The Royal Tenenbaums, 2001. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.
1998 släpptes Rushmore och Tenenbaums släpptes följaktligen tre år senare och man undrar ju lite vad det var Wes Anderson ville med denna? För
The Royal Tenenbaums har väldigt många likheter med
Rushmore och då inte bara i form av estetiken men också i teman som generationsklyftor, äventyrliga äldre män som lär yngre män att njuta av livet, unga genier, akademiker och överambitiösa teateruppsättningar.
Tenenbaumerna upptar ett stort hus i ett idealiserat-drömlikt New York. Huset rymmer utrymmen för varje personlighet i familjen som på flera sätt verkar inkompatibla med varandra. Royal Tenenbaum (Gene Hackman), patriarken, lämnade hemmet plötsligt några år tidigare och har sedan dess bott i ett hotell. Hans fru Etheline (Anjelica Huston) har varit hemma med sina tre barn, som var alla underbarn i olika områden men har vuxit upp till neurotiker. Det finns Chas (Ben Stiller), som var en finansiellt geni som ett barn; Margot (Gwyneth Paltrow), som skrev ett framgångsrikt teatermanus, och Richie (Luke Wilson), en gång en tennismästare.
Tidigt kommer då alltså deras frånvarande(och nyfattiga) pappa, Royal, tillbaka till familjen och fejkar en cancersjukdom för att liksom komma in i gänget igen. Det finns också en kärlekshistoria med den adopterade dottern, Margot som placeras lite på en piedestal och som alla grabbarna får jaga kring- inklusive hennes man, Raleigh St. Clair som spelas av en lite bortkommen Bill Murray.
Gene Hackman spelar här Bill Murray från
Rushmore som med lite livsglädje och lurigheter försöker få tillbaka sin exfru till sin famn - och bort från Danny Glover.
 |
| Fejkcancer med en fejkdoktor |
 |
| Kymig stämning |
När vi ska ta fram material eller presentationer på jobbet så brukar jag säga att man ska inte försöka säga så mycket, för ytterligare varje sak man ska "sälja in" så blir varje enskilld sak svårare att lyckas med. Och här har vi ett stort gäng karaktärer som ska få till en film som både ska vara rolig och dramatisk, och i min bok så lyckas man inte riktigt med något av målen. Det behövs mer skämt eller mer drama, gör ett val Wes - för Tenenbaums är trots sina kvaliteter lite av ett menlöst mittenalternativ...
Musiken är bra och typiskt 00-hipsteraktig med Simon-Garfunkel, The Shins och Elliot Smith. Lite konstigt var dock Vince Guaraldis Snobben-julskiva som spelas några gånger trots att ingen jul verkar vara i sikte i filmen.
