#324 La bête humaine

La bête humaine eller Människans lägre jag, 1938. Regi av Jean Renoir efter en egen adaption av boken med samma namn av Émile Zola

Slutet av 30-talet. Renoir är stor, större nästan än sin målarpappa. Så då gör han en Colin Nutley och drar in hela sin familj i ett mastigt filmprojekt kring män och tåg. Fast kanske mest galna män.

Jean Gabin som jag ju brukar gilla, spelar en tågmaskinist (Lantier), som är lite tillbakadragen och pratar om sitt tåg som sin fru. I en tidig scen får man reda på att han har en historik av sjukdom och när han besöker en gammal flamma verkar han sakna all social kompetens utan kastar sig på henne och kysser medans hon gråtandes försöker fly. Men ju mer han halvt våldtar henne desto mer smälter hon och till slut omfamnar hon honom ömt, fint (jag undrar hur många kvinnor som har råkat illa ut av sådana här scener). Men omfamningarna byts sedan om till strypning. Hon håller på kvävas. Till slut släpper han den flämtande jäntan och lägger sig på gräset med ett strå i munnen och säger något av typen "det är som det är, jag blir lite såhär ibland" och hon bara "ingen fara gubben, du är fin, vi borde gifta oss" - denna kvinnas dåliga omdöme håller på att sätta henne i stora problem men han säger lyckligtvis nej, han är gift med tåget.

Han åker som sagt tåg, och en kväll får han se ett brott, en kvinna tvingas täcka ett mord hennes man gjort. Hon charmar Lantier, och de inleder något slags förhållande. Men hon är en typisk Femme Fatale som är gift och Lantier är en kärlekskrank galning så oddsen för en happy ending är ganska låg (eller hög kanske man ska säga (Happy ending är alltså inte trolig i detta läget)). Som Famme Fatale är hon lite störigt bebisröstpratande, men hennes bebisröst säger inte bara att Lantier är söt utan också att hennes man borde bli mördad, och om han inte blir det tänker hon dejta en yngre, snyggare man. Hur ska de gå, ska han mörda mannen eller ska hans inre kvinnohatare vinna?

Strypsex vid tågbanan

Kram med sin Famme Fatale

En man med sitt tåg 

En ganska trist och misogyn film som inte engagerar. Vissa bikaraktäerer som den oskyldigt mordanklagade Cabuche som spelas av Renoir himself bara slarvas bort, andra karaktärer som hans tågkompis känns rejält platta. Men även huvudkaraktärerna är ganska irrationella, La bête humaine vinner inga life achievement awards hos filmfrommen, det blir en supersvag:

#323 The Children Are Watching Us

The Children Are Watching Us eller I bambini ci guardano, 1944. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Giulio Viola, Margherita Maglione, Cesare Zavattini, Adolfo Franci, Gherardo Gherardi, Vittorio De Sica, Mario Monicelli och Maria Doxelofer.

Den italienska neorealismen var till skillnad från franska nya vågen inget ideologiskt projekt. Filmmakarna hade efter andra världskriget helt enkelt inte råd med en massa avancerade kostymer eller scenografi utan ville man berätta något så fick man helt enkelt gå ner till gatan och fånga vad som hände. Vittorio de Sica skulle "tvingas" ner till gatans berättelser bara ett par år efter denna film, som var en av de sista han gjorde i det italienska studiosystemet. Och studiosystemet var ju under kontroll av Italiens sverigedemokrater, Partito Nazionale Fascista (halva partiet verkar dessutom inblandade i manusskrivandet). Fascisterna var då som nu ganska måna om sina hjärtefrågor - den nationella identiteten, familjen och folket. Man var anti dekadenta människor, judar och andra avvikare. Detta märks till viss del i filmen som handlar om en skilsmässa där mamman faller för en smörig Roberto och lämnar familjen. Deras barn Pricò (Luciano De Ambrosis) ser och märker mer än mamman tror - men hon verkar också ganska odiskret då hon har kärleksmöten med hennes loverboy på samma park som hennes son leker på. Pappan kämpar för att hålla ihop familjen, men mamman blir påverkad av några dekadenta stadsbor och hamnar på omvägar i hennes lovers arm igen. Ack.

Titeln visar också på den moraliska pekpinnen. Partiet ser dig, barnen ser dig så var nu en god nationalsocialist och håll dig gift med din tråkiga man.

Den goda pappan köper en uniform till sitt barn 

Den dåliga mamman badar lite ofokuserat. 

Nu låter jag jättenegativ och det är jag kanske men filmen hade också en del ljuspunkter. Den största är Isa Pola som spelar pojkens mamma. Hon lyckas på ett ganska fint sätt göra rollen mer flerdimensionell än vad manuset egentligen bjuder på. Kanske dock att man skulle vilja ha ännu mer passion i relationen med hennes loverboy som skulle kunna motivera hennes brott mot kärnfamiljen.

The Children Are Watching Us har sina poänger, men några av dom är ganska ruttna. Det är klart att folk inte bara ska lämna sina familjer vind för våg men jag tycker inte heller familjen ska vara ett fängelse där man tvingas sitta på livstid om man inte vill.

#322 Mr. Arkadin

Mr. Arkadin eller Confedential report eller Herr Satan själv, 1955. Manus, regi, skådespeleri, manligt ego av Orson Welles.

Europeiska samproduktioner är alltid lite störiga. Man ska besöka halva världen i filmen och alla skådespelare ska få prata sina språk vilket gör att dubbningen blir uppenbar och uppenbart ganska kass. Här har vi ivarjefall en småskojarkaraktär, Von Stratten (Robert Arden) i trubbel på jakt efter ett halmstrå som kan hålla honom i liv. För någon är efter honom, och inte vem som helst utan den diaboliska rikemannen Herr Arkadin(Orson Welles) - Wuuauuauau. Mr. Arkadin börjar alltså in medias res- alltså mitt i en handling och ägnar då större delen av filmen för att reda ut hur vi kom hit och slutet av filmen att reda ut vad som händer sedan. Von Stratten, som är lite av en fifflare har fått i uppdrag att ta reda på Arkadins bakgrund, uppdraget har han fått av just Arkadin som hävdar att han fått en minnesförlust. Strattens undersökningar gräver upp en mörk hemlighet och Arkadin tackar för informationen och börjar sakta sopa igen alla spåren, eller sopar gör han inte, han liksom låter sin knivsamling sköta snacket...

Arkadin har ett stiligt skägg

Stratten får hemligheter av en loppcirkuskonduktör i Köpenhamn

Ohhh, en surrealistisk blick 

Nu förenklade jag handlingen ordentligt för den snurrar till det ganska mycket. Stratten åker vind för våg genom Europa och Arkadin skrattar diaboliskt av olika skäl. Orson Welles är ju speciell, hans självkärlek liksom strömmar från honom i allt jag har sett, och så är det absolut här också. Det finns någon slags kärlekshistoria här också där Stratten liksom kärar ner sig i Arkadins dotter(Paola Mori), men inget av det kändes särskilt engagerande. Filmen har sina poänger, varav fotot ibland briljerar - men överlag känns det inte som något jag kan rekommendera att man fyller sina karantän-hemmadagar med.

#330 Au Revoir les Enfants

Au Revoir les Enfants eller Goodbye, Children eller Vi ses igen barn, 1987. Manus och regi av Louis Malle.

När man ser en barndomsskildring som på ett äkta sätt lyckas fånga barndomens lekfullhet, den småsinta mobbningen, skojen och bråken på ett så fint sätt som här så fattar man hur få filmer som egentligen lyckas med att ge en riktig bild. Början av Au Revoir les Enfants skulle kunna utspelas när som helst på vilken pojkskola som helst. Det är högljutt, bråkigt och kamratligt på samma gång. Man lyssnar på auktoriteter då det behövs men annars pågår livet till största del mellan barnen. Filmen utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och till en början får man se ockupationstrupperna mer i bakgrunden. Många av dom har växt upp på andra sidan gränsen och verkar primärt inte vara ute efter onödigt krigsbrott.

Barnen har ganska varierande bakgrund, men primärt följer man två av ungarna: den lite rika, urfranska Julian (Gaspard Manesse) och den lite blyge, smarta nya pojken som heter Jean Bonnet (Raphaël Fejtö), som skolans rektor verkar ha ett extra gott öga till. I takt med att vänskapen utvecklas så börjar de också veta mer om varandra, och under Nazitysklands flagga så kan ju tyvärr information om familj och religion vara livsfarlig att ha.

Filmen är baserad på Louis Malles egen barndom, vilket märks i berättandet. Precis som när jag själv tänker tillbaka på min barndom så minns jag vissa episoder, varav några var ganska intressanta och andra banala. Det framgår även här. Dessutom blir bilden av Tyskarna ganska varierad, vilket den ju inte skulle vara i en Spielbergfilm, men här skapar det nästan en ännu större frustration kring vad vissa gör, när endast väldigt få är annat än "vanliga människor".

Nazis in the classroom

Läsning i skyddsrummet

En fin scen om motstånd är på en lokal restaurang där några franska kollaboratörer försöker köra ut en judisk man. En efter en av gästerna börjar ropa och protestera till det blir ohållbart - de får helt enkelt lämna platsen med mannen kvar. Så motstånd går kan ju vara bra att ha i åtanke i dessa bruna tider...

Gripande och fin, med ett budskap som jag skulle vilja att det var inaktuellt men är ju inte det.

#320 Young Mr. Lincoln

Young Mr. Lincoln, 1939. Regi av John Ford, manus av Lamar Trotti

Vi börjar med en liten nugget från Henry Fonda som spelar Lincoln:

Henry Fonda originally turned down the role of Lincoln, saying he didn't think he could play such a great man. He changed his mind after John Ford asked him to do a screen test in full makeup. After viewing himself as Lincoln in the test footage, Fonda liked what he saw, and accepted the part. He later told an interviewer, "I felt as if I were portraying Christ himself on film."

Så ja, Lincoln är en stor historisk person som bekämpade slaveriet. Han verkar ju klok och fin - han har ju en stilig hatt och en lite olycklig skäggväxt men det är ju inte hans fel.

Här är han ung och grann, brådmogen och klok advokat som bestämmer sig för att hjälpa en familj vars två söner blivit mordanklagade. Han kommer från enkla förhållanden och själv verkar han ha  läst sig till allsköns kunskap. Hur han fick sin advokatexamen trots detta framgår inte för Young Mr. Lincoln är ett 100% hyllningsjobb som så gärna vill berätta om den urfattiga men andligt rika mannen som är så fantastisk.

Den centrala biten i filmen är rättegången där Abe tvingas kämpa mot lömska rikemansadvokater som med en massa insinuationer och lömska vittnen försöker få de oskyldiga och goda fångarna dömda. För de är goda och oskyldiga heartland americans som läser bibeln och bygger sina egna hus. Hur ska det gå? Will the forces of good defeat the forces of evil?

Well well well

I will free your sons!

Unga lincoln har ett fint driv och en ganska mysig stämning. Men allt är lite väl tillrättalagt och simpelt, man vet liksom alltid vad man ska tycka och Lincoln himself verkar ju vara totalt fläckfri, vilket ju gör det hela något mer ointressant...