#9 Hard Boiled

The Woo har onekligen en egen stil, och mycket av det han gjorde blev mall för hur actionfilmer gjordes under 90- och 2000-talet. Just att dra ner tempot till slow-motion i många pang-pangscener skapar nästan en dansaktigt stil av alla kroppar som sakta flyger genom luften efter att ha hamnat för nära en explosion.


Tequila(!) är en tuff polis i pösiga gabardinbyxor, han gillar att slamma ner sitt tequila i baren och spelar klarinett på den lokala jazzklubben. Men mest av allt kämpar han mot triaderna i ett flertal blodiga drabbningar.  Actionmässigt finns det inget att klaga på, tempot är högt och skurkarna är skurkiga...


Mad dog, skurkarnas hantlangare 

Skurkarna är till och med mer brutala och body-counten är högre än vad man ser i många andra actionfilmer, i sista scenen så börjar skurkarna helt enkelt att skjuta ner massor av random patienter i ett sjukhus...Men då reagerar skurkarnas hantlangare Mad Dog och i ett Darth-Vader-i-return-of-the-jedi ögonblick vänder han sig mot sin gangsterchef och pangar ner honom (han har dock slut på kulor så det går inte så bra)

Dom goda gör goda grejer

Ett signature-move för John Woo är ju olika typer av standoffs, dessa förekommer också i exempelvis Face/off och Broken Arrow:

Hur många kulor har jag kvar egentligen...

Vad ska man säga, detta är en riktig actionburgare i en ganska så svulstig stil. Kanske inte min kopp te men väldigt stilfullt ändå... Betyg: Topp

#19 Shock Corridor

Ett mord har skett på ett mentalsjukhus, och skjutjärnsjournalisten Johnny (Peter Breck) bestämmer sig för att bli intagen på sjukhuset för att på insidan skriva ett Pulitzervinnande reportage. Men om man spelar sinnessjuk, umgås med sinnessjuka och blir behandlad som sinnessjuk så kan man själv till slut bli det...



Filmen har fått en del kritik för att den inte visar på en realistisk bild över varken de intagna eller institutionen, men det tror jag inte heller var meningen. Det varvas hej vilt med nymfomaner, rasister och andra befintliga och säkert obefintliga diagnoser. Till viss del är filmen ren psychxplotation där alla färgstarka karaktärer beter sig provocerande och utagerande.

När samhället skapar självhat blir man lätt galen...

Men är det verkligen så att dessa män är galna eller är det bara en naturlig reaktion på ett samhälle sprängfullt av rasism, krigshets och kärnvapenhot? Här någonstans tror jag kärnan finns, det är vi i publiken och det samhälle vi skapat som är galet och det är vi som borde spärras in.

Johnny drömmer sig bort till sin flickvän

Överlag en bra upplevelse av denna tidiga föregångare till Gökboet, lite väl skrikigt blir det dock ibland, Sam Fuller verkar föredra rakt-på-gormande istället för att måla med lite subtilare penseldrag. Det är ju förvisso också en del av charmen...


Betyg: Topp (än så länge så är betygsskalan: Nej, Nja, Topp, Topp!) Jag funderar på att skippa betyg helt och hållet....

#16 Samurai III - Duell vid Ganryu ön

I Samuraitrilogins "Return of the Jedi" börjar filmen med ett par moment som återanvändes i "Karate Kid". Musashi får en ung lärjunge och försöker lära den att bli en bra samuraj genom att gräva i marken (lite wax on-wax off). Senare fångar han en fluga med ätpinnar vilket också återanvänds i karate kid.

Vid denna tid bor han i en liten by som hotas av banditer, byborna vill att han ska lära dem att slåss men han säger att det är bättre att lära sig fly.

Visst är jag den bästa samurajen?

Han trivs bättre med livet och när Otsu kommer tillbaka lever dom som två frejdiga bönder.

Men sen anfaller banditerna och Musashi kallas till en sista duel med den unge strebern från förra filmen (bilden ovan). Det blir en lång drabbning i motljus...

Sun-flare

Ännu ett bra samurajäventyr... Denna del var dock inte riktigt lika intensiv som förra, men tack vare ett bristfälligt betygssystem får den ändå betyg: Topp

#36 The wages of fear, Le salaire de la peur

I ett onämnt sydamerikanskt land sitter några franska outcasts. De har gått från jobb till jobb till arbetslöshet och har nu ingen riktig möjlighet att ta sig hem, då flygbiljett och pass är dyrt. I samhällshierarkin befinner sig dessa män (de är bara män) mellan det rika amerikanska oljebolaget och den fattiga lokalbefolkningen.

De får så småningom ett uppdrag att köra nitroglycerin mellan två platser och för det får de 2000$... "They don't belong to a union, and they don't have any relatives, so if anything happens, no one will come around causing trouble."  -som förmannen säger. Två bilar kör iväg, en sprängs efter en stund och i större av filmen får man följa Mario (Yves Montand) och Mr Joes (Charles Vanel) resa fram mot sitt mål...

"Kör försiktigt!"

Men det är inte bara en bil som närmar sig sitt mål, det är också en inre resa där tuffingen Joe blir mer och mer mentalt nedbruten för att mot slutet bli ett totalt vrak som tvingas under vapenhot göra det han måste. Det finns några riktigt skarpa scener när deras lastbil fastnar i en oljepöl medan Joe och Mario kämpar för sina pengar, sitt liv och sina nerver för att fixa läget.

Lägg till bildtext

Denna gjordes för övrigt i en amerikansk version som kom 1977 (The sorcerer-skrevs nyligen om i Fiffis Filmtajm). Filmen slutar pessimistiskt (kanske mer än den amerikanska), den här resan skapar bara förlorare, bortsett från amerikanska oljebolaget.

Betyg: Topp

#15 Samurai II: Duel at Ichijoji Temple,

I åratal vandrar Musashi runt Japan för att träna upp sig och för att visa att han är den bästa svärdskämpen. Principen verkar vara att Musashi:
1. Besöker någon
2. Utan anledning utmanar den på liv och död
3. Den andre dör

Till slut kommer han fram till Kyoto för att utmana den bästa svärdsskolan där. Skolan verkar inte vilja följa detta mönster utan försöker med hjälp av fula knep ta Mushashi ur daga, men han är ju så bra så han klarar sig alltid. Det finns dock en ny ung slagskämpe med i matchen som spanar in honom och verkar sugen på att avgöra vem av dom som är den störste (Detta blir garanterat en issue i sista filmen). Efter att Musashi segersam lämnar Kyoto så visar han sin kärlek till Otsu, men drar ändå iväg ensam på vägen. Det blev nämligen lite struligt när han fick feeling och försökte sig på en kyss - Otsu är inte that kind of girl nämligen...

 Han älskar både henne och sitt svärd, men han har valt svärdet.

Denna var ju riktigt trevlig, riktigt mycket westernkänsla rakt igenom...
betyg: Topp



Sen har jag också sett #2 De sju samurajerna, men det var för någon månad sedan. Där är ju Toshiru Mifune ännu lufsigare än här. Den är intensiv, episk och välgjord. Men det är ganska mycket kryssande på lappar över alla som dör, och det gick jag inte igång på... Åndå betyg: Topp

#14 Samurai I, Musashi Miyamoto

Dagens film vann en Oscar 1955 för bäst utländska film och var en del av en framgångsrik japansk våg, då tre filmer vann mellan 1950-1955. Denna film är första delen i en trilogi med Toshiro Mifune som Musashi Miyamoto, som var en av japans mest skickliga och så småningom mest framgångsrika samurajer.

Så; Två vuxna män sitter i ett träd och drömmer sig bort från bondelivet... Man kanske skulle bli samuraj, om än kanske bara för ett år. Ideer blir dock inte alltid lika bra i praktiken som det blir när man drömmer bort sig i ett (mycket imponerande) träd...

Efter ett misslyckat slag blir den ena ihopgift med en giftig lycksökare och Mushashi försöker ta sig hem till sin hemby för att berätta för kompisens trolovade att han gift sig med någon annan. Han hamnar dock i problem med rättvisan (han har en tendens att hugga folk med sitt svärd av mer eller mindre motiverade skäl). Gång efter gång blir han omringad men lyckas slå sig loss tack vara hans stora svärdsförmåga. En präst tar honom till sitt hjärta och i sista scenen vandrar han ensam i skymningen för att ta en träningsresa med syfte att bli en ännu bättre samuraj. 

Inte svårt att se att denna fick en Oscar då den presenterar ett ganska så klassiskt american-dream perspektiv... Man kan trots enkla förhållande bli framgångsrik bara man kämpar hårt! Själv går jag inte igång så starkt på denna, trots en stundtals vackert foto. Men det är två filmer kvar, så det kanske växer lite.

Och... En sak till. Toshiro ser inte ut som att han är så duktig på fäktning, han är definitivt ingen Jet Li, Bruce lee eller Wenzhuo Zhao. Det ser mest ut som att han vispar runt lite, medans alla faller runt honom. 


Betyg: Nja

Battle Royal

Battle royale! (eller Batoru rowaiaru som det skrivs på japanska (mest för att japanska alfabetet ser ut som det gör- Det finns exempelvis inga L, nästan alla konsonantljud måste följas av vokalljud med mera.)) 

Alltså: Framtiden bjuder på allsköns problem även i den japanska skolan. Dåliga PISA-resultat och elever med kniv gör att drastiska åtgärder måste tas...


Man bestämmer sig för det enda rimliga, alltså slänger staten iväg skolklasser med regelbundna mellanrum för kamp på liv och död(mest död) på en isolerad ö. Bara en lycklig elev får överleva, olika delar av ön blir dessutom farliga zoner med jämna mellanrum, att vara i en farlig zon innebär att din hals sprängs (jättefarligt alltså).





"If you lucky, you get an axe"

Som andra påpekat så är tematiken väldigt likt Hunger games... Men vissa skillnader finns. I Hunger games är (de flesta) tributerna tränade och utvalda, här är de vilsna klasskompisar vilket gör att de reagerar mer ovant, vissa bryter ihop, andra begår självmord, någon försöker hitta kärlek med mera. Det finns också ett fåtal psykopater med i mixen som snabbt kommer in i situationen och verkar trivas med premisserna.



"You hurt my face!"

Även om filmen är brutal så finns det ändå någon slags mening med det hela, inte bara det uppenbara fascistoida samhällsbilden men också hur generationerna i Japan har svårt att kommunicera och relatera till varandra. Regissören har också sagt i en intervju att han ville bearbeta andra världskriget och vad det gjorde med människorna, och det tycker jag görs bra.

Betyg: Topp!