are flying eller Letyat zhuravli eller det lite poetiska Och tranorna flyga, 1957. Regi av Mikhail Kalatozov, manus av Viktor Rozov efter en pjäs av samma namn, också skriven av Viktor Rozov.

Åh, ung kärlek i form av Boris(Aleksey Batalov) och Veronica (Tatyana Samoylova) frodas på moskvas gator. Boris är en fabriksarbetare med fallenhet för arkitektur, men när kriget kommer så anmäler han sig raskt som frivillig, medans hans slemme bror gör allt för att smita. Och tranorna flyga gjordes bara 4 år efter stalins död och trots att den naturligtvis är enormt patriotisk så finns det också en lätt uppgörelse med krigspropagandans klyshor. Bland annat så skojar Sabinin om att han ska kämpa för fosterlandet och att ni där hemma ska slå produktionsmålen - och att propagandans klämkäcka ton var lite over the top...

Så Boris drar iväg ut till fältet och kämpar med ett gott humör. Kvar i staden så dör Veronicas föräldrar och hon flyttar hem till sina svärföräldrar men blir där våldtagen av Boris bror Mark (Aleksandr Shvorin) som hon sedan gifter sig med (Lite oklart varför, hon blev inte gravid, och hon verkar verkligen hata honom hela tiden). Boris kämpar och kämpar och när han räddar en kompis blir han plötsligt skjuten och ramlar stoiskt ner i lervällingen, men dog han? Veronica jobbar samtidigt som sjuksyster och tar hand om skadade soldater, kanske det blir ett möte? Nej, det blir ingen möte. Detta är en rysk film och då ska det inte vara några glada återföreningar. Men det vet inte Veronica om så hon letar, och letar men hittar inte sin Boris. Till slut träffar hon en soldat som slogs med honom som bekräftar det sorgliga - han dog. Hon blir ledsen men slutar med ett litet hopp då hon delar ut de blommor hon hade till soldater hon inte känner, som en slags symbol för att gå vidare?

Kärlek på bro

Kärlek på bild

Kärlek i kapp med tåget

Kriget

Fotot och klippet är ju väldigt snyggt, och jag gillar verkligen den expressioniska stilen i både klippen och bildkompositionerna. Samtidigt står filmen stilla i andra halvan och dessutom är karaktärerna väldigt endimensionella. Ett plus är dock Boris syster Irina(Svetlana Kharitonova) som är en tuff doktor och på sitt sätt en liten upprättelse för alla kvinnor som också gjorde rejäla insatser i "Det stora fostärländska kriget".

#144 Loves of a blonde

Loves of a blonde eller Lásky jedné plavovlásky eller En blondins kärleksaffär, 1965. Regi av Milos Forman, manus av Milos Froman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek.

60-talet bjöd på ett flertal "nya vågor" där den franska kanske fått mest uppmärksamhet men även i öst hände det grejer. I tövädrets Tjeckoslovakien på 60-talet, så examinerades ett gäng drivna filmskapare från filmskolan FAMU med Vera Chytilová, Jiri Menzel och Milos Forman i spetsen. Ambitionen var att ersätta 50-talets socialistiska realism med lite jordnära, aburdistisk komik. Och vad ska man säga, mission accomplished! En Blondins kärleksaffär är både charmig, rolig och lite obehaglig.

Filmen cirklar kring Andula(Hana Brejchová) som tillsammans med några kompisar ska gå på en fest på kommunhuset - för äntligen ska de få träffa lite karlar då alla har lämnat byn för militärtjänst (och övningar?). Men surt blir det när de som kommer är ett gäng kåta, gifta 50-åringar

Här är vi!

Var är killarna

Andula drar istället iväg och hookar upp med en av musikerna, Milda(Vladimír Pucholt) en jazzspelande yngling med honungsstämma... Efter att de har fått ihop det så vet hon vad hon vill ha och försöker göra slut med sin bossiga boyfriend. Och när inte Milda svarar på telefonen så åker hon hem till hans lägenhet och försöker övernatta hos hans föräldrar, som inte har hört talas om henne.

Milda hamnar mellan sina föräldrar som ska se till att inget orederligt händer

En blondins kärleksaffär är riktigt trevlig och man känner sig mysig i magen hela dagen efter man sett den. Betyget är lite snålt, men det är sådan jag är: