Bad moms

Bad moms, 2016. Regi och manus av Jon Lucas och Scott Moore

En lite nervös Filmfrommen går på första träffen med filmspanarna. Det var verkligen kul att träffa bloggänget, efter bion blev det mat och öl. Så kvällen som helhet får ett rungande "topp!"-betyg!

Varning, massiva spoilers ahead!

Amy (Mila Kunis) har det stressigt, hon hämtar, lämnar och stressar till alla möjliga jobb- och skolmöten –allt för att upprätthålla alla höga krav hon och omvärlden ställer på henne som mor. Dessutom får hon ingen hjälp hemma då hennes man är en störig soffpotatis som hon inleder en separation ifrån.

Hon träffar två tjejpolare med liknande lägen och tillsammans börjar de supa till. Plötsligt bestämmer de sig för att bli Bad moms! Börjar dom röka crack(man röker väl crack?), går de med i ett hippiekollektiv eller börjar med MMA? Nej- de bestämmer sig för att skolaktiviteter tar för mycket tid och att de måste sluta över-curla sina barn och män. Deras nya inställning hamnar i konflikt med Hem och Skolas despotiska chef Gwendolyn (Christina Applegate)...

Nu börjar hastigt och lustigt en high-schoolfilm! Det finns “popular chicks” som är bitchiga och catty och sedan har vi våra godhjärtade "losers". Som så ofta så har vi här ett skolvalsscenario som man har sett så massa gånger innan: Popular chick-Gwendolyn som gör onda saker och fuskar kämpar om ordförandetiteln mot hjälten Amy som vill väl och kämpar modigt trots dåliga odds.  Man skulle kunna skriva något syrligt om att det bara är de vuxna kvinnorna som verkar kvar i high schooldramats värld, men jag hoppar det för...

Det finns också en pappa som kommer till skolan med sina barn. Han är skitsnygg, snäll, rolig och singel! –Tur för Amy, som raskt lägger beslag på honom. Ah, tänk om bara jobbet skulle kunna erbjuda henne dubbel lön och låta henne jobba hemma två dagar i veckan, då skulle allt vara perfekt…

Superspoiler- Allt går perfekt, yay!

Här får de spel! - Mer anarki hade gett högre betyg från mig

Amy får pasta i håret

Bad moms är trots de lite lökiga premisserna ganska så rolig, det finns en hel del lyckade scener och vid ett flertal tillfällen fnittrar jag till i biostolen. Skådisarna sköter sig bra och filmen håller ett rappt och lättsamt tempo rakt igenom. Men efterkänslan för mig blir ändå ett:

Vad tyckte de andra?
Fiffi
Har du inte sett den
Rörliga bilder och tryckta ord

#74 Vagabond

Vagabond eller Sans toit ni loi(Inget skydd, ingen lag), 1985. Regi och manus av Agnes Varda.

Precis som Sunset boulevard börjar filmen med en död kropp för att sedan visa vad som ledde fram till att personen hamnat där den hamnat. Den unga kvinnan Mona (Sandrine Bonnaire) är helt stelfrusen och poliserna konstaterar att det rör sig om en naturlig död.

Mona är en person som lever på vägen, hon vandrar runt och tar småjobb där och var. Hon träffar folk som utnyttjar henne, som försöker hjälpa henne eller som bara hänger lite med henne. Scener varvas med intervjuer med de runt henne gällande hur de ser på henne. Synen på henne varierar ganska kraftigt, vissa ser henne med sexualiserad blick och andra kan se något romantiskt med att bara leva på vägen. Man får aldrig reda på varför hon vandrar, eller särskilt mycket om hennes bakgrund. Hennes relation till vagabond-livet är ganska kluven, det är tufft men livet som fast någonstans har hon också svårt att fixa. Efter att ha pratat drömmande om att få ha en egen mark att odla på så får hon en bit jord av en vänlig hipster-familj men kommer inte till skott att göra något med den, och när de tjatar så gör hon de hon alltid gör- drar vidare.

Ensam på vägen är man som titeln antyder sårbar, och därmed offer för andras projektioner och begär. Det finns folk som hon träffar som bryr sig om henne men i en tid före mobiltelefonen så spelar det inte så stor roll.

Mona söker tröst på fel ställen

Hipsterparet vill att hon ska ta sig samman

Gripande och sorglig. Fint foto och fin musik, det blir ett starkt:

Warcraft, Ice age och The Lobster

Warcraft, 2016, regi av Duncan Jones. "manus" av Charles Leavitt och Duncan Jones

Filmen är alltså inte baserad på World of Warcraft utan på den äldre version som jag spelade på hopkopplade datorer för en sisådär 15-20 år sedan. En lite trevlig nostalgikänslainfinner sig så då alla hus och figurer syns i stilig animation men annars finns det inte så mycket att hänga upp i fantasy-julgranen. Det finns goda och onda orcher och snälla människor men allt är ganska styltigt. Dessutom saknas vissa scener, vid ett tillfälle så ser man att två orcher skapar en komplott och i scenen efter försöker de hugga ihjäl varandra - utan förklaring. Att det inte blir totalt bottenbetyg beror mest på den lilla nostalgivärmen som kom fram ibland...

Ice Age: Collision Course, 2016, regi av Mike Thurmeier och Galen T. Chu. Manus av Michael J. Wilson,

Michael Berg och Yoni Brenner

Amen, de tidigare Ice agefilmerna har ju ändå varit lite roliga. Denna har fått svenska titeln Scratatack och den lilla ekorren är med här igen, men det var definitivt ingen skrattattack snarare en snarkattack. Gah

The Lobster, 2015 regi av Yorgos Lanthimos. Manus av Yorgos Lanthimos och Efthymis Filippou.

Ett singelläger där de som inte lyckats para ihop sig med någon på 45 dagar blir förvandlade till ett djur. David (Colin Farell) väljer en hummer då de har aristokratiskt blått blod och kan leva tills de blir 100 år. Filmen är en satir över samhällets syn på tvåsamhet som något totalt avgörande, alla måste vara ihop och poliser stoppar medborgare på gatan som går själva. 

Sällan ser man en film som har ett så tydligt tema som den driver framåt med både humor och intelligens. Visst, den är ganska galen men jag gillar verkligen allt det konstiga då det finns poänger bakom. 

Rocco e i suoi fratelli

Rocco e i suoi fratelli eller Rocco och hans bröder, 1960. Regi av Luchino Visconti, manus av Luchino Visconti, Suso Cecchi D'Amico, Vasco Pratolini, Pasquale Festa Campanile, Massimo Franciosa och Enrico Medioli.

Familjekulturer är alltid lite intressant, det verkar trots allt vara kulturella skillnader mellan hur starka band man har till sin familj och i vilken grad man står bakom de dumheter som familjemedlemmar gör. Men det kanske inte bara är kultur utan socio-ekonomisk bakgrund som påverkar hur starka våra band är... I Sverige har vi ju från 40-talet byggt upp något slags folkhem där vi med pensioner, dagis och allmän skola inte är lika beroende av varandra.

Vilket som, Rocco och hans familj flyttar från en fattig landsända till Milano för att söka sig en bättre framtid. De är fattiga och desperat ute efter bostad, mat på bordet och jobb. Han har fyra bröder och en mamma som tillsammans bor i en liten tvåa. De tar småjobb och börjar sakta ta sig in i samhället, en av bröderna, Simone(Renato Salvatori), blir en lovande boxare och inleder ett förhållande med den prostituerade Nadia (Annie Girardot). Hon gör slut och lämnar staden. Då simone förlorar en match tappar han sin självkänsla och hamnar i något slags missbruk. Rocco blir då tvungen att mot sin vilja ta upp boxningshandskarna själv för att familjen ska klara sig. Han blir mer och mer framgångsrik och till slut boxas han för fullsatta arenor där publiken skanderar "Rocco, Rocco, Rocco!"- Kanske något Stallone blev inspirerad av?

Då Rocco inleder ett förhållande med Nadia blir Simone rasande och tillsammans med 8 kompisar klår upp Rocco och våldtar Nadia framför hans ögon. Rocco bestämmer sig då för att göra slut och få Nadia bli ihop med Simone igen (Simone är ju så ledsen). Denna ganska centrala del i filmen gjorde mig lite förbryllad, man får ingen riktig förklaring till att Rocco är så undflyende och alltid ställer upp för sin bror. Simone har dock inga intentioner att få sin shit i ordning och fortsätter göra dumheter som Rocco fortsätter att stödja.

Rocco vill själv egentligen bara hem till sin by i södra Italien men man förstår att han nog aldrig kan komma tillbaka då han måste fortsätta boxas i evighet för att betala av Simones skulder.

Rocco och Nadia mysar på spårvagnen

Simone har mörka planer 

Filmen är nästan prick 3 timmar villket kändes väl långt, men inte tillräckligt långt för att man ska förstå hur karaktärerna resonerar eller handlar. Den har vissa fina scener men helheten blir ändå ett:

#51 Brazil

Brazil, 1985, regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Charles McKeown och Tom Stoppard.

Ah, byråkrati och fantasier. De kan funka var för sig men i kombination med varandra så blir det katastrofalt för Sam Lowry(Jonathan Pryce) i Brazil. Filmen utspelar sig i ett en dystopisk framtid där samhället styrs av en odefinierbar ledning som verkar genom Ministry of information (MOI). MOI samlar in information om allt och alla för att se att samhällets alla byggstenar (från luftkonditioneringsreparationer till skattesmitning) fungerar på ett regelrätt sätt – med andra ord så blir det mycket blanketter och byråkrati. De vidmakthåller sin makt till viss del genom att utnyttja alla terrorbombningar som sker runt om i stan. Det hintas svagt om att de också kanske ligger bakom terrorbombningarna men som tittare får man inget klart svar på frågan.

Sam jobbar på en mindre avdelning och verkar inte så sugen på något annat än att leva i lugn och ro, men han drömmer också. Han drömmer att han är en flygande superhjälte som befriar en vän blondin(Kim Greist) i en bur... Plötsligt en dag får han se henne när hon försöker hjälpa en granne, han blir besatt, han måste få ”rädda” henne. Men polisen är tydligen ute efter henne och i takt med att han blir mer och mer besatt så bryter han jobbrutiner och det dröjer inte länge tills han och hon måste fly från rättvisan tillsammans, men det går sisådär...

Även Robert de Niro är med i en mindre roll som rörmockare. I sann method-acting anda så gjorde han gedigna förberedelser med praojobb på rörfirmor och teoretiska VVS-studier…

Estetiken är väldigt mycket Gilliam, sladdar och rör sticker fram överallt. Allt är mörkt och vridet. Samtidigt finns det en helhetstanke här som jag kände saknades i Time Bandits. Samhället är som en snedvriden variant av 1984 där det bakom varje blankett och rutin finns hot och konsekvenser.

Då filmen var klar blev inte Gilliam och filmbolaget överens om vare sig innehåll eller längd. Filmbolaget kände att filmen var alldeles för komplicerad och arty för den amerikanska publiken och ville få Gilliam att klippa om den. Gilliam gick med på att ta bort ett par scener men då det inte räckte tog det hus i helvete. Filmbolaget började då själva klippa filmen (de tog bort runt 50 minuter), och den versionen kommer också med i Criterionsläppet. Tematiskt sätt skiljer den sig rejält då den mer fokuserar på att göra Sam till en hjältefigur och lägger än mer fokus på kärlekshistorien. Det mesta annat (drömmar, samhällskritik och deprimerande slut) har helt klippts bort. Den versionen är helt klart sämre, även om man får lite mer kött på benen gällande varför polisen jagar Jill och man får se mer av Michael Palin – vilket jag gillar. Men det går inte riktigt att utifrån ett material göra en helt annan film utan att det blir styltigt och obegripligt för tittare som inte sett originalet. Jag kan tycka att alternativa versionen var lite onödig att inkludera, den visades trots allt bara på amerikansk tv… Vilket som- Gillian blev ursinnig och köpte en hel annonssida i Variety där han kritiserade filmbolaget och gjorde ett par piratvisningar av hela filmen vilket ledde till att den fick Los Angeles Film Critics Association Awards för bästa film.

Michael Palin är perfekt som trevlig torterarkompis

Jill

En av propagandaaffischerna som hängde runt staden

Fillmen är lite överbelastad, Gilliam vill kanske säga för mycket, leka för mycket. Men den är visuellt vacker och har en hel del fina scenlösningar/situationer. Jag är lite kluven men den kravlar upp sig till ett:

#753 The Thin Blue Line

The Thin Blue Line, 1988. Manus av Errol Morris

Filmen är en dokumentär med liknande tema som Making a murderer. Under 1.40 minuter intervjuar Morris en man(Adams) som sitter på livstidsfängelse för polismord samt de vittnen som gjorde att han fälldes. Huvudvittnet(Harris) säger att han satt bredvid honom då han plötsligt sköt en polisman med ett flertal skott. Ganska snabbt förstår man att det nog inte gick till på det sättet. Vittnet hade en massa domar mot sig som skrotades om han vittnade, och hade en lång historia av våldsamma brott bakom sig. De andra vittnena fick också betalt eller hade en lång historia av att tveksamma vittnesmål.

En intressant aspekt som man ser i både Thin blue line och Making a murderer är att rättegångar och brottsundersökningar mer liknar en tävling där åklagaren vill få någon fälld utan att vara särskilt intresserad av att den åtalade är skyldig eller inte. I detta fall, med en mördad polis, är trycket ännu större. Polisen hade initialt inga ledtrådar och när de till slut hittade Harris så fanns det inte tillräckligt med bevis, men om han kunde vittna mot någon så kunde de till slut upprätthålla sin perfekta statistik gällande fällande domar kring polismord. Då den åtalade fick dödsdom så kunde försvarsadvokaten överklaga till högsta domstolen som med 8-1 röstning beslutade att domen var ogiltig, Texas beslutade då snabbt att istället göra om straffet till livstids fängelse - då de verkligen ville undvika en ny rättegång.

Filmen fick ett enormt gensvar och ledde till att Adams blev frikänd, ett flertal andra fall granskades också av exempelvis 60 minutes som ledde till att fler friades av liknande skäl. Harris avrättades 2004 för ett annat mord och sa under en sista intervju att han ljög kring Adams...

Intervjuerna varvades med nyfilmade versioner av vad som händer. Dessa är gjorda i en icke-dokumentär stil som påminner om lite äldre hollowoodfilmer. Detta gör att de delarna tydligt skiljer sig i och med att de är versioner av vad som kan ha hänt men samtidigt känns de också som en förlorad möjlighet att testa vad man kan se från en passerande bil eller hur andra versioner hade kunnat vara möjliga, nu är det mer som stiliserade pauser från berättelsen i sig.

Adams

Den andra polisen tömmer sitt magasin mot bilen men missar alla skott...

Engagerande och intressant. Till skillnad från Making a murderer är det är nästan från start klart hur skuldfrågan ligger och som tittare blir man mer och mer uppgiven över hur saker fungerar.

#52 Yoyimbo

Yojimbo, 1961, regi av Akira Kurosawa, manus av Ryuzo Kikushima och Akira Kurosawa.

En vindpinad by på landsbygden, en hund lufsar fram med en människohand i munnen, en enslig samuraj(Toshiru Mifune) ser en möjlighet att döda folk mot betalning. Staden är uppdelad av två gäng som kämpar mot varandra i flera blodiga drabbningar. Den namnlösa samurajen ser bäst möjligheter i att arbeta för båda gängen som han på olika sätt manipulerar mot varandra för att fortsätta fajtas. Medans fler dör så fylls hans fickor av cash, men plötsligt får han lite av ett samvete och då brakar allt loss. Det blir zero dark thirty-tortyr men tillslut öppnar sig en liten möjlighet att slakta sig fram till succe. Samtidigt kommer moderna världen närmare, en samuraj har nämligen skaffat sig en pistol vilket gör svärdsfäktandet mer och mer överflödigt.

Yojimbo blev Kurosawas mest populära och lönsamma film. Sergio Leone gjorde som bekant en western-cover av filmen i för en handfull dollar och Walter Hill gjorde en annan version med Last man standing, det finns även en pokemonversion av Yojimbo för er lite mer äventyrliga...

Han tittar på bråken han orkestrerat från taket

Man behöver bra svärdsskills för att döda en massa ronin

Filmen har nästan en serietidningskvalitet, karaktärerna är grova och ganska endimensionella. Men spänningen ökar genom hela filmen, popcornen hoppar in i munnen och filmnöjet på topp.