#93 Black Narcissus

Black Narcissus eller Svart Narcissus, 1947, regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, från en novell av Rumer Godden.

Förväntningarna är på topp! Powell/Pressburger brukar göra bra grejer, inte minst The red shoes som faktiskt är en av mina favoritfilmer. Här är temat centrerat mellan balansen mellan det andliga och köttsliga, med en indienresa som katalysator. Och när det gäller tyglade sexuella känslor är det svårt att slå ett nunnekloster som tvingas interagera med en riktig karlakarl:

Antal stjortknappar som är knäppta = 0

Men när filmen börjar är alla nunnor i London, och syster Clodagh (Deborah Kerr) får ett uppdrag att öppna ett kloster på Indiska landsbygden. Den lokala prinsen har gett dem ett bra ställe som tidigare varit bordell (och har målningar på det temat över hela huset), och det ska dessutom finnas en lokal brittisk man(David Ferrar) som ska hjälpa gänget med allsköns praktiska problem. Men ensamheten i Indien, och svårigheterna att förstå och relatera till lokalbefolkningen leder till ökad frustration och i ett fall till en slags galenskap.

Nunnorna ägnar sig också åt en skolverksamhet åt de lokala barnen men alla indier är vidskepliga och har liksom lite svårt att fatta. Samtliga kulturkrockar i filmen (det finns en hel del) beror på att Engelsmännen är vänliga och kloka och Indierna är mystiska, naiva och lite korkade. I introduktionen sägs det tydligt "They are like children". Det perspektivet känns lite sisådär...

Ibland är vår leading man i behov av ett garderobsbyte

Så här ser diciplin ut... (nunnehjälparen med piska ser mer ut som en indian än indier)

Östrogenet kokar under ytan

Spektakulär (målad) utsikt

Färgerna och fotot är vackra, och filmen fick Oscar både för foto och art direction. Tydligen var technicolorn så uppskruvad så att de fick sminka nunnornas läppar vita så det inte skulle se ut som att de hade läppstift.

Inriktingen gällande inspelningen var att allt skulle spelas in i Pinewood studios utanför London, så ett litet Indien byggdes upp och ett gäng statister anställdes, statisterna var tydligen castade som en salig mix icke-vita så de indiska byarna ser sannerligen mer kosmopolitiska ut än vad de sannolikt var, jag antar att produktionen tyckte att alla icke-vita såg likadana ut.

Men för mig funkar inte riktigt plast-indien så bra, i synnerhet då bara en av de fyra riktiga indiska rollerna inte spelas av blackface-britter. Hela borta från hemma-ångesten blir inte lika relevant då det inte känns som att de är borta från hemma. Målade himlar och indiska skogar görs fint men jag tror att filmen hade växt på att göras on-location. Nunnornas ökande frustration kan man till viss del förstå men man får inte riktigt nyckeln till varför en av dom går helt bananas, denna nunneorder får man ju lämna om man vill så det är ju bara att dra om man inte gillar läget.

Finns en del bra saker här men värderingsmässigt är filmen ute på grumligt vatten och engagemanget hos den här tittaren kommer inte upp på någon högre nivå...

#777 The brood

The Brood eller Missfostren, 1979. Regi och Manus av David Cronenberg.

Brood betyder inte riktigt missfoster, enligt google translate är det:" a family of young animals, especially of a bird, produced at one hatching or birth "a brood of chicks"" eller "(of an animal) kept to be used for breeding."a brood mare"". Men låt oss inte go ahead of ourselves, för i början handlar det om psykoterapi. Nola (Samantha Eggar) mottar nämligen en experimentel terapiform (psychoplastics) för att komma ur sin depression. I terapin bearbetar hon bland annat sin vrede mot sina föräldrar, och hastigt och lustigt så blir hennes mamma mördad av en liten...varelse. Men hon har en egen dotter som hon vill träffa och får hon inte det blir hon jätterasande. hint- fler små varelser dödar fler folk. Hennes man Frank(Art Hindle) försöker nå fram till henne men hon lämnar aldrig sitt behandlingshem, och dottern börjar få fler och fler spår av bett och slag. Till sist hamnar vi i en psykologisk kamp där liv och död hänger på Nolas humör.

Filmen inspirerades till stor del av Cronenbergs skilsmässa och vårdnadstvist kring hans dotter, men här tar alla tankar, allt hat och alla frågor en fysisk form. Det är som att hans fru, tillsammans med en ny man har skapat ett helt nytt språk med nya regler som Frank inte förstår. Sedan har vi ju grejen med varelserna som är som barn med rejäla rage-issuess. De kastar saker, slåss och kan vara väsa.

Barn kan ju ganska effektiva i skräckfilmer, som i Children of the corn, Damien i Omen eller

De muntra Gradysystrarna i The Shining

Cage i jurkyrkogården

eller som här i "The Brood" som dagisbarn som just hittat trähammare

Barn kan ju göra fler freakiga saker innan omvärlden tar till moteld. Man är ju programmerad att aldrig skada barn och att de innerst inne vill väl - vilket är sunda inställningar om man inte lever i filmens värld...

Alla som föder freakiga monster räcker upp en hand...

Som helhet är filmen lite av en maxad kompott. Vi har både visuellt starka scener (exempelvis en ovanligt obehaglig förlossning) och intressant tematik. Men det finns också en hel del svagheter, med lösa trådar och lite irrationellt beteende av en del av karaktärerna. Betyget blir ett svagt:

#234 The tin drum

The tin drum eller Die Blechtrommel eller Blecktrumman, 1979. Regi av Volker Schlöndorff, med manus av Jean-Claude Carrière, Volker Schlöndorff och Franz Seitz. Baserad på en roman av Günter Grass.

Oskar kollar in sina föräldrar, hur dom super, väsnas och beter sig. Och, eftersom Oskar växer upp i Tyskland på 30-talet så beter de sig inte så lysande. Så han säger att nu får det vara nog, jag tänker inte växa upp i denna smörja och han bestämmer sig då för att det är slutväxt för hans del. Så under nästan 15 år ser och låter Oskar som en (något creepy)småpojke. Han har också en liten trumma han bankar på och så kan han skrika så glas spräcks. Hans glasspräcknings-skills tar honom också ut i världen där han får uppträda inför segerrusiga nazister (och mot slutet är det mer modstulna nazister).

Filmen är semi-absurdistisk med ett flertal inspel som visar på lägets galenskaper. Det är allt från att en spelar jazztrumpet på nazimöten till att man får se några ihjälskjutna nunnor flyga som änglar upp till himlen. En del av de inslagen kommer säkert från en av manusförfattarna (Jean-Claude Carrière) som tidigare jobbat med Bunuel, men de passar bra in i helheten.

För här finns mycket! Det är krig, död, kärlek, pyromaner, erotiska möten på potatisängar, nazi-pins som fastnar i halsen, leksaksbutiker och ett Tyskland som förändras i rask takt.

Jag har tyvärr inte läst boken den är baserad på - men den var en avgörande pusselbit i beslutet att Grass fick nobelpriset, men jag har förstått att filmen slutar innan boken. -Helt enkelt på grund av att Schlöndorff tyckte att sista delen komplicerade bilden av Oskar som karaktär, vilken han inte kunde knyta ihop rent filmiskt.

Spanska affischen

Oskar håller takten

Hans scenvänner

Playmobilversionen var tyvärr otextat, men det känns skönt att den finns

Schlöndorff hade väldigt svårt att hantera språket i själva boken, det blev liksom inga lyckade dialoger av det. Så han skrev manuset på franska och översatte det sedan tillbaka till tyska.

Filmen är episk och fin med en sammanhållande grundidé. Betyget snuddar på ett ännu högre betyg...:

#864 Being there

Being there eller Välkommen mr. Chance, 1979. Regi av Hal Ashby, roman och manusbearbetning av Jerzy Kosinski

Mr. Chance(Peter Sellers) är svagbegåvad, med någon slags utvecklingsstörning. Han jobbar med trädgårdsarbete hos en rik äldre man som dör några minuter in i filmen. Då tvingas han för första gången i sitt liv ut i världen. Men han är riktigt vilsen och det visar sig att han inte varit utanför huset och trädgården på över 40 år. Han kan inget om samhällets regler och går efter en stund fram till en färgad kvinna och säger, "food please"...

Men Chance blir sedan påkörd av en svinrik kvinna (Shirley McLaine) och följer sedan med henne hem för att få vård, och efter det rullar allt på för Chance, som storligen imponerar på alla han möter... Detta trots att han bara säger saker som att "Efter våren kommer sommaren", som folk verkar tolka som intelligenta metaforer.

Han gillar tv

Och hon gillar honom

Filmen hävdar att om man ser rätt ut, är man, är vit, låter korrekt, talar i plattityder och har mäktiga vänner kan man gå hur långt som helst. Mot slutet av filmen verkar Chance vara på väg mot att bli presidentkandidat, vilket kanske var lite väl magstarkt 1979 men känns inte lika osannolikt idag... Filmen är trevlig och intressant, och Peter Sellers är magnifik i rollen som Chance

#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning:

#91 The Blob

The Blob, 1958, regi av Irwin S. Yeaworth, Jr., manus av Kate Phillips och Theodore Simonson, från en idé av Irvine Millgate.

Jag brukar ju alltid gilla gamla rejäla specialeffekter framför CGI, men här vete tusan. En typ genomskinlig blobb som äter sig igenom en stad hade kunna bli både äckligt och kul med lite dataeffekter? För här är skurken en slemboll och det är ganska uppenbart att filmteamet fått kombinera lite skak på slemklumpen eller fått filma i nerförsback för att skurken ska kunna röra sig framåt.

För en Blob är en ganska bra skurk, den bara rör sig framåt och slukar allt och alla. Den ramlar ner från himlen och hotar snabbt den hela amerikanska småstaden. Men det är det kyssande paret Steve(Steve McQueen) och Jane (Aneta Corsaut) som först märker att något är fel. De har sett doktorn lösas upp och en lokal skogsgubbe fått sin hand inslemmad. Polisen tror dom inte och de försöker berätta för alla att något snark, snark, snark.... Efter en härlig start så blir det för mycket snack och alldeles för lite Blob. Att skådespeleriet är risigt hjälper inte heller och Steven McQueen är dessutom minst 10 år för gammal för sin roll som collegekille. Och även om detta var Steve McQueens första större film så är ju Bloben den stora stjärnan- Och den fina blobmusiken och estetiken..:

Troo på osss, Blobben finns!

Sedan vill den äta upp en hel biosalong (statisterna ser inte så rädda ut)

Härliga effekter i kampen mot blobben

Här fanns det nog ingen budget för riktig Technicolor så filmen är filmad med Delux-tekniken som trots sitt namn inte är en höjdar filmstock. Det krävs nämligen extremt mycket ljus för att det ska bli bra vilket innebär att skådespelarna fulkomligt badar i starkt ljus och att alla skuggor blir mer eller mindre kolsvarta...

Många brukar ju säga att skräckfilmer är speglingar av sin tids fara så vad representerar då blobben? Är det den stora röda faran eller konsumtionssamhällets framfart? Jag tror ingedera, det finns nog inte så mycket tankar bakom filmen mer än att en blob är en rolig skurk (jag håller med). Så trots en bra start och härliga 10 sista minuter så drar ändå det söliga mittenpartiet ner kalaset till ett:

#85 Pygmalion

Pygmalion, 1938, regi av Anthony Asquith och Leslie Howard, manus av George Bernard Shaw, W. P. Lipscomb, Cecil Lewis, Ian Dalrymple, Anatole de Grunwald och Kay Walsh, från pjäsen av George Bernard Shaw.

Pygmalion är ju från start baserad på en gammal grekisk saga om just Pygmalion som gjorde en skitsnygg tjej av lera och bad sedan gudarna att göra den till en riktig dam (de lyssnade!). Här har vi istället en douchebag-lingvist som tillsammans med sin kompis Pickering tar en tjej bort från gatan och försöker få henne till att bli en riktig dam på rekordkort tid- som ett vad liksom.

Begreppet Pygmalioneffekten kommer också från samma saga. Den amerikanska forskaren Robert Rosenthal, Harvard University, gjorde en studie tillsammans med rektor Lenore Jacobson i San Fransiscos södra skoldistrikt. Där låtsades Rosenthal mäta elevernas IQ med hjälp av ett test. Sedan berättade han för skolans lärare att några slumpvis valda elever kommer att förbättra sig avsevärt under det kommande året. När Rosenthal kom tillbaka ett år senare hade dessa elever också förbättrat sig mer än de övriga eleverna. Så med hjälp av uppmärksamhet och tro kan man få vem som helst att bete sig som en vältalig prinsessa?

Eliza (Wendy Hiller) pratar till en början släppigt och har smutsiga kläder. Hon har aldrig sett ett badkar förut men är motiverad att lära sig, hon ser själv hennes språk och maner som hinder i hennes plan att jobba i butik. Hon tränar under både dag och natt och det är "The rain in Spain stays mainly in the plains." tillsammans med vett och etikettkurser. Higgins(Leslie Howard) är ganska så kylig i sitt bemötande, exempelvis kallar han Eliza rakt igenom filmen för "the object".

Yes, you squashed cabbage leaf, you disgrace to the noble architecture of these columns, you incarnate insult to the English language, I could pass you off as the Queen of Sheba!

Lingvistisk träning

När jag som barn gick på Mini-teatern spelade jag musikalversionen av Pygmalion, My fair Lady. Men här är det ingen sång, men däremot är manuset vassare och roligare. För när den är charmig så är den supercharmig men den diskuterar också sig själv genom att den ifrågasätter de ganska uppenbara problematiska aspekterna:

• Att klassmarkörer som språk och klädsel ska spela så stor roll
• Att man tar någon från gatan och gör ett exprement för att sedan bara slänga tillbaka henne?

Så Pygmalion klarar sig med hedern i behåll? Neh, inte riktigt, Shaws grundambition med filmen var ju att få britterna att prata med rent (läs överklassigt). Shaw:

The English have no respect for their language, and will not teach their children to speak it. They spell it so abominably that no man can teach himself what it sounds like. It is impossible for an Englishman to open his mouth without making some other Englishman hate or despise him. German and Spanish are accessible to foreigners: English is not accessible even to Englishmen. The reformer England needs today is an energetic phonetic enthusiast: that is why I have made such a one the hero of a popular play.

Så, här närmar vi oss en lite mer tveksam syn på vad som är viktigt och varför, men jag väljer att inte tänka så mycket på det, allt är ju så trevligt och fina klänningar och lagom mycket romantik!