#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

Grabbarna solar med sina varma kläder

Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Madonnas Pap Smear- I swear!

Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.

#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:

"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."

Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.

Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.

Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön. Scandaleuse!

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

#229 Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap eller Scenes from a Marriage, 1973. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.

När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.

Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.

Inte så naturalistiskt ljus

Han vill äta frukost ifred

Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?

Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?

#243 French Cancan

French Cancan eller Fröjdernas gata, 1955. Manus och regi av Jean Renoir.

1955 var Renoir äntligen tillbaka i Frankrike efter en 15 lång sejour i Hollywood som resulterade i ömsom vin (The river) och ömsom vatten (The Diary of a Chambermaid). Vad gör man då man är tillbaka? Jo man njuuuter av allt franskt, Renoir filmar glatt baguetter, vin, franska sångare och franska charmörer. Och filmen Cancan fick också prefixet French för att verkligen slå in budskapet. Det finns ju flera (Hej Gaspar Noe) som gör sina franska filmer med engelsk titel, men Renoir var nog en av de första. För French Cancan känns mycket som en film om fransmän (eller kanske ännu mer fransyskor) för amerikaner. Och även om Renoir kanske tycker att han borde få ett free pass så bjussar jag inte riktigt på det, för filmen säljer ganska mycket på manliga sexfantasier, se bara nedan...

Trosorna är ju rejäla, men har också spets...

Vilket som, den fina Jean Gabin spelar Dangler, som är en slags nattklubbskung för en fransk motsvarighet till Golden hits. En dag slummar han i en fattig klubb och stöter på den hälften så unga Nini (Françoise Arnoul). Dom dansar och han blir inspirerad till att öppna ett nytt ställe, där miljön är lantlig men vinet dyrt, där musiken är folklig men spelas av proffs, där dansen är charmant och fötterna högt i luften (så man får se damernas ben). Men han är ganska pank så resan från idé till en affär med Nini och ett nyöppnat Moulin Rouge blir ganska lång, lite för lång tyvärr. Men salongen öppnas och det blir en jätte-super-duper succe´. Men som tittare är det lite svårt att förstå varför, jag menar Cancan är ju en ganska tråkig dans och vill man se kvinnoben fanns det säkert bättre ställen än så. Jag brukar ju vara team Renoir men inte idag.