#265 Short cuts

Short cuts, 1993. Regi av Robert Altman, manus av Robert Altman och Frank Barhydt baserad på boken med samma namn av Raymond Carver

Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.

En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.

Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.

Jennifer Jason Leigh var min MVP

Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman

Karaktärerna är sällan goda eller onda utan bara är - med ett undantag som är Tim Robbins karaktär Gene som är lite av ett praktarsel filmen igenom vilket är lite synd då många andra karaktärer var lite mer helgjutna. Annars är ju ensemblen enorm med gräddan av 90-talets stjärnor där de prestationer som lyste mest för mig kom från Jennifer Jason Leigh och Julianne Moore(som för övrigt gjorde den starkt Short cuts inspirerade Magnolia några år senare)

Bra grejer fortfarande!

#298 Gate of flesh

Gate of flesh, 1964. Regi av Seijun Suzuki, manus av Gorô Tanada- baserad på en roman av Taijirô Tamura

Andra världskriget gick ju som bekant inte helt "Topp!" för japanerna, men för japanerna innebar förlusten inte bara minskad geopolitisk makt utan också tvingade fram ett nytt samhälle med nya värderingar. Gate of flesh utspelar sig strax efter krigsslutet där Maya (Yumiko Nogawa) som är en tjej från landet som bokstavligen svälter. För att klara sig går hon med i en bordell som drivs som ett kvinnokollektiv. Tjejerna har på kort tid släppt sina japanska kläder, sitt artiga språk och sin sexuella kyskhet och istället anammat ett strikt marknadsekonomiskt förhållande till sina kroppar. Sex ska säljas, punkt. I den kontexten blir kvinnor som har sex med män utan att ta betalt ett avsevärt hot, vilka måste straffas - vilket de också gör.

Systerskapet kvinnorna emellan bygger på ett ganska djupt hat mot männen som besöker dom. De japanska männen som inlede och förlorade kriget och amerikanerna som ockuperar deras land. Men allt ändras när Shintaro (Jô Shishido) gömmer sig hos dom efter att ha mördat en amerikansk soldat. Med risk att övertolka så kan Shintaro liksom representera Japan, som i ett machorus ger sig på en motståndare som man inte kan hantera. Efter att kvinnorna släppt in Shintaro så blir det plötsligt en destruktiv tävlan kring hans gunst som bara kan sluta dåligt.

Shintaro bryter mönstrena

Japanerna "älskar" amerikansk mat trots att man kan hitta en kondom i sin BBQsås

Tjejerna redogör för hur de ska få Shintaro att bli deras. 

Mycket i Gate of flesh har en ganska exploativ känsla, från de prostituerade till ett antal halvnakna piskscener. Färgerna och fotot är också rejält uttryckfullt och lämnar ofta naturalismen bakom sig. Det är enfärgade bakgrunder, neonljus och följespot kring skådespelarna. Det finns också ett flertal kamerablickar och korta repliker som talas rakt mot tittaren.

Det här var verkligen både kul, estetiskt häftig och med ett smartare manus än vad man kan tro. Filmens värld är sannerligen ingen kul plats, med både andlig och kroppslig fattigdom. Med stora känslor och svettiga kroppar. Alla handlingar görs i slutändan för att tjäna pengar. Kärleken är masochistisk och leder bara till förutsägbar förnedring.

Jag såg The great Gatsby tidigare idag, och där Gatsby försöker återskapa ett förflutet så har alla här förstått att både det förflutna och framtiden inte har något att bjuda på. Att med de premisserna tränga in så mycket färg och liv är häftigt.

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Han drömmer om mord!

Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Orson

Hans flickvän

Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en:

#287 Burden of dreams

Burden of dreams, 1982. Regi av Les Blank, talarmanus av Michael Goodwin.

En bra dokumentär behöver ett gott hantverk och subjekt som det händer saker kring, och som tur är har Burden of dreams båda förutsättningar. För inspelningen av "Fitzcarraldo" var ganska vild. Den spelades in djupt i Amazonas och halvvägs in i inspelningen så lämnade filmens huvudperson(Jason Robards) jobbet med ihållande diaré och förbjöds av doktorerna att komma tillbaka. Kort efter det så drog den andra stora stjärnan(Mick Jagger) för att satsa på sin musikkarriär. Båda dessa ersattes av en man, den halvgalna bekteriofoben Klaus Kinski. Då filmen spelas in i djungeln med lokala indianstammar som skådespelare så blir det också ett antal kulturkrockar varav en konflikt leder till att filmen måste omlokalisera till en helt annan del av djungeln. Sedan är det en stor ångbåt som liksom ska dras över floderna och tenderar till att fastna i sanddyner och revor. Indianstammarna börjar dessutom hamna i något slags krig med varandra vilket leder till att inspelningar varvas av omhändertagande av pilbågsskjutna stamkrigare.

Werner Herzog som både är regissör och projektledare råkar ut för så många bakslag att i stort sett alla andra skulle gett upp. De tillbringar över tre år i djungeln vilket inte riktigt Herzog själv klarar av, så samtidigt som filminspelningen urartar så urartar också Harzogs mentala tillstånd. Herzog är ju dock en ganska rolig typ, både allvarlig, pompös och självkritisk i ett villket leder till intressanta små redogörelser kring vad meningen med allt är...

badass-indian

Werner och en båt

Som sagt, en tuff process mot tiden, människorna, finansiärerna och djungeln själv, Herzog:

"... Kinski always says it's full of erotic elements. I don't see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It's just - Nature here is vile and base. I wouldn't see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and... growing and... just rotting away. Of course, there's a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery, and the birds are in misery. I don't think they - they sing. They just screech in pain. It's an unfinished country. It's still prehistorical. "

Underhållande och intressant!

#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.

Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.

#612 Certified copy

Certified copy eller Copie conforme, 2010. Regi av Abbas Kiarostami, manus av Abbas Kiarostami och Caroline Eliacheff.

För några år sedan besökte jag handskriftsenheten på forensiskt centrum(polisen). Konsten de hade på sina väggar var till stor del Miró - original. Eller nästan original, för Mirós tryckare hade printat ut några extra exemplar och försökt sälja dom på konstmarknaden. Allt avslöjades och konsten var plötsligt värdelös och skulle förstöras, men fick vara inne hos polisen tills det var gjort. Konstverken var alltså samma som kostar miljontals kronor men gjorda lite senare på kvällen så konstnärligt var de ju samma grej... Tematiken kring vad som är sant eller äkta och om det spelar någon roll är alltså temat för dagens film.

Hon (Juliett Binoche) har uppenbarligen ögonen för den för den überkulturella mannen som besöker den lilla italienska staden hon bor i. Mannen (William Shimell) är ute på tur för att pusha sin bok som handlar om original och kopior. Är original alltid bäst och varför lägger vi sådan betydelse kring äkthet när kopior kan vara både roligare och billigare?

Dom börjar prata och tar till slut en fika. Då servitören misstar dem för ett gift par så fortsätter de den leken resten av dagen. Båda säger fina och fula saker kring deras äktenskap medan de går igenom en vacker italiensk by och tittar på konsten. Efter en stund börjar jag undra om det verkligen är så att de inte kände varandra från början? Tja, det är nog inte meningen att allt ska vara solklart, men sanningen är ju ofta inte det. Någonstans så blir deras kopia av ett äktenskap varken bättre eller sämre än ett riktigt, och då kanske inte äktheten i sig är så betydelsefull? Dessutom är äkthet i sig intressant kopplat till en spelfilm där skådespelare alltid låtsas... Och vad är äkta egentligen, är inte bara våra relationer, äktenskap, intressen och gener kopior av kopior? Många kluriga frågor som diskuteras framför det fin-fina fotot.

Här är dom lite sura

Hmm

Precis som Bergman ofta gör så närmar sig Kierostami en fråga som han vill diskutera istället för att bara lägga fram ett skeende i tittarens knä. Under filmen gång snurrar hjärnan lagom mycket och tankar och teorier som läggs fram vilar länge i mina tankar. Fint.