#24 Tengoku to jigoku (High and Low)

Tengoku to jigoku, 1963 i regi av Akira Kurosawa.  Manus av Eijirô Hisaita, Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, and Hideo Oguni, baserad på novellen King's Ransom av Ed McBain.

Detta är den femte filmen av de 24 första criterionfilmer där Toshiru Mifune har en huvudroll så han måste uppenbarligen ha ett gäng fans i Criteriongruppen... Men här har vi ett samtida drama så man undrar hur Mifune och Kurosawa funkar utan varken rustningar eller samurajsvärd, blir det uddlöst och tamt eller spänt och svettigt?

National shoes är ett skomärke som har sett sina vinster dala under senaste tiden. Tre herrar är på besök hos fabrikschefen(Toshiru Mifune) för att få med honom i en allians att förändra företaget mot att börja bygga billigare skor av lägre kvalitet. Han vägrar, för i hemlighet har han belånat allt han äger för att köpa en tillräckligt stor andel av företaget för att bestämma själv. Kort efter kidnappas fabrikschefens chaufförs son, kidnapparen hade råkat ta fel barn, men säger ändå att han ska döda pojken om han inte får ett mycket högt belopp. Fabrikchefen låter sig motvilligt betala med pengar som skulle till företagsköpet, pojken blir sedan släppt. Nu är läget spänt, poliserna jobbar med stora resurser för att följa upp varje liten ledtråd. Samtidigt sitter kidnapparen och räknar sina pengar...

Ingen A-märkt film :) 

Kidnapparen ringde från en telefon med sikt mot fabrikschefens hus

Andra halvan får man mer och mer följa polisen, de förföljer misstänkta, de inspekterar flyktbilar och lyssnar på bandinspelningar av telefonsamtalen. De får till slut upp ett spår och och tar sig genom opiumkvarteren för att jaga rätt på kidnapparen. Kidnapparen är för övrigt en ensam fattig man som kunnat se fabrikschefens hus på höjden från sin iskalla lägenhet. Han tycker att livet varit orättvist mot honom men han verkar mer fokuserad på att ge igen mot överklassen än att skapa sig ett bättre liv med sina pengar.

Polisen ser rosa rök, vilket innebär att den preparerade väskan med pengarna brinner, enda lilla färgen i filmen

Opiumkvarteret (Low i filmens titel antar jag)

Det är mycket polisarbete i denna ganska dialogdominerande film.  Men tempot är högt, dialogen rapp och miljö/regi är topp. Det är ju lite synd att de inte gjorde fler sånt här. Detta är min topp-Kurosawa (men jag har bara sett fyra)... Väldigt nära Topp!-betyg.

#30 M

M, 1931, regi av Fritz Lang, manus av Thea von Harbou och Fritz Lang.

Början är snygg, barn står runt i en cirkel och en i mitten läser en ramsa: "...och snart så tar han dig" medan hon pekar runt på de andra barnen. För precis som i Zodiac utspelar sig M i en stad som blivit besatt av en mördare. I detta fall en barnamördare.

Ole dole doff....

En hög belöning till den som fångar mannen mellan spotlighten och affishen

Tidigt ser man mördaren locka sig till ett till offer med hjälp av ballonger och godis. Han(en überfantastisk Peter Lorre) verkar ganska ung med något stressat i blicken. Samtidigt väntar en stressad mamma hemma på sin flicka som aldrig verkar komma hem. Polisen letar maniskt överallt men har få spår, till slut leder polisens ökade resurser och razzior till att även stadens brottssyndikat vill få fast honom. Brottsyndikatet anlitar de lokala tiggarna som till slut får upp ett spår, en ritar ett M på sin hand och slår sedan till mördarens rock. 

Mördaren märker så småningom sitt M

Han blir trängd och flyr

Till slut tvingas han gömma sig i ett vindsförråd, men syndikatet kommer närmare och närmare...Seriemördaren blir till slut trängd och försöker desperat förklara varför han gör som han gör.

I read and read... I did that? I don't remember a thing! But who will believe me? Who knows what it's like inside me? How it screams and cries out inside me when I have to do it! Don't want to! Must! Don't want to! Must!

 Här blir han mänsklig på en nivå som kanske inte Hannibal Lecter(När lammen tystnar) eller Mickey Knox (Natural born killers) blir och det tycker jag ger en extra kvalitet till filmen. Man får ingen sympati men man ser en riktig människa. Det här är tajt som tusan och håller hela vägen:

#18 The Naked Kiss

The Naked Kiss, 1964, skriven och regiserad av Samuel Fuller

Kelly (Constance Towers) har varit prostituerad under en tid men nu har livet blivit så svårt så hon måste lämna staden. Hon bestämmer sig för starta ett nytt liv i en småstaden Grantsville, och börjar jobba som sjuksyster. Stadens rika man, Grant blir kär och de planerar giftemål. När hon berättar om sin bakgrund tar han det bra, "I'm not a monk, and you are not a nun, thats fine". Allt verkar ju ordna upp sig så fint, men en dag ertappar hon honom som pedofil. Grant:

Now you know why I can never marry a normal woman. That's why I love you. You understand my sickness. You live in my world, and it will be an EXCITING world! My darling... our marriage... will be a paradise... because we're BOTH abnormal.

Hon slår honom i huvudet med en telefon så han dör, polisen tar henne till fängelset och där tvingas hon göra upp med sitt förflutna. 

Småstaden har också en bordell

Kellys förflutna kommer tillbaka

Ah, det här var ju riktigt bra, skådespeleriet är topp och tempot högt. Tematiskt sätt ligger den ganska nära Blue velvet i det att under det trevliga småstadssamhället finns det en massa korruption, utnyttjande och falsk vänskaplighet.

#27 Flesh for Frankenstein

Flesh for Frankenstein, 1973, Skriven och regisserad av Paul Morrissey, Frankenstein och hans monster kommer ju från Mary Shelleys Bok, men här är allt ganska så omgjort...

Ah, Udo Kier är tillbaka, denna gång som galen vetenskapsman. Han glider runt landsbygden med sin assistent Otto och fångar in befolkningen, dödar dom och tar deras bästa kroppsdelar för att skapa en ny master race som bara ska lyda honom. Hans självförtroende är på topp och han slänger ur sig repliker som "The medical profession would love to claim my achievement as part of their own and call it a giant stride forward of medicine. But they can't. It is a giant stride forward for me!" Och, icke att förglömma så är han också lite av en nekrofil som han motiverar med "To know death, Otto, you have to fuck life... in ze gall bladder". I slottet så bor också hans fru(som praktiskt nog också är hans syster), och hon tar in en ny betjänt mest för sexuella motiv. Men betjänten känner igen huvudet på en zombie(kommer från hans gode vän) och detta leder till en blodig konfrontation.

Betjänten känner igen en  zombie

Dr Frankenstein lägger sin själ (och sin libido) i arbetet

Udo Kier är ju perfekt som en besatt Frankenstein som vill skapa en serbisk master race. Hans skraltiga engelska gör att han låter lite som en Indiana Jones-skurk vilket är ett plus i detta sammahang.  Betjänten (Joe Dallesandro, som också är skrevet på Rolling stones "Sticky fingers" skiva) är mest hunkig medan frun (Monique van Vooren) är perfekt som dominant, smågalen egocentriker.

Denna film gjordes samtidigt som "Blood for Dracula"  och skådespelarna är till stor del samma och de spelar varianter av samma roller. Denna är inte lika rolig som Dracula, som jag har gått omkring och citerat i tid och otid sedan jag såg den men den är ändå trevlig. Detta trots att en stor del av filmen utspelar sig under olika typer av obduktioner. Filmen spelades faktiskt in i 3D men har inte getts ut i något 3Dformat, men om det gör det ska jag ta mig en titt. Ah jag gillar ändå detta!

#22 Summertime

Summertime, 1955, i regi av David Lean, manus av H. E. Bates och  David Lean, baserad på pjäsen Sommarens dårskap från samma år av Arthur Laurents.

Jane Hudson (Katharine Hepburn) har tagit en resa till Venedig. Hon är nära 50 år och singel. Hon har sin guidebok i handen. Hon tittar på gondoler, statyer och folket på gatorna. Allt är vackert och romantiskt men också bedövande ensamt. Men hon gör vad hon kan för att hålla upp humöret - man ska ju vara glad. Hon hamnar i samtal med en antikhandlare och något slags  intresse väcks. Men när han vill träffa henne så håller hon ändå hårt tillbaka, hon är ju en fin flicka. Men till slut så går de på date, tycke börjar uppstå. Men ganska snart kommer också slitningar, han ljuger om sin fru och barn.

Oh my, its Venice!

Till slut frågar hon sig om all kärlek behöver vara perfekt, visst hade hon helst träffat en singelman utan barn men är verkligen ingen kärlek bättre än kärlek som inte kan vara för alltid?

Summertime är till viss del en klassisk rom-com men lite mer melankolisk och jordnära i resonmanget (trots att den utspelar sig i ett eskapistisk Venedig). Som sig bör slutar den med att en part måste åka och den andra skyndar sig dit...

Ah, toppfin!

#34 Andrei Rublev

Andrei Rublev, 1966, regi av Andrei Tarkovsky, manus av Andrei Tarkovsky och Andrei Konchalovsky.

Tarkovsky har jag aldrig sett något av men jag hade viss pepp inför denna, det är ändå nr 13 på sight and sounds lista över världens bästa filmer genom tiderna. Filmen är uppbyggd av olika episoder där ikonmålaren Andrei antingen deltar, observerar eller befinner sig i närheten av. Fotot är exceptionellt vackert, skådespelarna känns genuina i sin representation av ett förlorat Ryssland (ett antireligiöst Sovjet var det ju när filmen spelades in)

Andrei lämnar sin by

Några ondskefulla plundrare

Jag är ateist och jag är inte jättebevandrad i relationen mellan tatarer, boyarer, kossacker med mera. Detta ställer lite till det, då första halvan till stor del består av styltiga bibelcitat som bara blev halvbegripliga i den engelska översättningen. Sen är det mycket prat om olika folkgruppers relationer och konflikter... Men det lättar efter någon timme och sedan börjar några fantastiska episoder, exempelvis då staden Vladimir stormas. Det kan faktiskt vara en av de bästa krigsscenerna jag sett, och det slutar med en massaker i kyrkan. När folk omkring Andrei har dött och verket han jobbat med bränts ner tappar han tron på konsten och ger upp sin konst och talförmåga.

Efter det får man följa arbetet med att göra en stor kyrkklocka, former gjuts, personal piskas, och material samlas in. Den ansvariga pojken har halvt bluffat sig till chef och vet att han kommer att skinnflås om något spricker. Oväntat nog är klockdelen riktigt stark, och det känns i hela kroppen när slutresultatet ska demonstreras framför den otacksamma prinsen.

Irina (Irina Tarkovskaya) får spel efter attacken mot kyrkan

Andrei tittar skeptiskt på klockbygget

 Det finns en hel del andra starka episoder men också en del obegripligheter (för mig). Jag upplevde den som både estetiskt fin och intressant. Kanske jag kan ge lite högre betyg när jag ser om den nästa gång (och /eller blir konverterad till ortodox-kristen).

#17 Salo eller 120 dagar av Sodom

Salò o le 120 Giornate di Sodoma, 1975, skrevs och regiserades av Pier Paolo Pasolini, den baseras på "Les Cent Vingt Journées de Sodome, ou l'École du libertinage" av De Sade

Volymen inte för hög: check
Barnen inte hemma: check
Gardiner nerdragna: check

Dagens film är baserad på en bok av mannen vars efternamn skapade ordet sadism. Passolini låter filmen utspelas i norra Italien, precis i slutet av andra världskriget. 4 lokala fascist-dignitärer har beställt insatser för att fånga in ett stort antal pojkar och flickor till en speciell uppgift.

En man väljs ut som vakt

Alla granskas ordentligt

9 killar och 9 tjejer väljs ut och förs till en herrgård. Där utsätts de för ett program bestående av olika typer av förnedring, sexuellt våld och maktspel. Männen ser deras beteende som en ideologisk vinst, genom att utsätta andra för fruktansvärda saker både visar de sin makt och understödjer sin teori om vad makt är och hur makt ska fördelas. Både vakter hämtas och medelålders kvinnor finns med för att berätta eggande historier (mycket bajsätning).

En av kvinnorna visar vid ett par tillfällen att hon inte trivs med läget, men kan inte göra motstånd, när allt dras till sin spets väljer hon att ta livet av sig. Barnen är nakna större delen av filmen och straffas enligt herrarnas nya lagbok, de gråter, skriker och säger att de inte klarar det längre. Men herrarna visar inte skymten av någon medmänsklighet under hela filmens gång.

Signora Castelli berättar om sitt liv som barnprostituerad

Man vill se någon ljusning i slutet, men så blir det inte

Detta kan vara den mest obehagliga film jag sett. Den saknar helt förlåtande drag utan det blir bara värre ju längre det går. I takt med att våldet och sadismen ökar så ökar illamåendet hos mig som tittar och jag längtar till att den ska ta slut. 

Pasolini vill säkert diskutera makt och vad den gör med människor. Då han blev mördad av en 17-årig prostituerad pojke så hade han säkert egen erfarenhet kring vad han tilläts göra med sin politiska, konstnärliga och ekonomiska makt. 

Pasolini:När man har makt kan man helt bryta mot alla regler

Jag vet inte vad jag ska tycka, det finns en poäng men samtidigt är filmen rejält obehaglig att titta på. Det känns faktiskt fel att ge den ett betyg överhuvudtaget...