#73 Cleo from 5 to 7

Cleo from 5 to 7 eller Cléo de 5 à 7, 1962. Regi och manus av Agnes Varda

Det tar en stund innan jag fattar det absolut uppenbara (se bara filmtiteln), filmen utspelar sig alltså i realtid... I starten har sitter Cleo hos en tarotspådam, hon vill veta hur det ska gå för hennes provsvar på sjukhuset. Plötsligt drar spådamen döden, men säger lugnande att det korten bara visar på forändring(det brukar låta så). Men när Cleo går ut suckar spådamen uppgivet, '"snart är hon död...'''

Filmen är uppdelad i kapitel utifrån vem Cleo interagerar med, är ofta henne själv

Cleo är en sångerska som släppt några singlar men som ännu inte haft något större genombrott. Hon blir dock väldigt upprymd då en av hennes låtar spelas på radio och ber taxichauffören att stänga av, mixningen på låten är ju i behov av uppfräschning... 

Hennes pojkvän har inte riktigt tid

Cleo tränar i sin minimalistiskt-barocka lägenhet

Hon har en pojkvän som hon förställer sig för, assistenten påpekar att man inte ska prata om sjukdomar med män, han är ju så bra "han känner ju alla, och är så lång". Sedan kommer hennes sångskrivare in och en stund in i passet blir Cleo mer och mer divig. Till slut psykar hon ut och springer iväg. Hon tänker på död och ensamhet. Fri från sina vänner börjar hon ta in sin omvärld och får till slut en fin kontakt med en soldat på väg till Algeriet.

Jättefin och tänkvärd. Men tog en stund att komma in i. Kan få ännu högre betyg vid omtittning...

#54 For all mankind

For All Mankind, 1989, regi av Al Reinert

Ännu en dokumentär, denna gång om rymden- the final frontier. Filmen består av tagningar och intervjuer från Apollouppdragen. Man får följa astronauterna från avfärd till hemfärd.

Det är ett stort fokus på lagarbetet för att klara uppdraget, astronauterna påpekar gång på gång hur maktlösa de är i sin lilla plåtlåda. Bilder som tidigare visats från astronauter på månen har ofta varit gryniga svart-vita tvbilder men tydligen filmade man även med riktig filmkamera och därför är det rätt så kul att se allting i högupplöst färgfilm. Vissa tagningar verkar nästa omöjliga att fatta hur man fick till, som denna inifrån en del av raketen som släppt av en lägre del:

   

Denna del ramlade av och NASA hade plan med stora nät som lyckades fånga upp filmrullarna innan de dunsade i marken

Filmen är dock inget för kalenderbitare då bilder från olika uppdrag blandas hej vilt, Reinert är uppenbarligen inte intresserad av att lära tittarna viktig fakta från rymdresor utan fokuserar mer på hur uppdragen upplevdes, hur man påverkas av att se jorden utifrån - som en liten boll i ett kolsvart vakuum.

Ljus mark, mörk "himmel"

Sköna snubbar i mission-control

Jag har ju en svaghet för rymden och astronauter så detta var straight-upp för min gata. Filmen har fantastiska bilder från rymdskeppen och på utforskningar runt månen.

#77 And god created woman

And God Created Woman eller Et Dieu... créa la femme, 1956, regi av Roger Vadim, manus av Roger Vadim och Raoul Lévy.

Juliete (Brigitte Bardot) är en vild tjej som tar för sig i livet. Hon är mystisk, lockande, vacker och ofta påfallande lättklädd. Hennes liv surrar kring tre män.

1. Eric Carradine (Curd Jürgens) en rik äldre gentleman som vill ha Juliete. Han har sin lyxyacht nära hennes hem och hon kommer dit då och då och flirtar lite... De verkar överlag ha en relation mittemellan far-dotter och trånande äldre man- flicka han försöker få till älskarinna. Juliete skojar till det lite med "jag är en golddigger"- repliker
2. Antoine Tardieu (Christian Marquand), en machoman med en väldigt unken kvinnosyn (som han verkar dela med regisören). Antoine är den hon är mest kär i, men han säger att sådana som henne kan man inte respektera. Efter han räddar henne från en brinnande båt och har sex med henne på stranden kallar han henne för "horan"-.
3. Michel Tardieu (Jean-Louis Trintignant) Antoines bror som gifter sig med Juliete för att "rädda" henne från att bli tillbakaskickad till barnhemmet dit hon kommer ifrån.

Juliete vet ju inte vad hon vill, förutom att dansa! Hon svänger på höfterna och drar upp klänningen medans Eric och Michel försöker fånga henne men vet inte hur hennes vilda sexualitet ska tämjas- Man kan ju inte förstå sig på kvinnor!

Filmen är mer eller mindre en ren exploateringsfilm

Alla vill ha henne

Antoine vet hur kvinnor ska tas

Filmen blev en riktigt internationell publiksuccé, främst tack vare avkläddheten som på den tiden var mycket mer ovanlig. För övrigt har filmen inget speciellt att ge, skådespeleriet är parodiskt, storyn ganska usel och filmen har ett svårslaget unket könsperspektiv.

#57 Charade

Charade, 1963, regi av Stanley Donen, manus av Peter Stone, story av Peter Stone och Mark Behm.

Audrey Hepburns karaktär Regina har en jobbig vecka, hennes man flyr hemmet och dör och lämnar henne med bara ett par resväskor. Tur dock att väskorna var fyllda av Givenchy och Gucci. Men fler problem, makens polare är ute efter en massa pengar som maken ska ha gömt - samtidigt stöter hon på Gary Grants karaktär Peter som verkar vara en hyvens kille. Eller är han det?

Avlidna makens polare verkar farliga och ute efter mord för att få de dom vill ha, de är också tydligt typecastede som skummisar:

Ge oss pengarna

Du har mina cash!

Gällande skummisarna så ska man inte tveka om de är goda eller onda. Kolla bara hur Scobie (George Kennedy) ljussätts i sitt telefonsamtal och jämför med hur Regina ljussätts:

Vilka pengar?

Men vad är detta för film egentligen, är det en thriller eller komedi eller?

Från trailern

Är inte detta bara den bästa modellen över en film! Den stämmer ganska bra för Regina och Peter blir alltmer charmiga ju längre tiden går, dialogen är screwball-vass och stjärnorna spelar välbekanta versioner av de roller de är mest kända för. Stanley Donen som regisserade är annars mest känd för "singin in the rain" och samma charm och lätthet finns också här.

Även om filmen ibland har svårt att gå från en ironisk/bittskt/charmig dialog till spänningsscenerna så är den trevlig och mysig sommarunderhållning.

#62 The Passion of Joan of Arc

The Passion of Joan of Arc, 1928, regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Joseph Delteil och Carl Theodor Dryer.

Då filmen kom ut 1928 blev den snabbt hårt nerklippt av censuren, originalet blev sedan förstört i en brand så Dreyer klippte ihop en ny version av kasserade tagningar, men även denna version blev förstörd och fanns till slut endast i väldigt slitna exemplar. Men plötsligt hittar man ett fint ex av originalklippningen i Dikemark psykiatriska sjukhus i Oslo, filmen kan plötsligt visas igen! Det är alltså den versionen som Criterion har restaurerat och gett ut på DVD, för ännu bättre bildkvalitet tror jag dock att Masters of cinemas nyutgivna Blu-ray är snäppet vassare.

Jean D'arc levde ju ett händelserikt liv, det var syner, strider, tillfångatagande men denna film behandlar endast hennes rättegång för kätteri som engelsmännen genomförde. Man har använt de befintliga protokollen från rättegången i textbilderna men detta är inte direkt en dialogbaserad film. Huvudfokuset är inte händelserna i sig utan hur upplevelserna var, man får följa Jean under processen och se hur dåligt hon mår. Prästernas agenda är uppenbarligen att få till något slags erkännande, medan hon försöker stå emot. Hon är också alltid klädd i manskläder vilket provocerar prästerskapet, som vill att allt ska vara på sin plats.

Maria Falconetti som spelar Jean var en skådespelare som spelat komedier i en lokal teater, och gör här sin enda stora filmroll, hon skulle efter denna film aldrig göra en film igen. Hennes prestation är fantastiskt, kameran vilar på hennes ansikte under långa stunder och hon fyller bilderna med sorg och rädsla...

Mest och bäst var fotot, uppenbarligen inspirerat av medeltida målningar. Karaktärer var ofta i utkanten av filmrutan och kompositionerna var som konstverk i sig.

Döden

En stand in fick ge sitt blod för konsten

"Jag känner för dig Jean!"

Ah, härligt med klassiker som håller! Denna var ju helt fantastiskt vacker och känslosam, definitivt en av de bästa filmer jag sett.

#56 The 39 steps

The 39 Steps, 1935, regi av Alfred Hitchcock, manus av Charles Bennett och Ian Hay, baserad på boken med samma namn av John Buchan.

Vissa filmer (typ varats olidliga lätthet) vill säga väldigt mycket, och som tittare kan man ibland tycka att filmmakarna försökt äta lite mer av kakan än vad de klarat av. Inte här dock. Hitchcock siktar på att man som tittare ska ha en okrånglig, trevlig stund i biomörkret. Allt är väldigt avskalat, karaktärerna har egentligen ingen backstory utan snabbt hamnar man i en jaktfilm där en oskyldig man jagas av både polis och skurkar, temat skulle återkomma i den mer bombastiska I sista minuten (North by northwest) som kom drygt 25 år efter denna. Efter en stund tar han sin tillflykt till skottland och gömmer sig hos en arg skotte och hans lite hunsade fru. Här blir hela filmen lite mer spänd men snart flyr vår hjälte därifrån men blir sedan fångad och fängslad av polisen... Eller är det verkligen polisen? Hur ska de gå? Han sitter dessutom bredvid ett vittne som har tipsat polisen om var han gömt sig, ska han lyckas övertala henne att fly med honom?

Han försöker sig på en kyss, men hon är not amused...

Tja det här var en trevlig bagatell, lite sommarmys passar ju fin fint...Men manuset har en hel del luckor, exempelvis får man ingen riktig lösning på inledande morddramat, dessutom är själva skurkplanen aldeles för omständlig, men det kan ju också vara lite charmigt. Hmmm, det blir ändå en:

#49 Nights of Cabiria

Nights of Cabiria eller Le notti di Cabiria, 1957, Regi av Federico Fellini, manus av Ennio Flaiano och Tullio Pinelli, viss dialog av Pier Paolo Pasolini.

Förväntningarna är nere i Marianergraven efter de två andra Fellinifilmerna jag sett, så håll i hatten, nu vankas det säkert en massa sköna italienare som fångar dagen stup i kvarten.

Men sen börjar filmen och man får följa Cabiria, en prostituerad kvinna som först blir rånad och nästan dränkt. Efter det vankar hon hem, hon är nedslagen men inte sänkt. Cabiria vandrar längs Roms gator på jakt efter jobb, och stöter på både vänner och konkurrenter. Hon söker sedan efter en frälsning eller något annat som kan hjälpa henne få ordning på sitt liv. Men det är svårt att ta sig ur botten när man inte har förutsättningar eller riktigt vet hur man gör. Efter att ha sökt svar i kyrkan och hos en hypnotisör(!) så hittar hon plötsligt kärlek, men kan/bör man satsa allt på någon man just lärt känna?

Trots de lite lösa premisserna sitter man som klistrad för det görs så jäkla bra. Huvudrollen Cabiria spelas av Giulietta Masina som gör en av de bästa skådespelarprestationerna jag sett, vilket hon också fick en Oscar för.

Hon träffar en rik skådespelare och blir tagen till en lyxig nattklubb, men det slutar med att hon får sova över i toaletten...

Hon försöker hitta lite frälsning...

Cabirias livsresa känns i magen. Man blir både rörd, skakad och road över allt som händer. Verkligen helt fantastisk!