#94 I Know Where I'm Going!

I Know Where I'm Going!, 1945, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger.

Huva, efter Black Narcissus så hoppas jag se Powell och Pressburger komma tillbaka in i matchen igen. Denna gång serverar dom en romantisk saga med lite Skottland-romantik, och vem går inte igång på det?

Joan Webster (Wendy Hiller) har alltid vetat vad hon velat, hon ville ha silkesstrumpbyxor som barn, dyra restaurangbesök som ungdom sedan dess har hon alltid varit på väg- framåt mot framgång och succé. Till och med berättarrösten verkar lite betagen av hennes gå-påanda.

When Joan was only one year old, she already knew where she was going. Going right? Left? No. Straight on.

Och nu så, ska hon äntligen nå toppen med ett giftemål med en stenrik industrialist i Skottland. Oväder hindrar henne att ta sista färjan över vattnet och hon fastnar på grannön Mull natten innan deras bröllop. Undan för undan, blir hon mer och mer förtjust i ön och öborna - särskilt Torquil MacNeil, en ung sjöofficer. Han spelas med stor portion charm av Roger Livesey - till och med jag som heterosexuell gift man blir lite tagen av honom. Men hon får inte bli kär, hon har ju alltid varit på väg framåt mot rikare framtid och kan inte gå snett så nära målet.

Men livet som troféfru kanske inte blir så kul trots allt. I synnerhet då hon får träffa sin nya mans enda kompisar i närheten. Frun är stiff och mannen lite creepy, han kör med "I want to look at you" och bara stirrar på henne en stund innan han säger "you'll be fine"

Ditt framtida liv, dottern spelas av framtida popikonen Petula Clark

Ah, får inte bli kär, får inte bli kär, får inte bli kär

Nä, joan måste bara till sin svinrika nya man innan hon kärat ner sig i sin skotte, så hon mutar en pojk som ska ro över henne till hans ö, men vädret var ju dåligt och i Skotska vatten finns livsfarliga vattenvirvlar...

Här har dom på ett snyggs sätt kombinerat oroliga vatten och en fejk-virvel

Men det finns också en gammal förbannelse som måste konfronteras innan kärleken hittar hem...

Jättefin kärleksfilm! Ett extra plus i kanten för att många scener spelades in på plats, något de inte gjorde i senare verk.

#92 Fiend Without A Face

Fiend Without A Face, 1958, regi av Arthur Crabtree, manus av Herbert J. Leder, från berättelsen "The Thought Monster" av Amelia Reynolds Long.

Då filmen hade premiär på Rialto-biografen i New york så fanns det en utställning utanför där man bland annat fick se en beige-röd hjärna som slemmade sig fram och tillbaka. Äcklade och intresserade skaror samlade sig runt den och till slut fick polisen beordra att den skulle tas bort då trafiken hindrades av folkmassorna. Men denna kuvade hjärna vara bara en västanfläkt mot den riktiga mardrömmen i "Fiend without a face"

Schlooom, schloock

Första timmen (som är 80% av speltiden) av denna film är faktiskt inte så skoj, det handlar om något osynligt som stryper folk vid en radioaktiv radaranläggning. Folk vet inte vad de ska ta sig till, eller hur man ska hitta mördaren... Militären utreder men hittar inget riktigt spår.

Efterssom skräckfilmer ofta brukar ses som metaforer för tidsandan och vad folk var rädda för då så är ju denna film ganska tacksam, radioaktiviteten liksom ligger som en mystisk ond dimma som kan få de värsta mardrömmarna att bli sanna. Det hade ju kunnat vara kul/intressant om bara skådespeleriet var bättre än botten och manuset skulle dessutom kunna ha lite humor/spänning/trovärdighet eller tempo. -Alla fyra kanske är lite mycket att hoppas på men... nåt!

Med en sådan här affish förväntar man ju sig lite mer!

insert genusanalys

Gah, osynliga monster blir ju sällan så kul... Men sedan kommer det. Sista kvarten är episkt bra och rolig, monstrerna syns och det blir fajter. Precis som hjärnmonstrerna i Starship Troopers så suger dessa småttingar åt sig hjärnorna hos sina fiender. Vi snackar charmig stop-motion av bästa klass och blodiga slembollar som försöker ta över världen.

mmmm, brains

Lägg till bildtext

Det är faktiskt förvånansvärt blodigt och kletigt, hjärnsplatter över väggarna och det fullkomligt ooouzar ut läskigheter från våra krypande fiender då de träffas av ett skott eller yxa. Och ljuden är också ganska så gross- men ändå härliga. 

Men hur ska vår hjältar klara detta? De måste...stänga kärnkraftverket-men det går inte för krypen har haft sönder alla styrstavar, så vad gör man? Men, om man spränger kontrollrummet, så kommer kärnkraftverket att lugna ner sig (alternativ fakta: så funkar det) -kanske. 

Filmen fick rejält med vrede då den kom vilket de ansvariga verkade ta med ro, en intervju med producenten från kommentatorsspåret:

"When newspapers are saying that your movies are too revolting to be called entertainment and when somebody in Parliament is saying it's a crime that your movie got released, what goes through a movie producer's mind?," frågar intervjuaren

"What went through my mind, was that I never could have afforded to buy that publicity."

Jag avslutar med ett härligt citat från en vetenskaps-professor i filmen:

 "We're facing a new form of life that nobody understands. I believe it feeds on the radiation from your atomic plant, and that it's evil."

Hmm, sista kvarten var ju helrolig men allt innan var heltrist så det blir ändå ett gnällig:

#93 Black Narcissus

Black Narcissus eller Svart Narcissus, 1947, regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, från en novell av Rumer Godden.

Förväntningarna är på topp! Powell/Pressburger brukar göra bra grejer, inte minst The red shoes som faktiskt är en av mina favoritfilmer. Här är temat centrerat mellan balansen mellan det andliga och köttsliga, med en indienresa som katalysator. Och när det gäller tyglade sexuella känslor är det svårt att slå ett nunnekloster som tvingas interagera med en riktig karlakarl:

Antal stjortknappar som är knäppta = 0

Men när filmen börjar är alla nunnor i London, och syster Clodagh (Deborah Kerr) får ett uppdrag att öppna ett kloster på Indiska landsbygden. Den lokala prinsen har gett dem ett bra ställe som tidigare varit bordell (och har målningar på det temat över hela huset), och det ska dessutom finnas en lokal brittisk man(David Ferrar) som ska hjälpa gänget med allsköns praktiska problem. Men ensamheten i Indien, och svårigheterna att förstå och relatera till lokalbefolkningen leder till ökad frustration och i ett fall till en slags galenskap.

Nunnorna ägnar sig också åt en skolverksamhet åt de lokala barnen men alla indier är vidskepliga och har liksom lite svårt att fatta. Samtliga kulturkrockar i filmen (det finns en hel del) beror på att Engelsmännen är vänliga och kloka och Indierna är mystiska, naiva och lite korkade. I introduktionen sägs det tydligt "They are like children". Det perspektivet känns lite sisådär...

Ibland är vår leading man i behov av ett garderobsbyte

Så här ser diciplin ut... (nunnehjälparen med piska ser mer ut som en indian än indier)

Östrogenet kokar under ytan

Spektakulär (målad) utsikt

Färgerna och fotot är vackra, och filmen fick Oscar både för foto och art direction. Tydligen var technicolorn så uppskruvad så att de fick sminka nunnornas läppar vita så det inte skulle se ut som att de hade läppstift.

Inriktingen gällande inspelningen var att allt skulle spelas in i Pinewood studios utanför London, så ett litet Indien byggdes upp och ett gäng statister anställdes, statisterna var tydligen castade som en salig mix icke-vita så de indiska byarna ser sannerligen mer kosmopolitiska ut än vad de sannolikt var, jag antar att produktionen tyckte att alla icke-vita såg likadana ut.

Men för mig funkar inte riktigt plast-indien så bra, i synnerhet då bara en av de fyra riktiga indiska rollerna inte spelas av blackface-britter. Hela borta från hemma-ångesten blir inte lika relevant då det inte känns som att de är borta från hemma. Målade himlar och indiska skogar görs fint men jag tror att filmen hade växt på att göras on-location. Nunnornas ökande frustration kan man till viss del förstå men man får inte riktigt nyckeln till varför en av dom går helt bananas, denna nunneorder får man ju lämna om man vill så det är ju bara att dra om man inte gillar läget.

Finns en del bra saker här men värderingsmässigt är filmen ute på grumligt vatten och engagemanget hos den här tittaren kommer inte upp på någon högre nivå...

#777 The brood

The Brood eller Missfostren, 1979. Regi och Manus av David Cronenberg.

Brood betyder inte riktigt missfoster, enligt google translate är det:" a family of young animals, especially of a bird, produced at one hatching or birth "a brood of chicks"" eller "(of an animal) kept to be used for breeding."a brood mare"". Men låt oss inte go ahead of ourselves, för i början handlar det om psykoterapi. Nola (Samantha Eggar) mottar nämligen en experimentel terapiform (psychoplastics) för att komma ur sin depression. I terapin bearbetar hon bland annat sin vrede mot sina föräldrar, och hastigt och lustigt så blir hennes mamma mördad av en liten...varelse. Men hon har en egen dotter som hon vill träffa och får hon inte det blir hon jätterasande. hint- fler små varelser dödar fler folk. Hennes man Frank(Art Hindle) försöker nå fram till henne men hon lämnar aldrig sitt behandlingshem, och dottern börjar få fler och fler spår av bett och slag. Till sist hamnar vi i en psykologisk kamp där liv och död hänger på Nolas humör.

Filmen inspirerades till stor del av Cronenbergs skilsmässa och vårdnadstvist kring hans dotter, men här tar alla tankar, allt hat och alla frågor en fysisk form. Det är som att hans fru, tillsammans med en ny man har skapat ett helt nytt språk med nya regler som Frank inte förstår. Sedan har vi ju grejen med varelserna som är som barn med rejäla rage-issuess. De kastar saker, slåss och kan vara väsa.

Barn kan ju ganska effektiva i skräckfilmer, som i Children of the corn, Damien i Omen eller

De muntra Gradysystrarna i The Shining

Cage i jurkyrkogården

eller som här i "The Brood" som dagisbarn som just hittat trähammare

Barn kan ju göra fler freakiga saker innan omvärlden tar till moteld. Man är ju programmerad att aldrig skada barn och att de innerst inne vill väl - vilket är sunda inställningar om man inte lever i filmens värld...

Alla som föder freakiga monster räcker upp en hand...

Som helhet är filmen lite av en maxad kompott. Vi har både visuellt starka scener (exempelvis en ovanligt obehaglig förlossning) och intressant tematik. Men det finns också en hel del svagheter, med lösa trådar och lite irrationellt beteende av en del av karaktärerna. Betyget blir ett svagt:

#234 The tin drum

The tin drum eller Die Blechtrommel eller Blecktrumman, 1979. Regi av Volker Schlöndorff, med manus av Jean-Claude Carrière, Volker Schlöndorff och Franz Seitz. Baserad på en roman av Günter Grass.

Oskar kollar in sina föräldrar, hur dom super, väsnas och beter sig. Och, eftersom Oskar växer upp i Tyskland på 30-talet så beter de sig inte så lysande. Så han säger att nu får det vara nog, jag tänker inte växa upp i denna smörja och han bestämmer sig då för att det är slutväxt för hans del. Så under nästan 15 år ser och låter Oskar som en (något creepy)småpojke. Han har också en liten trumma han bankar på och så kan han skrika så glas spräcks. Hans glasspräcknings-skills tar honom också ut i världen där han får uppträda inför segerrusiga nazister (och mot slutet är det mer modstulna nazister).

Filmen är semi-absurdistisk med ett flertal inspel som visar på lägets galenskaper. Det är allt från att en spelar jazztrumpet på nazimöten till att man får se några ihjälskjutna nunnor flyga som änglar upp till himlen. En del av de inslagen kommer säkert från en av manusförfattarna (Jean-Claude Carrière) som tidigare jobbat med Bunuel, men de passar bra in i helheten.

För här finns mycket! Det är krig, död, kärlek, pyromaner, erotiska möten på potatisängar, nazi-pins som fastnar i halsen, leksaksbutiker och ett Tyskland som förändras i rask takt.

Jag har tyvärr inte läst boken den är baserad på - men den var en avgörande pusselbit i beslutet att Grass fick nobelpriset, men jag har förstått att filmen slutar innan boken. -Helt enkelt på grund av att Schlöndorff tyckte att sista delen komplicerade bilden av Oskar som karaktär, vilken han inte kunde knyta ihop rent filmiskt.

Spanska affischen

Oskar håller takten

Hans scenvänner

Playmobilversionen var tyvärr otextat, men det känns skönt att den finns

Schlöndorff hade väldigt svårt att hantera språket i själva boken, det blev liksom inga lyckade dialoger av det. Så han skrev manuset på franska och översatte det sedan tillbaka till tyska.

Filmen är episk och fin med en sammanhållande grundidé. Betyget snuddar på ett ännu högre betyg...:

#864 Being there

Being there eller Välkommen mr. Chance, 1979. Regi av Hal Ashby, roman och manusbearbetning av Jerzy Kosinski

Mr. Chance(Peter Sellers) är svagbegåvad, med någon slags utvecklingsstörning. Han jobbar med trädgårdsarbete hos en rik äldre man som dör några minuter in i filmen. Då tvingas han för första gången i sitt liv ut i världen. Men han är riktigt vilsen och det visar sig att han inte varit utanför huset och trädgården på över 40 år. Han kan inget om samhällets regler och går efter en stund fram till en färgad kvinna och säger, "food please"...

Men Chance blir sedan påkörd av en svinrik kvinna (Shirley McLaine) och följer sedan med henne hem för att få vård, och efter det rullar allt på för Chance, som storligen imponerar på alla han möter... Detta trots att han bara säger saker som att "Efter våren kommer sommaren", som folk verkar tolka som intelligenta metaforer.

Han gillar tv

Och hon gillar honom

Filmen hävdar att om man ser rätt ut, är man, är vit, låter korrekt, talar i plattityder och har mäktiga vänner kan man gå hur långt som helst. Mot slutet av filmen verkar Chance vara på väg mot att bli presidentkandidat, vilket kanske var lite väl magstarkt 1979 men känns inte lika osannolikt idag... Filmen är trevlig och intressant, och Peter Sellers är magnifik i rollen som Chance

#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning: