#341 A Canterbury tale

A canterbury tale, 1944. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger

Andra världskriget innebar ju en hel del spänningar för de inblandade länderna, och då inte bara den uppenbara spänningen att bli bombad och/eller skjuten. För de allierade så var man dessutom tvungen att raskt börja samarbeta med länder man tidigare haft en lite avig inställning till. Hollywood släppte i det ändamålet en massa filmer som visade att sovjetfolket minsam visst var good guys, filmer såsom "The north star" av MGM handlade om heroiska ukrainska bönder som kämpade mot nazister eller "Russian Rhapsody" är en trevlig liten Merrie Melody som handlar om en massa Gremlins från Kremlin som stoppar tyska bombplan. I A centerbury tale handlar det dock om att britterna ska bli lite mer vän med de där kaffedrickande, skrävlande, okulturella amerikanerna.

Filmen utspelar sig i en engelsk by under några händelselösa dagar under 1943. Tre bekymrade människor möts, en brittisk soldat (Peter Gibbs), en amerikansk soldat (John Sweet) och en brittisk tjej (Sheila Sim). Alla har ouppnådda drömmar, britten är lite deppig över att "bara" ha blivit en biopianospelare efter 5 års musikskola, amerikanen deppar över att hans tjej aldrig skriver till honom och brittiska tjejen har precis fått sin förlovning uppbruten av den potentiella gummens familj då hon inte är fin nog... Trion bondar sedan sig med varandra under en på jakt efter en mystisk man som kastar lim i tjejers hår (!?). Jakten sker samtidigt som de lär känna varandra och det mysiga lilla brittiska samhället de är i. Till en början tycker amerikanen att allt är så litet i England och att te smakar apa, men inte helt oväntat så närmar sig kulturerna tillsamman.

Mot slutet tar sig trion av olika skäl till Canterbury och får där varsin välsignelse, av lite olika slag.

På ytan är A canterbury tale ganska händelselös, men Powell/Pressburger lyckas ju få allt att kännas sådär great british bake off-trevligt hela tiden vilket ju är härligt. Dessutom lär man känna karaktärna så fint att allt får en ganska storslagen känsla trots de ganska odramatiska händelserna som visas

Hon är deppig

Han är deppig

Dom är glada tillsamman

A Canterbury tale blev Powell och Pressburgers första kommersiella flopp vilket antagligen beror på manuset och då i synnerhet hela grejen med tjejlimmaren som bara kändes halvgenomtänkt. Själv blev även jag lite kluven, men mest glad så det blir en:

#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att experimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?

Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:

“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”

Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

#339 Yi Yi

Yi Yi, 2000. Manus och regi av Edward Yang

Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.

Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.

Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.

Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.

Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.

Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger:

#347 Claire’s Knee

Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer

Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg,  New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!

Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.

Han och Laura

Claire och hennes pojkvän

Jérôme har en male gaze

Clairs knä

Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.

#332 Viridiana

Viridiana, 1961. Regi av Luis Buñuel, manus av Julio Alejandro och Luis Buñuel

Viridiana (Silvia Pinal) är en ung kvinna på ett nunnekonvent. Hon ska precis formellt lägga sina löften då hennes farbror begär att hon ska komma och säga farväl. Vad hon inte vet är att farbrorn är jättekåt. Medans hon packar upp hennes små kors och törnekronor och sånt man tydligen har med sig så smider farbrorn ränk. Han ber sin brorsdotter om en liten tjänst- och vips har hon satt på sig farbrorns döda frus klänning. Nu går han igång totalt och nunnan börjar få starka flyktvibbar. Farbrorn klurar och säger till henne att våldtog henne då hon sov (vilket bara var halvsant), men då det inte smälter hennes hjärta så begår han självmord. Huset ärvs nu av Viridiana och hennes kusin. Viridiana börjar direkt med att hjälpa de svaga genom att bjuda in alla lokala lodisar till huset. Men de fattiga var inte sådär idealistiskt Oliver-twistfattiga utan ganska tjuriga och griniga. När de till slut trashar hela huset så får hon nog- ibland kan det ju vara bättre att hitta sin identitet innan man börjar ändra alla andras eller något sånt.

När filmen spelades in så vara ju Franco fortfarande boss i Spanien och Bunuel fick en del kritik mot att han valde göra en spansk film efter några framgångsrika mexicofilmer, men Bunuel tyckte han fick med en del samhällskritik i filmen, även fast Franco inte tyckte det utan gav den tummen upp.- Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag håller nog med fascisten här. Finns det någon kritik så är den såpass dold att inte en Buñuels fanboy kan komma med exempel som inte är jättenödiga.

Viridiana måste färgat håret i nunneklostret, är det symbolisk för något?

Viridiana har packat det viktigaste på hennes tripp

Filmen har små surrealistiska saker som ett kors som en av karaktärerna har men som också fungerar som en fällkniv. Det kryddar väl lite men efter att ha sett House nyligen så var ju detta ganska half-assed. Så bottenbetyg? nix, den var faktisk både roligare och snyggare än vad jag gett sken av, och temat, hur gör man rätt mot andra (och sig själv) är ju ganska eviga. Betyget blir därför ett redigt:

#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare

Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:

Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.

Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.

Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål: