#202 Indiscretion of an American Wife

Indiscretion of an American Wife och Stazione Termini, på svenska fick den ett fin-fint namn:Ödets perrong , 1953. Regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini, Luigi Chiarini, Giorgio Prosperi och Truman Capote

Här har vi ett dubbelpaket med två filmer som egentligen är samma- före och efter demonproducenten David O Selsnicks magic touch. Indiscretion of an American Wife hade premiär 1954 och hade då fått ett nytt namn (tidigare var det olycksbådande italienska titeln: Statione termine(slutstationen)) och också fått 25 minuter bortklippta från originalets 89 minuter. Studion fick till och med spela in en extra knasfilm för att kunna sälja spektaktlet som en spelfilm. Selsnick som var en otålig man tyckte det var för långsamt och att det var för många småhändelser runt det trassliga kärleksparet, vilket ju visar på en fascinerande hög grad av okunskap kring De Sicas tidigare filmer - som inte i något fall är några direkta actionfester. Men ramhandlingen är den samma, ett kvinna(Jennifer Jones) ska lämna Rom men hennes unga älskare springer efter för att försöka få henne att stanna kvar(Montgomery Clift). Hon vill var med honom, ha honom men måste hem till sin familj. Det är kärlek och åtrå som bekämpar ett krig mot ansvar och familjevärderingar vilket ju är ett ganska tacksamt ämne..

Är det man vill göra, eller det man bör göra, det man ska göra?

Stanna, snälla!

Montgomory Clift ser plågad ut filmen igenom, och Jessica Jones lyckas väldigt bra att balansera allt hon känner och tänker. Sedan är det ju svårt att inte jämföra med känslostormen i Brief Encounter som kom 8 år tidigare och riktigt så gripande får inte De Sica till det här. Men jag tror inte riktigt han är ute efter det heller, hans intresse för saker vid sidan om gör honom lite speciell. Det är sjuka bondfamiljer, raggare, glada körgubbar med många flera som alla får ta lite plats. Det är ju det som är själva grejen med neorealismen, det är de vanliga människornas vardag som är grejen och här har vi istället två stjärnor som ska säljas in. Det var just alla små sidospår och "omotiverade" kameraåkningar i tågterminalen som Selsnick klippte bort i den amerikanska versionen. Dessutom trycktes parets dialogscener ner vilket gjorde att jag inte riktigt hängde med i vad som hände i den kortare versionen... Däremot klippte han inte bort denna lite bekymmersamma dialog mellan kärleksparet, vilket jag nog hade gjort: 

Giovanni Doria: What? Mend my clothes and cook my dinner? You wouldn't like that? Oh, I would. Don't forget, I'm an Italian too. If you didn't behave yourself...

Giovanni Doria: ... I'd beat you.

Mary Forbes: [laugh nervously] Giovanni, you wouldn't... would you?

Giovanni Doria: I would. Naturally!

Idag är jag team Italia, originalet var så mycket finare och får:

Selsnicks version får nöja sig med

#206 Lola

Lola, 1981. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder

Precis på samma sätt som man kan se att Lotta på bråkmakargatan spelades in i början av 90-talet (Men utspelade sig på 50-talet) så är Lola från 1981 väldigt mycket 80-tal istället för 50-talet som filmen utspelar sig i. Men i detta fall är det kanske med flit, då allt blir så övertydligt med en knasig färginställning som liknar när man ställt alla inställningar på tvn på max. Då Lola är den sista filmen jag ser i hans BRD-trilogi så börjar väl det bli dags att se vilka gemensamma teman som finns, kandidaterna är:
1. En obalanserad fixering vid en vid en person, alla tre hanterar en kärlek som liksom inte är balanserad eller sund.
2. Gamla nazister rostar aldrig. Ja när filmerna utspelar sig är det inga som heilar, men maktstrukturerna finns kvar. Och det är samma kommunpampar som "call the shots" som ledde samhället då det "begav sig".
3. Kapitalismen gör oss elaka.  Så kan det kanske vara. För i alla tre filmerna så leder kapitalismens längtan karaktärerna att göra dumma saker, som att mörda i "Maria Braun", som att låta oförätter bli oberättade i "Veronika Voss" och prostitution och korruption i "Lola"

Vad Lola hade var också en rejäl dos av cineastiskt nostalgi i form av de många kopplingarna till Josef Von Sternbergs monsterhit Der Blaue Engel (som ju för all del blev Marlene Dietrichs genombrott). Lola har så många likheter att det är som någon slags blandning av hommage och cover- där ramhandlingen med en rättskaffens man blir kär i en prostituerad och förleds i fördärvet är sig helt lik. Men skillnader finns också en masse. För här har vi också en snårig historia om bygglov och fastighetsbluffare - vilket känns sådär kul. Men krocken mellan den prydlige Herr Bohm och Berlins dekadenta underliv har sina poänger, i synnerhet när han debatterar med Lola om det är värt att leva ett liv utan Moral och värdighet - varav hon svarar "Absolut, men de vill inte släppa in mig" vilket både illustrerar hennes problem med att komma in i de inre brottsliga cirklarna och  problemet med ett liv utan moral och värdighet...

Lola läser kärleksdikter

Tårtan är inte med i filmen

Men tyvärr är det lite segt och jag tappar engagemanget efter en stund. Det är lite för mycket dialog och manuset skulle definitivt kunna vara mer på sak så nja, det här kalaset kändes sådär för min del. Det är säkert mitt fel Fassbinder, men jag behöver lite tid med någon annan nu, du var rolig en stund men jag känner mig gladast om jag kan få vara utan dig de närmaste tio åren, OK?

#201 Umberto D

Umberto D, 1952. regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini

Neorealismen var ju en rörelse där man på ett naturligt sätt ville visa berättelser från folket som sällan får någon plats i våra berättelser och filmer. Och speciellt när man ser bakåt i historien så är det nästan bara de stora männens historier som berättas. Jag har själv, vid sidan om mitt filmengagemang ett ganska stort intresse för det antika rom och trots att slavar och arbetare på jordbruken var en rejäl numerär majoritet av befolkningen så finns det bara klotter kvar kring hur de tänkte och hur de hade det(de tänkte mycket på snoppar om man ska tro klottret). Så ambitionen med neorealismen var att man skulle komma "vanligt" folk inpå livet. Då kan man ju inte heller låta dessa spelas av diviga skådespelare som larmar och gör sig till utan vanligt folk ska porträttas av vanligt folk - Basta. Rörelsen kom som så ofta som en motreaktion mot de ganska konstlade och eskapistiska filmerna som dominerade filmhorisonten, varav Cuori sul mare (kärlek till havs) från 1950 är såpass sliskig att den kan få vem som helst att vilja utforska ångest i kolgruvor...

Så Umberto D handlar om en fattig pensionär(Carlo Battisti) som lever med sin väldresserad hund i en lägenhet i Rom. När hans slemme hyresvärd(Lina Gennari) vill bygga om så börjar hon på olika sätt (främst genom att aggressivt få honom att betala tillbaka sina skulder) försöka få honom bort från hennes våning. Så under större delen av filmen får man följa Umbertos försök att skramla ihop det som behövs för att bo kvar. Han säljer sin klocka, sina böcker och försöker på subtila sätt få gamla vänner att ge honom en slant. Mellan hans olika försök pratar han med våningens städare (Maria Pia Casilio) som i sin tur är 17 år, gravid och inte riktigt säker på vem som är fadern...

Det här med att låta amatörer spela stora roller är ju lite av en gamble. Ibland blir det ju väldigt bra som i Cykeltjuven av samma regissör, Il Posto av Ermanno Olmi eller för all del Amatörer av Gabriella Pichler. Men tyvärr är Carlo Battisti ganska katastrofal i huvudrollen - speciellt i början då han ska vara sjuk men inte verkar eller ser sjuk ut för fem öre. Och om man nu skulle ta en "riktig" person kunde man väl tagit en fattig pensionär istället för en meriterad professor, som uppenbarligen inte framgångsrikt kan gestalta hur det är att vara fattig, deprimerad och ensam? Många har uppenbarligen inte stört sig så mycket på Carlo som jag, men hans prestation drar ner det hela rejält och gör att hela dilemmat får ett ganska distanserat intryck på mig. Den unga Maria däremot är ju en riktig klippa och fick en välförtjänt skådiskarriär efter genombrottet här.

Umbertos svåraste stund

Hans hund försöker dra in lite till hushållskassan. Att hans hund var så väldresserad kändes lite off sett till hur han umgicks med sin vovve. 

Så, njä. Umberto D blev inte den samhällsskildringen den borde blivit. Jag vet inte riktigt om det beror på att den åldrats illa, om jag har ett hjärta av stål eller om andra kunnat bortse från Carlos skådespeleri bättre än jag. Det finns vissa kvaliteter, i synnerhet i början då en pensionärsdemonstration blir avbruten av en massa nedsättande militärer. 

Men totalt sätt blir det inte mer än en: