#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning:

#91 The Blob

The Blob, 1958, regi av Irwin S. Yeaworth, Jr., manus av Kate Phillips och Theodore Simonson, från en idé av Irvine Millgate.

Jag brukar ju alltid gilla gamla rejäla specialeffekter framför CGI, men här vete tusan. En typ genomskinlig blobb som äter sig igenom en stad hade kunna bli både äckligt och kul med lite dataeffekter? För här är skurken en slemboll och det är ganska uppenbart att filmteamet fått kombinera lite skak på slemklumpen eller fått filma i nerförsback för att skurken ska kunna röra sig framåt.

För en Blob är en ganska bra skurk, den bara rör sig framåt och slukar allt och alla. Den ramlar ner från himlen och hotar snabbt den hela amerikanska småstaden. Men det är det kyssande paret Steve(Steve McQueen) och Jane (Aneta Corsaut) som först märker att något är fel. De har sett doktorn lösas upp och en lokal skogsgubbe fått sin hand inslemmad. Polisen tror dom inte och de försöker berätta för alla att något snark, snark, snark.... Efter en härlig start så blir det för mycket snack och alldeles för lite Blob. Att skådespeleriet är risigt hjälper inte heller och Steven McQueen är dessutom minst 10 år för gammal för sin roll som collegekille. Och även om detta var Steve McQueens första större film så är ju Bloben den stora stjärnan- Och den fina blobmusiken och estetiken..:

Troo på osss, Blobben finns!

Sedan vill den äta upp en hel biosalong (statisterna ser inte så rädda ut)

Härliga effekter i kampen mot blobben

Här fanns det nog ingen budget för riktig Technicolor så filmen är filmad med Delux-tekniken som trots sitt namn inte är en höjdar filmstock. Det krävs nämligen extremt mycket ljus för att det ska bli bra vilket innebär att skådespelarna fulkomligt badar i starkt ljus och att alla skuggor blir mer eller mindre kolsvarta...

Många brukar ju säga att skräckfilmer är speglingar av sin tids fara så vad representerar då blobben? Är det den stora röda faran eller konsumtionssamhällets framfart? Jag tror ingedera, det finns nog inte så mycket tankar bakom filmen mer än att en blob är en rolig skurk (jag håller med). Så trots en bra start och härliga 10 sista minuter så drar ändå det söliga mittenpartiet ner kalaset till ett:

#85 Pygmalion

Pygmalion, 1938, regi av Anthony Asquith och Leslie Howard, manus av George Bernard Shaw, W. P. Lipscomb, Cecil Lewis, Ian Dalrymple, Anatole de Grunwald och Kay Walsh, från pjäsen av George Bernard Shaw.

Pygmalion är ju från start baserad på en gammal grekisk saga om just Pygmalion som gjorde en skitsnygg tjej av lera och bad sedan gudarna att göra den till en riktig dam (de lyssnade!). Här har vi istället en douchebag-lingvist som tillsammans med sin kompis Pickering tar en tjej bort från gatan och försöker få henne till att bli en riktig dam på rekordkort tid- som ett vad liksom.

Begreppet Pygmalioneffekten kommer också från samma saga. Den amerikanska forskaren Robert Rosenthal, Harvard University, gjorde en studie tillsammans med rektor Lenore Jacobson i San Fransiscos södra skoldistrikt. Där låtsades Rosenthal mäta elevernas IQ med hjälp av ett test. Sedan berättade han för skolans lärare att några slumpvis valda elever kommer att förbättra sig avsevärt under det kommande året. När Rosenthal kom tillbaka ett år senare hade dessa elever också förbättrat sig mer än de övriga eleverna. Så med hjälp av uppmärksamhet och tro kan man få vem som helst att bete sig som en vältalig prinsessa?

Eliza (Wendy Hiller) pratar till en början släppigt och har smutsiga kläder. Hon har aldrig sett ett badkar förut men är motiverad att lära sig, hon ser själv hennes språk och maner som hinder i hennes plan att jobba i butik. Hon tränar under både dag och natt och det är "The rain in Spain stays mainly in the plains." tillsammans med vett och etikettkurser. Higgins(Leslie Howard) är ganska så kylig i sitt bemötande, exempelvis kallar han Eliza rakt igenom filmen för "the object".

Yes, you squashed cabbage leaf, you disgrace to the noble architecture of these columns, you incarnate insult to the English language, I could pass you off as the Queen of Sheba!

Lingvistisk träning

När jag som barn gick på Mini-teatern spelade jag musikalversionen av Pygmalion, My fair Lady. Men här är det ingen sång, men däremot är manuset vassare och roligare. För när den är charmig så är den supercharmig men den diskuterar också sig själv genom att den ifrågasätter de ganska uppenbara problematiska aspekterna:

• Att klassmarkörer som språk och klädsel ska spela så stor roll
• Att man tar någon från gatan och gör ett exprement för att sedan bara slänga tillbaka henne?

Så Pygmalion klarar sig med hedern i behåll? Neh, inte riktigt, Shaws grundambition med filmen var ju att få britterna att prata med rent (läs överklassigt). Shaw:

The English have no respect for their language, and will not teach their children to speak it. They spell it so abominably that no man can teach himself what it sounds like. It is impossible for an Englishman to open his mouth without making some other Englishman hate or despise him. German and Spanish are accessible to foreigners: English is not accessible even to Englishmen. The reformer England needs today is an energetic phonetic enthusiast: that is why I have made such a one the hero of a popular play.

Så, här närmar vi oss en lite mer tveksam syn på vad som är viktigt och varför, men jag väljer att inte tänka så mycket på det, allt är ju så trevligt och fina klänningar och lagom mycket romantik!

#88 Ivan the Terrible - Parts I & II

Ivan the Terrible eller Ivan Groznyy-Ivan Groznyy. Skaz vtoroy: Boyarskiy zagovor, 1945, 1946, 1958, manus och regi av Sergei Eisenstein.

Två filmer men tre årtal? Mer om det senare...

På mitt jobb kan man ibland prata om att det ska vara "högt-i-tak" och med det menar man att man ska kunna slänga ut sig Idéer och perspektiv utan att det ska slå tillbaka. Taknivån under Stalintiden var dock rekordlåg, högst ett par centimeter. Även folk som verkligen försökte vara politiskt korrekta kunde bli inkallade till förhör för att aldrig komma tillbaks igen. Vissa yrken var farligare än andra - mest riskftyllt var det inom polis, press och kultur, exempelvis orkade man inte på tidningen Izvestija byta namnskylt utanför chefredaktörens rum då personen konstant bara fördes iväg och försvann för att ersättas av en glad streber som i sin tur raskt försvann...

Även för stackars Eisenstein hade läget blivit spänt och han lyckades med nöd och näppe få göra en film till, och efter att den filmen: Alexander Nevski slog an rätt toner blev Eisenstein till slut kompis med Stalin igen. Men läget var nog ändå ganska spänt, det var både försvinnanden och hårt tryck samtidigt som tyskarna började brösta upp sig mot Sovjets gräns, så han drog iväg till klipprummet och försökte få ihop något vettigt av alla filmsnuttar han spelade in i Mexico. Men han drogs raskt bort från sin korkek med en direkt order från Stalin- Gör en film om Ivan den store (I Sverige säger vi förskräckliga).

Runt 1940, då tyskarna närmade sig Moskva, var Eisenstein en av flera filmmakare som blev evakuerade till Alma Ata. Där kunde han i hyfsat lugn och med stora resurser bygga upp sitt epos, och vid premiären var läget bättre än på länge-tyskarna var i stort sätt besegrade och Stalin gillade filmen skarpt. Vad var det då Stalin fick? Jo, en supersnyggt fotat berättelse om han själv i 1500-talskläder.

Filmen utspelar sig i en turbulent tid, och i början blir den kloka Ivan vald till ledare, och han lovar att bygga upp landet. Men det finns onda Boyarer (typ rika aristokrater/antikommunister) som försöker besegra honom inifrån landet och onda armeer som försöker ta över landet utifrån...

Ivans kröning, hans kompisar ser inte roade ut (Ingen av dem är lojal, båda dör)

Ivans faster är skeptisk, hennes son borde ju bli Tsar istället

Europeiska diplomater är också skeptiska

Ivans livvakt har ögonen på alla

Det är många granskande ögon när Ivans kompis försöker ragga på hans fru...

Som sagt, filmen föll i god jord(Eisensten fick till och med Stalinpriset) så nu var det bara att köra en del 2? Sagt och gjort, Eisenstein var nu folkets filmhjälte och 1945 så gjordes även en tysk dubbning av filmen. Bara efter något år var del två klar och nu har det hänt något med Ryssland och Ivan, landet är mer splittrat och Ivan själv börjar få lite förföljesemani. Men allt börjar med hans kompis som förådit honom och joinat en Army-of-lovers video i Polen...

Allt är glassigt i Polen

Ivan börjar dessutom avrätta folk lite planlöst och när han får se de ligga utan huvuden så säger han bara "För få, för få". Hans hemliga polis har koll på potentiella dissidenter och plötsligt hittar Sovjets arme lite färgfilm som inte tyskarna behöver längre så då kör Eisenstein ett litet musikalnummer med hans mordiska hemliga polis:

Opa!

Holla!

Men nu måste han ta hand om Bojarerna till slut, och inte minst hans faster och hennes imbecile son, och sagt och gjort - genom list och en välvässad kniv så löser sig det också:

Så här ser det ut innan du blir överlistad

Hela film 2 är egentligen en mörk marddrömsvandring genom ett allt sjukare samhälle och en allt galnare regent. Och i del tre så skulle mardrömmen fortsatt, för i verkligheten så slog Ivan ihjäl sitt barnbarn i sin dotters mage(för icke sedesam klädsel) och han slog dessutom ihjäl sin son med ett spjut. Det var även politiskt en än mer turbulent tid med maktkamper, folkmord och förföljelser av dissidenter.

Den lätt naiva Eisenstein började spela in del 3 men då Stalin såg del 2 så förbjöd han visning av den och bestämde att allt foto kring del 3 som spelats in skulle brännas upp. Sagt och gjort, och Eisenstein fick aldrig chansen att göra en ny film....-Han dog fyra år senare av en hjärtattack. Del två släpptes officiellt 1958 och man har i efterhand hittat småbitar som skulle varit med i trean. 

Båda filmerna är snyggt fotade och nästan lika illamående-skapande i sin klaustrofobiska ångest (mest del 2). Betyget är snubblande nära ännu högre nivåer

Nittonhundraattio

1980, en filmstjärna blir president i USA och Vigdís Finnbogadóttir blir Islands, och därmed världens, första demokratiskt valda kvinnliga president.

Inte illa, n'est-ce pas? Så här går vi!

10 Grown Ups (Mike Leigh)
En fin komedipärla om kaos i radhuslivet


9 Airplane! ( Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker)
En av filmhistoriens högsta andel skämt-per-minut. Allt funkar inte men mängden gör att man till slut inte kan göra annat än att glädjas


8 Shogun Assassin (Robert Houston, Kenji Misumi)
Okej, själva scenerna släpptes tidigare men här var den ihopklippt med ett delvis nytt ljudspår (och IMDB säger 1980)- Riktigt mastig Samurajaction!


7 Friday the 13th (Sean S. Cunningham)
En viktig film om konsekvenser av icke-uppmärksamma lägerledare

6 Raging Bull (Martin Scorsese)
Boxningsepos med fin-fint foto




5 The Elephant man (David Lynch)


4 The Long Good Friday (John Mackenzie)
Cockneygangsters och Helen Mirren, a match made in heaven!



3 Spetters (Paul Verhoeven)
Fantastiskt drama om ett stödigt motorcykelgäng och en desperat golddigger


2 The Shining (Stanley Kubrick)
Yxor, is och rysliga hotell,


1 Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (Irvin Kershner)
Åh, rymdsagans mörka mittdel är också den bästa!


Bubblare:
Sällskapsresan, Stardust memories, 'Breaker' Morant, Ur marionetternas liv

Å, det är ju en del jag inte sett eller inte kommer ihåg, men därför är det ju bra med filmspanarnas samlade input- Läs och njut

Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripp21
Fiffis filmtajm
Filmitch
flmr

#773 'Breaker' Morant

'Breaker' Morant, 1980. Regi av Bruce Beresford, manus Jonathan Hardy, David Stevens och Bruce Beresfordav, baserad på en pjäs av Kenneth G. Ross - som i sin tur är baserad på en riktig händelse.

Det pågår tydligen en kampanj för att få Breaker Morant benådad efter hans dödsdom 1902, och det finns en kampanjsida där man kan engagera sig och följa nyheter kring hans postuma öde... Kan Turing bli frikänd efter sin död borde väl Morant också få bli det? Turing dömdes dock för homosexualitet och Morant blev dömd(och erkände) dödande av krigsfångar. Här har vi filmen om hans gärningar och rättegången mot honom (och två medbrottslingar).

Händelserna utspelar sig kring Boerkriget i Sydafrika runt 1901. Efter att Boerarmen blivit överkörd av brittiska styrkor så kriget övergått till Gerilla-taktiker och snabbt blir metoderna på båda sidor allt mer smutsiga. 'Breaker' Harry Morant är en Australisk officer i brittiska armén som är stationerad mitt i fiendeland och hamnar därför ofta i kniviga lägen. Hans överordnade har sagt att krigsfångar ska skjutas och Harry lyder order. Men vid slutet av kriget vill engelska befälhavaren Kitchener skicka ut en fredsinvit till boerna och en av åtgärderna som görs då är att fängsla krigsförbrytare i egna leden. Allra bäst om man tar några australier, de är det ju ingen som saknar ändå, typ. Så sätts det raskt upp en skenrättegång där männen tillsammans med sin advokat gör allt för att försvara sig, trots svårigheter som att alla försvarsvittnen skickats till Indien på uppdrag...

En del av poängerna är lite uttjatade, såsom att rättvisa i krig inte slår jämt eller att politik ibland har övertrumfat rättvisa. Men det är också en del intressanta frågeställningar där jag känner att jag inte riktigt håller med filmskaparna. För man kan se hela filmen som ett försvar för den gamla doktrinen "Jag lydde bara order" som allt från komminister och nazister har använt sig av för att motivera gamla ildåd. Jag förstår att det är svårt med regler i krig, krigs huvudsyssla är ju faktiskt att döda dom "andra". Men jag tycker inte att en person i krig ska gå fri från ansvar, bara för att en konflikt har blivit extra bitter.

Försvarsadvokaten drar upp förutsättningarna

Dödens grupp...

"This is what empire building looks like!"

Filmen är väldigt klar över vilken sida man ska stå på, och även om jag är ganska ambivalent kring det så har det ändå varit en film som perkulerat i tanken sista dagarna. Och även om betyget är på den svagare delen så blir det en:

#163 Hopscotch

Hopscotch, 1980. Regi av Ronald Neame, manus av Brian Garfield och Bryan Forbes, baserad på Brian Garfields bok med samma namn.

Hopscotch blir "hoppa hage" på svenska och här har vi en slags lekfull spionkomedi.

CIA-agenten Miles Kendig (Walther Matthau) sitter plötsligt fast i ett tråkigt kontorsjobb då hans inkompetenta chef straffar honom för en insats i fältet. Men Kendig är tjurig och lurig och vägrar acceptera vad han tycker är en degradering. Såååååå han smiter helt enkelt från jobbet en solig dag och går rogue. Han börjar skriva en bok med allt spektakulärt han vet för att hämnas, men det faller inte i god jord hos chefen som är ute efter hans skalp. Större delen av tiden är en slags katt-och råttalek mellan Kendig och hans alltmer hysteriska chef.

Matthau är ganska charmig och stämningen är lite småtrevlig, om än lite gammeldags för sin tid. Däremot är inte filmen så smart som den vill vara, utan allt är väldigt tryggt och småputtrigt, tydligen hade boken som filmen är baserad på ett lite mörkare stråk som saknas här...

"Snälla....Rara...hjälp mig"

Matthau ska vara en topp-CIA-man, men kan inte hålla en pistol på hyfsat sätt

Det är ofta lite klurigt med lättsamma spänningsfilmer, och i vissa fall kan det bli så illa så att man inte riktigt tror eller engagerar sig i vad som händer och det blir tyvärr lite så här, så trots en del charm blir det en: