1993

Första årslistan, here we go, lite tidsbrist just nu gör att det inte blir några knivskarpa analyser kring varje film. Känns kul att klura och anstränga sig för att hitta allsköns kandidater. Jag kollar på IMDB, googlar lite allmänt, kollar in Sight and sounds topplista med mera, men tänk om man ändå missat en pärla - det vore ju skamligt. Sedan blir man ju också påmind om alla filmer man missat... Varför har jag inte lyckats se Shindlers list(borde kanske hetat lista i svensk titel?), Dazed & confused och Hunger - det är ju skamligt! :)

Eftersom man måste döda sina darlings i en tragisk omfattning så börjar jag med mina bubblare:
Groundhog day(på inofficiell 11:e plats), Kika(på inofficiell 12:e plats), Oskuldens tid, Philadelphia, A Bronx tale, La scorta, Caro diaro, Menace II society, Sonatine, Falling Down och Pianot...

#10, Blood in Blood out, regi Taylor Hackford

Vatos Locos 4-ever

Så klassiskt upplägg med bröder på olika sidor av lagen. Både episkt och lite, lite tramsig (vilket förhöjer). Bra grejer!


#9, Jagad, regi av Andrew Davis

Tätt, spännande och intensivt rakt igenom. Ett "enkelt" manus med tajt regi gör att sitter på helspänn hela filmen.

#8, Återstoden av dagen, regi av James Ivory

Städutrustningen är på topp

Sentimental och sorgset om en oförlöst kärleksrelation. Både Hopkins och Thompson är lysande återhållsamma i denna pärla.


#7, Farväl min konkubin, regi av Chen Kaige

En episk saga över 5 decenier. Fin och vacker

#6, Carlitos Way, regi av Brian de Palma

Sean Penn i en av filmhistoriens bästa frisyrer! Spännande, intensivt kring en gangster som försöker leva på rätt sida av lagen (brukar inte vara en bra ide i filmens värld...)

#5, Jurassic Park, regi av Steven Spielberg

Söta dinosaurier, små dinosaurier, snälla dinosaurier och farliga dinosaurier. Jurassic Park är vacker och tankväckande. Den har en entusiasm som man som publik blir smittad av.

#4, True Romance, regi av Tony Scott

Ett bra Tarrantinomanus, bra skådespelarprestationer och ett fint Hawaiislut. Vad kan man mer begära?

#3, Stalingrad, regi av Joseph Vilsmaier

Kall, tysk krigsångest. En riktig storsatsning som beskriver slutet på en egostinn framgångsmaskin.

#2, Short Cuts, regi av Robert Altman

Vackert och sorgligt om livet!

#1, Nightmare before Christmas, regi av Henry Sellick

Jättefin estetik, bra låtar och fantastiska figurer. En favorit!

#45 Taste of cherry

Taste of Cherry, 1997, regi och manus av Abbas Kiarostami

Då är vi inne i en lite arty del igen. Jag har hört talas om Kiarostami men aldrig sett något förrens idag, så here we go. 

Badii(Homayoun Ershadi) cruisar runt i sin Range Rover och spanar. Han tittar mot alla unga män som söker jobb och till slut hittar han en lämplig person(en ung soldat) att plocka upp. Soldaten är pank och verkar intresserad av jobbet som Badii erbjuder men han skulle gärna vilja veta vad exakt han ska göra... Bilresan fortsätter mot ödemarken medan soldaten blir mer och mer orolig över vad han kan tvingas göra. Som tittare lutade jag i varjefall åt att det var något sexuellt men när bilen till slut stannar bredvid ett körsbärsträd uppdagas sanningen: Badii vill ta livet av sig. Han tänker ta piller och vill att någon tittar till honom nästa dag för att se om han är död och i sådana fall lägga 20 spadtag jord över honom. Soldaten vet inte vad han ska tro på och väljer att bara kuta iväg rätt ut i ödemarken. 

 Större delen av filmen ägnas åt att Badii försöker hitta villiga kandidater till jobbet, bland annat en som studerar till imam och bara reciterar korancitat för honom om varför han inte ska ta livet av sig. Man får aldrig reda på varför han vill ta livet av sig, när studenten frågar blir det bara:

It wouldn't help you to know and I can't talk about it. And you wouldn't understand. It's not because you don't understand. But you can't feel what I feel. You can sympathize, understand show compassion. But feel my pain? No. You suffer and so do I...... You comprehend my pain but you can't feel it. That's why I ask you to be a true Moslem and help me. Can you?

På det viset blir Badii en figur som man som tittare inte riktigt släpps in till, och han har samma problem att nå fram till de han plockar upp. Folk han pratar med verkar pratglada men det är så svårt att få till riktiga möten. Till slut hittar han en man som kan tänka sig att hjälpa till - men motvilligt. Han vill veta mer, veta varför, men får inga svar. Så han försöker övertala försöker få Badii att se skönheten i hur bär smakar och hur solen går upp. Men det blir aldrig en dialog, Badii är som ett stenansikte. Han lägger sig sedan ner i sin grop på kvällen och blundar, och dör tror jag.... Men inga raka svar ges, för sedan vill Kiarostami säga "Det spelar ingen roll för detta är bara en film kompis". För direkt visas bilder från inspelningen, skådisarna röker, ljusnivåer mäts med mera.

Färgschemat utomhus

Ungefär halva tiden får man se Badii köra bil

Vi spelar ju in en film!

Jag antar att slutdelen är en slags Verfremdungseffekt(främlingseffekt) där åskådarna ska sluta tänka på karaktärerna och istället fokusera på vad filmen vill säga. Och vad vill den säga? Vet inte riktigt, kanske att det är svårt att möta varandra, kanske att vi är ensamma, kanske att smaken av körsbär inte är "all that"? En annan sak är tempot i filmen, det är extremt långsamt. Det är med flit, Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar: Mission accomplished med taste of cherry. Det var några riktigt långa tagningar på Badii när han kör bil (han kör inte bil fast and furious-style precis).

Jag borde hata det här men gör inte det. Det var nog rätt dag för mig att se denna film då jag lyckade susa med i den meditativa tempot (Jag höll på att somna mitt i vilket ju var som de skulle). Även om betyget är svagt blir det ändå:

#42 Fishing With John

Fishing With John, 1992, "manus" och regi av John Lurie

Se där, första filmen i Criterion-serien som inte är en film utan en tv-serie på sex delar. I varje avsnitt ska amatören John Lurie fiska någon obskyr fisk tillsammans med en känd kulturman. Vi har Tom Waitz, Matt Dillon, Jim Jarmush, Willem Defoe och Dennis Hopper (2 gånger om). De tar sig djupt in i vildmarken där de säger sköna saker som, "I bet we are the first white men here". Det finns också en berättarröst som ironiserande beskriver vad som händer:

The word "Shark" came from the German word "shirke," which means "villain." How deep is the ocean? Nobody really knows for sure. Today's program and fishing adventure should prove to be fun. But it could also prove to be very, very dangerous. The shark has made fatal attacks on humans in every ocean in the world. There are 27 man-eating species of sharks. When it comes to the shark, man is on his menu.

All fakta som sägs/presenteras är helt och hållet hitte-på vilket är lite kul. Men berättarrösten blir också lite påfrestande i längden... och hur roliga är kändisar egentligen? Bara för att man kan göra mediokra filmer (Jarmush) eller skådespela behöver man ju inte vara så rolig/intressant som person. Jag tror egentligen att det här ska till viss del vara någon slags parodi på andra liknande serier som gick på discovery för typ 20 år sedan, och referenserna känns inte helt kul längre. 

Defoe var ganska söt rakt igenom

Tom Waits stoppar in en fisk i brallan

En farlig flygtur som inte kändes särskilt äkta

Humor är ju speciellt, och denna kicklade inte mina skrattmuskler så mycket. En del kul idéer finns men jag förstår faktiskt inte riktigt vad denna serie gör här... Småknasiga serier kan jag hitta på annat håll. 

#38 Branded To Kill

Branded To Kill, 1967, regi av Seijun Suzuki, manus av Hachiro Guryu, Takeo Kimura, Chusei Sone och Atsushi Yamatoya.

Ännu en film av Suzuki! Men det märks knappt, då Tokyo Drifter var en 60-tals popdröm så är denna en svartvit lätterotisk fantasi. Handlingen är dessutom krånglig, man behöver nog se denna några gånger innan man hänger med på allt. Grunden är att japans tredje bästa hit-man(spelas av Joe Shishido som gjort en ganska märklig skönhetsoperation som gör att han ser lite ekorraktig ut) vaktar en person som råkar ut för trubbel, och när han senare får ett uppdrag att mörda någon så landar en fjäril på hans pistol precis som han ska skjuta vilket gör att han misslyckas. Skam och vanära drabbar honom och dessutom är det nu bestämt att han ska dö, för Hitmen får aldrig misslyckas! Jaha... Efter ca 45 minuter får man träffa hans nakna flickvän som han bråkar med och slår ner (han kommer lite senare att skjuta ihjäl henne). Men sedan träffar han en ny tjej som effektfullt plockar upp honom i en cabriolet mitt i ett störtregn. De blir lite kära men han bråkar till slut med henne och slår henne (han kommer lite senare att skjuta ihjäl även henne). 

Kort rant: Asså hur ser genusperspektivet ut här egentligen, bland de senaste 10 filmerna jag sett i Criterionvärlden är den bara Diabolique som haft någon riktig karaktär spelad av en kvinna, i övrigt är det bara karlar och enstaka nakna tjejer (varken Terry Gilliam, Godard eller Kurosawa har i de filmerna som varit, haft någon riktig kvinnlig karaktär alls trots ganska omfattande rolllistor). Jag hoppas på lite bättring framöver, men min feministsida känner sig lite nedslagen av läget....

lite male gaze 

Fjärilsexcesser som kan ha inspirerat när lammen tystnar

Han är bossig mot tjejerna

lite first-person-shooter

Ett kort, isolerat parti med lite grafiska grejer

Bra grejer är de olika "jobben" han gör, exempelvis gör han en hit och kastar sig sedan ut på en toppen av en luftballong som han preppat. Överlag är pistolduellerna lite roliga och kreativa, men är inte alls lika inspirerande som Drifter. Men, nja...

#39 Tokyo drifter

Tokyo Drifter, 1966, regi av Seijun Suzuki, manus av Yasunori Kawauchi.

Les miserables är en musikal, där sjunger dom ju typ hela tiden, Mary poppins likaså. Men här sjungs det två sånger några gånger så jag antar  att det här blir en slags Yakuza-musikal eller var går musikalgränsen egentligen? Allt måste vara tydligt definierat, hur skulle det annars se ut!

Tokyo Drifters manus är ganska banalt, en Yakusagrupp försöker gå legit (Det brukar aldrig funka i filmvärlden) och de andra försöker utnyttja tillfället och sätta dit sina forna konkurrenter. Mitt i allt finns den hundlikt-lojale Tetsu som står bi sin gamla chef trots att världen ramlar samman. I början får man se hur andra Yakuzas pucklar på honom men han slår inte tillbaka, de har ju blivit laglydiga.

Hela första delen är inspelad i överexponerad svart-vittfilm, och det är så snyggt. För det här är en film som är extremt stilmedveten och visuell. Varje miljö och varje är extremt genomtänkt och ibland blir miljöerna nästan teatrala vilket faktiskt funkar här. Musiken och tempot är väldigt mycket hippt 60-tal och man känner igen en hel del av tonfallet och kameravinklar från många av Quentin Tarrantinos filmer.

En del scener var i "vägglösa" miljöer

Ljussättning! 

Ljussättning!

Vitt som en Kentkonsert

Ah, det här är snyggt och roligt. Handlingen är dock inte så mycket att orda om men är man ute efter en visuell fest så är man rätt ute. Detta var Suzukis 40:nde film efter att ha verkat i många år i Japans näst största filmbolag Nikkatsu. Hans tidigare filmer var klart mer konventionella och hans nyvakna konstnärlighet skulle snart sätta honom i trubbel då han fick sparken efter att hans kommande film (Branded to kill) visades för filmstudiobossen... Häftigt ända att Suzuki kunde göra denna i Nikkatsu utan vare sig budget eller förberedelsetid.

#37 Time Bandits

Time Bandits, 1981, Regi av Terry Gilliam, manus av Michael Palin och Terry Gilliam.

Jag gillar ju svenska titlar men blev ändå lite förvånad över att filmen fick "Det våras för banditerna", det var väl bara Mel Brooks som fick det våras för-titlar? Vilket som, filmen centreras kring pojken Kevin (Craig Warnock) som bor i en kärlekslös familj i någon slags teknisk dystopi-framtid. Mamma och pappa sitter på sina inplastade stolar och pratar om alla prylar de vill ha ("Mat på 12 sekunder istället för 21"), sedan tittar de på TV där folk satsar sina liv för att få möjlighet att få lite mer pengar... 

Pojken blir ivägkörd till sängen. Plötsligt stormar det in en gäng kortväxta män som jagas av en slags gud, pojken följer med dom till en portal och vips är de i Napoleons Frankrike. Gänget är ute för att bli tjuvar, de vill sno skatter från världshistoriens rikaste typer. Så tillsammans reser de både bak i tiden och till parallela världar innan de till slut måste konfrontera gud som vill ha tillbaka sin resa-i-tidenkarta. 

Den magiska kartan 

John Cleese var bra som Robin Hood

Gud pratar med en "tidstjuv"

På plussidan är det här kanske den mest fantasifyllda film jag sett, det händer oväntade, absurda saker stup i kvarten. Monster, jättar, osynliga portaler och allt man kan och inte kan tänka sig finns med. Den onda skurken var också ganska härlig då han gnäller på guds ointresse för teknik:

God isn't interested in technology. He cares nothing for the microchip or the silicon revolution. Look how he spends his time... forty-three species of parrots! Nipples for men!

If I were creating the world I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers. Eight o'clock, Day One!

Men även nackdelarna  i Monthy Pythonvärlden finns, bristande dramatik och karaktärer som man inte riktigt bryr sig om eller lär känna. Trots att scenerna på ytan har spännande delar så sugs man inte riktigt med, inget är ju på allvar... Även slutet förstärker intrycket då två karaktärer dör utan att någon verkar bry sig. Ah, jag ska inte gnälla, förutom lite på mig själv, jag borde sett denna med något av mina barn.

På många sätt påminner filmen om  Trollkarlen från OZ i det att en ung person tas iväg på ett fantastiskt äventyr för till slut besegra ondskan. Det finns även ett liten krydda av Bill and Ted's Excellent Adventure i det att de åker genom tiden och gör en massa äventyr. 

 Den var ändå absurd och kreativ och får därför betyget: 

#41 Henry V

Henry V, 1944, regi av Laurence Olivier, Manus av Dallas Bower, Alan Dent och Laurence Olivier, baserat på pjäsen av allas vår William Shakespeare.

I början är perspektivet att man får följa en uppsättning av Henry V på the Globe år 1600. Skådespelarna sätter på sig peruker och löstuttar bakom scenen medans dramat spelas upp för publiken. Men någonstans efter en halvtimme så lämnar man Globen och får följa med Henry till Frankrike efter att han har fått för sig att han Frankrike är hans. Skälen till detta är ganska vaga, men ära och territorialvinster väntar över engelska kanalen!

Här är det viktigt att komma ihåg att filmen hade premiär 1944 så temat var ju aktuellt, alla tal om man måste vara modig och att evig ära väntade den som dog i Frankrike var nog ganska aktuella för den samtida biopubliken, samt viktig poäng för militären att sälja in. Om filmen inte hade haft så mycket krigspropaganda så är det nog tveksamt om Laurence Olivier hade haft sådan budget. För man har satsat stort på en del scener, speciellt då slaget vi Agincourt då stora arméer i full rustning spurtar längs Agincourt.

Fire! 

Stor arme framför ett ritat slott

Andra delar kändes väldigt lågbudget, exempelvis var alla slott bara kartong som någon hade målat små Carcasonne-slott på. Ganska så obegripligt. Men efter lite research så var det så han ville ha det, den teatrala känslan skulle inte gå förlorad. Jag tycker dock bara att miljöerna drog ner helhetsintrycket, och det är ju aldrig skoj. Det finns ju en massa slott i England, kunde de inte spela in något där istället för i nordeuropas minsta studios(Vissa scener var verkligen grunda, man såg bakgrundsmålningarna direkt bakom skådespelarna). Skådespelarmässigt gjorde väl alla sitt jobb, egentligen vill jag bara se mer av Le Dauphin (Max Adrian) som var ljuvlig som kaxig Joffrey-liknande prins. I slutet blir kungen plötsligt superkär i sin kusin och dom gifter sig efter att han raggat på henne i några minuter, ah true love indeed.

Är verkligen Henry V en bra story? Inget sitter riktigt ihop och karaktärerna är ju väldigt endimensionella, i synnerhet huvudpersonen(här finns det dock delar som togs bort, exempelvis då Henry avrättar alla krigsfångar). Jag minns dock Kenneth Branagh-versionen som toppbra men denna var mer bara: meh.