#857 Before Sunrise

Before Sunrise eller Bara en natt, 1995. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater och Kim Krizan

"An exquisitely understated ode to the thrill of romantic possibility", så beskriver Criterion filmen, vilket jag tycker är en ganska fin sammanfattning av Before Sunrise. Själva handlingen är enkel, nästan banal. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) träffar varandra på ett tåg i Österrike, det får en liten fling och bestämmer att umgås med varandra sista natten innan Jesse flyger tillbaka till USA. De går runt Wien och pratar, stjärnor tindrar, poeter poetiserar och ju längre tid de tittar på varandra och staden, ju längre de pratar så växer någonting, precis så, Jesse blir lite sugen på att ligga. Men inte bara det, det känns som att kärleken väntar, för ju längre de pratar desto mer blir det på riktigt. Och när det känns rätt i magen så kan det vara svårt att acceptera att viss kärlek kanske bara är på lånad tid.

Manuset är verkligen så bra, vilket det måste vara då filmen saknar större händelser - utan måste gradvis föra en konversation från den lite nervösa starten, skämtsamma mitten och ömsinta slutet. Samtalen i sig känns äkta med en skön mix av både allvar, skämt och postpubertala funderingar om det ena och det andra. Konceptet att de inte kommer träffas igen gör också deras ömsesidiga öppenhet mer trovärdig, det finns liksom ingen möjlighet att prata med sina kompisar och utvärdera förhållandet mellan dejterna då man har som 8 dejter på raken. En fin scen är när de just låtsas prata med sina kompisar för att berätta om killen/tjejen de just träffats. Den andra parten spelar då kompisen som ställer frågor som "Verkar hon vettig typ?" eller "Hur känner du för honom" - vilket är trovärdiga frågor, där rollspelet får dem att svara ärligt hur de känner i stunden

Spelar flipper

Låtsasringer en kompis

Hej då

Fin och kärleksfull. Before Sunrise var ivarjefall en feelgoodfilm, och det var precis det jag behövde...

#356 Sweetie

Sweetie, 1986. Regi av Jane Campion, manus av Jane Campion och Gerard Lee.

Kay(Karen Colston) jobbar på ett kontor. Hon är tillbakadragen, kanske lite efterbliven. Hon har trädfobi, tror på kristallers kraft och på spådomar i teblad. Efter att just en tespådom visade att en man med ett frågetecken på huvudet ska bli hennes så liksom kastar hon sig på en kille med en lock i pannan. Tillsammans bosätter sig dom i ett radhus och börjar leva ett själlöst, sexlöst liv med varandra. Sweetie(Geneviève Lemon), som Kays syster kallas för, kommer in i filmen först en bit in. Hon kraschar en ruta och liksom husockuperar sig hos sin syster. Sweetie har issues, hon är på många sätt ganska lik en trotsålderstinn 4-åring som skriker och gormar då hon inte får det hon vill ha.

Till slut kommer även pappan hem till det alltmer dysfunktionella hushållet, och han har då själv med sig ett något slags uppbrott som ökar radhusångesten ytterligare. Ni fattar, vi är mitt i genren "knäppa ångestmänniskor med dialekt". Det blir lite mer allvarligt eftersom men det hettar aldrig riktigt till då karaktärerna inte känns särskilt...riktiga.

Sweetie

Inte Sweetie

Filmen har några roliga grejer men faktum är att Mike Leigh gör det här bättre. Sweetie blir till slut en småtrevlig bagatell men inget som jag tänker missionera(eller skriva så mycket) om...

#316 Ran

Ran eller 乱, 1985. Regi av Akira Kurosawa, manus av Akira Kurosawa, Hideo Oguni och Masato Ide, baserad på King Lear av William Shakespeare

Se där, då har jag sett 15 Kurosawafilmer och känner mig lite kluven. High and low och Hidden Fortress tyckte jag väldigt mycket om men i ganska många av hans filmer finner jag en slags teatralitet som stör mig ganska mycket. Jag har i regel inget emot en icke-naturalistisk tolkning av karaktärer men det blir ofta (som i Ran) konstigt ojämnt där vissa karaktärer är med i en naturalistisk film och andra är med i någon slags Kabukiteater.

Samtidigt har Ran många kvaliteter, där själva grundstommen består av en maktstrid mellan tre bröder efter att den åldrade "hövdingen"(Tatsuya Nakadai) bestämmer sig för att pensionera sig. Medans sönerna bråkar tvingas pappan att konfrontera alla krigsbrott han gjort sig skyldig till då han fick sin titel. Mitt i allt finns en lätt psykopatisk Laedy Kaede (Mieko Harada) som liksom går från att vara gift till den ena sonen till att få ihop det med den andra sonen.

Filmen är episk till sitt scope och trots att det fanns en del jag störde mig på så hade jag gärna sett en förlängd version. Detta då en del händelser liksom inte byggs upp tillräckligt sch på det sättet bara liksom "händer" utan att jag hänger med på varför.

Gällande kostym är det alltid intressant hur mycket av tidsandan som smyger in i historiska- eller rymdfilmer. I speciellt västerländska filmer från 60-80-talet så brukar samtiden synas ganska rejält i både hår, mode och scenografi. Ran vann en Oscar för bästa kostym vilket jag tycker var ganska absurt. Många kostymer och frisyrer (exempelvis narrens ( Kyoami)) ser så väldans 1980-aktiga ut.

Det är lätt att tänka att Kurosawa bara kunde knäppa med fingrarna för att få resurser för att göra film, och så var det kanske fram till 1965. Men efter Red beards dåliga lönsamhet så fick han fiska runt hårt efter cash, och bättre blev det inte efter att både Dodes'ka-den och Derzu Uzala lockade alldeles för få till biograferna. 1975 sa han att han ville göra ett samurai-epos baserat på "King Lear", men kunde inte hitta någon finansiering. 1980 gjorde han det eposet Kagemusha som en nästan en prequel för Ran; trots att den gick bra så kunde han fortfarande inte få pengar för Ran. Han fyllde anteckningsböcker med ritningar av platser och kostymer och storyboards med scener. Slutligen hittade han en finansiär i den franska producenten Serge Silberman.  Kurosawa hade regisserat 12 filmer från 1950 till 1965, men Ran blev bara hans fjärde under de kommande 20 åren.

Full fart framåt, håll tätt bakåt

Jag har teatersmink

80-talet!

Kul och se stora slag-scener utan CGI, det var ett tag sedan. Fördelar är ju att allt ser lite mer kaosigt ut när folk försöker röra sig i olika uppställningar, till skillnad från typ Sagan om ringen där alla rör sig så enhetligt.

Kul, episkt och en fantastisk Mieko Harada gör ju spektaklet mer än sevärt. Men de teatrala delarna kring främst kring den åldrade småsenila Hidatora (Tatsuya Nakadai) kommer jag inte överens med.

#333 Fists in the Pocket

Fists in the Pocket eller I pugni in tasca, 1965. Manus och regi av Marco Bellocchio

Filmens början gör att jag ganska snabbt anar vad som komma skall, för vi har en grynig bild, italiensk musik och fattiga människor vilket brukar innebära lite neo-realistisk ångest. Men ganska snabbt svänger det om, för det visar sig att vi har betydligt mer Lanthimos än De Sica här... Dysfunktionaliteten i familjen filmen snurrar kring är ganska hög. Syster Giulia(Paola Pitagora) är kär i storebror Augusto(Marino Masé), lillebror Alessandro(Lou Castel) är kär i Giulia, mamman(Liliana Gerace) är både blind och knäpp och vid sidan om finns den stackars utvecklingsstörda lillebrorn Leone(Pier Luigi Troglio) som bara försöker få grepp på allt. Och föresten, lillebror Alessandro verkar ganska sugen på att ta livet av större delen av familjen för att kunna starta en kaninfarm.

Filmen har en del kvaliteter, i synnerhet den lätt incestuösa relationen mellan Alessandro och Giulia som liksom går emellan syskonkärlek, vänskap, lusta, ilska, bråk och tillbaka igen- ofta bara under en scen. Däremot känns Alessandros galenskap ganska... oresearchad. Det är galna skratt, hooanden och epilepsianfall - lite som att regissören bara sagt "var crazy" och inte gett så mycket bakgrund, vilket märks och är synd.

mamman och sonen

Syster, mamma och son

Crazy

Stundtals småkul, men ärligt talat stundtals oengagerande. När allt är skruvat så tappar jag ibland engagemanget så trots 100% på rotten tomatoes och några fina scener så blir det inte mer än:

#310 Samurai Rebellion

Samurai Rebellion eller 上意討ち 拝領妻始末, 1967. Regi Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto efter en bok av Yasuhiko Takiguchi

Gällande japanska regissörer på 50-60 talet så har jag ju haft ganska stora kunskapsluckor. Kobayashi får väl betecknas som den största. Efter att ha sett tre av hans filmer ger jag maxbetyg till alla. Han är visuell, känslosam, intelligent, you name it. Så nu är jag verkligen en fanboy.

I Samurai Rebellion är spänningen svinstark, men alltid lite under ytan. Karaktärerna är bundna av hur man ska vara som person och som undersåte till den lokala Daymion (hövdingen typ). Men när maktmissbruket når en viss nivå kan man få nog.

Isaburo (Toshiro Mifune) har varit en lojal svärdskämpe i hela sitt liv, han blir plötsligt beordrad att gifta bort sin enda son till Daymions konkubin som redan fött en liten prins och sedan verkar ha drabbats av Anger issues. Lite frustrerad så godkänner han det, det är trots allt en order. Men när hon flyttar in så blir det inte som han trott. Ichi (Yôko Tsukasa) visar sig vara en mild och kärleksfull fru, raka motsatsen till Isaburos überbitch till fru (Etsuko Ichihara). Sonen och hans nya frus kärlek växer medan Isaburo nöjs åt dom, men också sörjer kärleken han aldrig fått i sitt liv. Efter några olyckssaliga dödsfall i Daymions familj så visar det sig att Ichis barn nu leder i tronföljden, vilket i sin tur innebär att hon måste skilja sig och flytta tillbaka till palatset. Isaburo, Ichi och hans son vill inte det och känner att nu får det räcka. Men ordern kommer och hela den uttökade familjen pressar på att man för ärans och framgångens skull måste lyda. Även om det är lite pinsamt att skriva så blev jag ganska berörd av Titanic när jag såg den första gången. Det var något med där stora kärleken som protagonisterna är redo att kämpa för - till varje pris. I Samurai rebellion så är det ganska mycket samma sak, med tvisten att även brudgummens far så starkt står på kärleksparets sida. Då ingen sida vill vika sig så närmar sig ett ganska ojämt klimax på denna saga.

Det är en Samuraifilm- visst. Men bortsett från ett par scener så är den ganska oblodig. Dramatiken finns där ändå, med högsta växel.

Spänt familjemöte

Shotgun divorce

Så tät, spännande och snygg. En tvättäkta:

#309 Ugetsu

Ugetsu eller 雨月物語 eller Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, 1953. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Matsutarô Kawaguchi, Hisakazu Tsuji, Akinari Ueda, baserad på berättelser av
Yoshikata Yoda.

Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.

Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.

Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...

De ror över mystiska hav

Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn

Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.

Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!

#307 Naked

Naked, 1993. Manus och regi av Mike Leigh

Precis som hos den "Nakna kocken" så är med nakenheten på ett symboliskt plan, men då alla karaktärer både är påklädda och har fasader kring sitt inre liv så är jag inte riktigt med på titeln men vi kör på ändå. Mike Leigh jobbar på ett liknande sätt i många av hans filmer. Karaktärer får sakta byggas upp av en ensemble tills alla lever och andas sina roller- som ju allt som oftast är rara brittiska förortsbor. I Naked jobbade han med en klart mindre grupp än vanlig, där David Thewlis är i nästan varje scen.

Amerikanska filmer cirkulerar ofta kring en plot, typ ett gäng strulpellar som måste råna ett Casino, Bergman med många andra vill diskutera en fråga, typ "finns gud?", Mike Leigh tillhör kategorin som däremot vill berätta om människor. Handling kanske finns, på någon nivå men den är sekundär jämfört med karaktärerna och deras relationer.

Men det är kring David Thewlis karaktär "Johnny" filmen cirkulerar. Johnny är en narcissistisk uteliggare som är inkapabel att ha ett ordnat liv, och verkar heller inte vilja vara fångad i någon slags tråkig vardag. Samtidigt kan han känna sig så som att han förtjänar frukterna av de ordnade livet (mat, sovplats och pengar)som andra liksom ska tillgodose honom med. Han är hånfull mot allt och alla, i synnerhet mot arbetande människor som säljer sin själ på meningslösa arbeten. Denna obalans av att både hata något och vara beroende av det tycker jag är ganska snygg då jag kan känna igen aspekter av det både hos mig själv och andra...

Mycket av dialogen improviserades efter att skådespelarna verkligen fick lära känna sina karaktärer. David Thewlis:

"Without wanting to sound wanky, you feel like you’re channelling something. I remember coming out with stuff and not even thinking it. My mouth just said it. 'There are very strict rules. You’re not allowed to come out of character, unless Mike says so, no matter what is happening...

'It’s enormously well researched. You go back before your character’s birth. You discuss their memories and what they know about their youth. That way, the character will never be caught by surprise mid-improvisation if someone asks them if they can ski or something like that. Everything’s covered. What colour toothbrush they have. How often they change their toothbrush. You end up feeling like another person. With the memory of another person.

'Quite close to filming, he does this thing called "Quiz Club": he’ll ask a series of questions like: "Has your character ever planted a tree?" You all sit there and answer them to yourself. Or: "What does your character think of Mickey Mouse? Has he ever seen a real Picasso?" This goes on for an hour or two."

Researchen märks verkligen, alla gör sitt jobb fantastiskt bra. Dock finns överklassen representerad av en snobbig våldtäksman som blir lite... onödig i mina ögon. Han är dessutom representerad väldigt fyrkantigt ond vilket är lite synd då de flesta andra karaktärerna får lite fler bottnar. I många av Leighs filmer har karaktärer olika tics, och så är det också här. Det finns en galen skotte som liksom skakar på huvudet och överklassmannen som liksom blåser ut för att sedan skratta lite.

Gripande och intressant. Men kanske också lite... klinisk. Jag gillar Mike Leigh bättre då det finns lite mer humor i kalaset. Naked hade behövt mer humor eller en mer strukturerad handling för att komma upp till en högre klass.