#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "in the life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stash någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Gubbarna kan hantera storpuffrorna

Gubbarna på middag med några damer

Uppgörelser på landsväg

Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?

#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Vote!

Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter

Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.

#270 Casque d’or

Casque d’or eller Möte under stjärnorna, 1952. Regi av Jacques Becker, Manus av Jacques Becker, Jacques Companéez och Annette Wademant.

Marie(Simone Signoret) är lite av det kriminella gängets diva. Hon är ihop med den snyggaste killen och glider omkring med ett resting bitch face under början av filmen. Gänget som leds av Leca (Claude Dauphin) verkar ägna sig åt mord, utpressning och stölder. Under en middag så träffar hon dock Manda (Serge Reggiani) och gnistror slår mellan dom. Manda hamnar därmed i bråk med hennes douchiga boyfriend Roland(William Sabatier) som kan vara en av filmhistoriens mest snajdigt klädda man:

Marie med sin douchiga kille

Roland röker

Gänget tittar in till de fina salongerna

Manda träffar gänget

Grabbarna är hårdkokta som gröna ägg och tänker inte låta deras gemensamma kärleksproblem lösas på något civiliserat sätt, och där orden tar slut får knivarna tala. knivduellen slutar med att Manda och Marie får varandra, men allt är fortfarande tidigt i filmen. När polisen får för sig att hans gamla fängelsekompis är ansvarig för knivdådet måste Manda stå upp för sin vän - vilket leder till- you guessed it- problem... 

Casque d’or blir ganska snabbt en brutal Romeo och Julia- variant, där kärleken är himlastark men hindren desto starkare. Våldet och gliringarna funkar förvånansvärt bra, kläderna är ju mästerliga och det finns en fin kemi mellan kärleksparet. En bra gangsterfilm ska ha en stark kultur, som den italienska i Maffiabröder, Columbianerna i Scarface eller förortsgangstrar i Snabba Cash. Casque d’or har i sig en fin sammanhållen fransk sekelskifteskultur. Om den är historiskt korrekt eller inte vet jag inte men trots att karaktärerna är lite väl outrageous ibland så känns de konsekventa och roliga och titta på. 

#272 La Commare Secca

La Commare Secca eller The grim reaper eller Döden går förbi, 1962. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Pier Paolo Pasolini,Bernardo Bertolucci och Sergio Citti.

1962 var Pasolini en stjärna på väg upp efter monsterhiten Accattone som handlar om en hallicks äventyr i Rom. Han kommer på en annan story som han ber sin unga assistent skriva lite repliker till, men sedan när det är klart så hinner han inte spela in filmen så assistenten - 21-åriga Bernardo Bertolucci- får göra filmen istället. Bertolucci som senare skulle göra väldigt välpolerade filmer med vackra människor och snyggt foto (Den sista kejsaren och La Conformista), och för all del Sista tangon i Paris där Maria Schneider gick ut i efterhand och tyckte att inspelningen hade påmint om en våldtäkt... Men detta är hans första film och här är den största kvinnorollen en mördad hora och den andra kvinnorollen är någon slags utpressare- så man kan anta att Bernardo inte kommer vinna årets Feminist award.

Filmen är uppbyggd(Lite som Rashomon) som ett flertal olika förhör av samma skede, ur olika karaktärers perspektiv. Att det är ett förhör beror på den mördade horan, så polisen går alltså igenom närvarande karaktärers vittnesmål, samtidigt som man får se vad de berättar (och inte berättar). Karaktärerna som förhörs är samtliga från Roms kriminella kretsar, så det är olika tjuvar och hallickar och en av mina personliga favoriter i filmhistorien- den snajdiga playern Bostelli (Alfredo Leggi). Bostelli glider omkring och gör av med sin gangster flickväns pengar med ett litet överlägset leende.
Efterssom han mjölkar hennes börs hårt så börjar hennes pengar ta slut och han är på jakt efter en ny.

En soldat sover nära brottsplatsen

La Commare Secca är kul rakt igenom, karaktärerna är tydliga, situationerna raka och mysteriet intressant. Skådespeleriet är dessutom skönt rakt igenom. Unga Bertolucci var uppenbarligen roligare än den äldre finputsade Meetoo-mannen han växte upp till...

#268 Youth of the Beast

Youth of the Beast eller Yajû no seishun, 1963. Regi av Seijun Suzuki, manus av Ichirô Ikeda, Tadaaki Yamazaki och Haruhiko Ôyabu.

En mystisk främling med muskler av stål, snabba triggerfingers och en cool attityd slår ner som en bomb på japanska gangsterscenen. Mannen, Jô (Jôji 'Jo' Mizuno), verkar vilja gå med i vilket gäng som betalar mest men har i hemlighet en agenda att krossa båda gängen. Mizuno som spelar Jo är ju lite ett kapitel för sig med sin absurda skönhetsoperation av sina kinder som gör att han ser ut som puff (eller piff?). Lite ovanligt men alltid bra att följa sitt hjärta antar jag.

Själva handlingen i sig är lite som en typisk tv-deckare på 80-talet, inte så spännande eller trovärdigt. Men vad som gör filmen lyfter, åtminstone litegrann är ju fotot och bilderna. Färger och foto är taget i en ganska extrem 60-taks-reklamstil vilket ger hela filmen en ganska fin stil som säkert går hem hos många esteter out there.

Gangsterbossen spöar upp sin tjej

Jo blir torterad med en brevkniv

Skurken har ögon åt alla håll

Kamp i mörkret

På 60-talet var ju många japanska gangsterfilmer lika inspirerade av Europa som av USA. Så här har vi då en mix av franska nattklubbar, med franska dragspel och franska kostymer blandade med hårdkokta film noir skurkar och slingriga famme fateles. Även om det kan vara skönt med filmer som inte försöker rädda världen eller berätta om samhälleliga orättvisor så är det ju bra om man kan identifiera sig med något i filmen? Suzuki själv tror jag mer tyckte det var roligt med starka färger och skjutande gangsters, och det kan det ju vara men jag blev själv mindre och mindre engagerad ju längre tid filmen pågick.

#219 La Strada

La Strada eller Landsvägen, 1954. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Gelsomina(Giulietta Masina) är på stranden då hennes småsyskon ropar, hon har en lite frånvarande blick och är kanske lite efter i utvecklingen på något sätt. Hennes storasyster Rosa som reste ut i världen har dött och mannen som hon åkte iväg med, Cirkusartisten Zampano (Anthony Quinn), har kommit tillbaka till den lilla byn och tar gärna med sig Gelsomina denna gång. Tanken är att Gelsomina ska vara hans assistent och få lära sig ett jobb, men kanske att varningsklockorna borde ringt högre för Gelsominas mamma då Zampano är lite som en mix av Örjan Ramberg och en slavägare. Slavägarrelationen blir extra tydlig då man förstår att han gett mamman 10 000 Lire för att få med sig en av döttrarna...

Zampano har alltså sin ganska ostiga strongman-show och då vill han att Gelsomina ska trumma i sin trumma och peppa och interagera med publiken, och misslyckas hon blir hon slagen. Men slagen blir hon vilket som, och dessutom verkar inte Zampano vara typen som liksom flirtar sig till sex utan mer bara tar för sig. Vad som egentligen hände med hennes syster Rosa får man aldrig riktigt reda på och Gelsomina försöker liksom fråga vid olika tillfällen om mer info "Var Rosa här också?", "brukade du sjunga med Rosa" men får bara grymtningar till svar - som på något sätt ändå säger en del.

Så hennes värld är tuff, ruggigt tuff. När hon väl träffar någon som gör henne glad så skiner hela hon upp som en sol, men Zampano ser samtidigt alla som inte spelar hans spel som ett hot. Och när hennes sista glädjeämne släcks så slocknar även Gelsemina på något sätt...

Livet på vägen

Gänget på vägen

La Strada brukar ju ses lite som kulmen av Fellinis neorealistiska era, och medans många verkar föredra de lite mer arty 8 1/2 eller Amarcord så är detta min kopp te i betydligt högre omfattning. Giulietta Masina är ju alltid jättefin och liksom lyfter upp något som bara skulle kunna vara en ångestfest till något lite finare och mänskligare. Kraftpaketet Anthonny Quinn är dock stjärnan här som den egocentriska kraftkarlen Zampano. Miljöerna är också ganska effektfulla där efterkrigets ruinmässiga Italien verkar lika trasigt och eländigt som människorna som försöker hanka sig fram. 

#263 Fanny and Alexander — The Theatrical Version

Fanny and Alexander — The Theatrical Version eller Fanny och Alexander-filmversionen, 1982. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Tvversionen eller filmversionen, vilken ska man dyka in i? Svaret efter att ha sett filmversionen är ganska klart, den längre versionen är så mycket tydligare och bättre. Man förstår karaktärer och händelser på ett helt annat sätt, och trots att tv-versionen är 100 minuter längre så är tempot ändå högt och tittarengagemanget på topp!

I filmversionen, som detta är, så verkar allt vara ganska konsekvent förkortat. En lite modigare Bergman hade kunnat ta bort hela sjok som julfirandet, barnens flykt från biskopen eller scenerna från teatern men istället är nästan allt med, men lite förkortat. Det är vissa scener som jag saknar mer än andra  (trots att jag såg filmen för några år sedan), som officerarens kondoleans eller brödernas förhandling med Biskopen. Ja, jag vet, denna review är helt oläsbar om man inte sett filmen, så gör det! - Eller rättare sagt se TV-versionen som är överlägsen.

Jag har det andliga övertaget!

Trots filmversionens begränsningar så är vi ändå klart och tryggt i mästerverks-landet här. Miljöerna, skådespelarna (speciellt Jarl Kulle), fotot och regi är ypperligt. Det är varmt, gripande, intressant och lite magiskt (i flera bemärkelser).