måndag 9 september 2019

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Bildresultat för Unfaithfully Yours
Han drömmer om mord!
Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.


fredag 6 september 2019

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Bildresultat för F for fake
Orson

Bildresultat för F for fake
Hans flickvän
Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en:


måndag 2 september 2019

#287 Burden of dreams

Burden of dreams, 1982. Regi av Les Blank, talarmanus av Michael Goodwin.

En bra dokumentär behöver ett gott hantverk och subjekt som det händer saker kring, och som tur är har Burden of dreams båda förutsättningar. För inspelningen av "Fitzcarraldo" var ganska vild. Den spelades in djupt i Amazonas och halvvägs in i inspelningen så lämnade filmens huvudperson(Jason Robards) jobbet med ihållande diaré och förbjöds av doktorerna att komma tillbaka. Kort efter det så drog den andra stora stjärnan(Mick Jagger) för att satsa på sin musikkarriär. Båda dessa ersattes av en man, den halvgalna bekteriofoben Klaus Kinski. Då filmen spelas in i djungeln med lokala indianstammar som skådespelare så blir det också ett antal kulturkrockar varav en konflikt leder till att filmen måste omlokalisera till en helt annan del av djungeln. Sedan är det en stor ångbåt som liksom ska dras över floderna och tenderar till att fastna i sanddyner och revor. Indianstammarna börjar dessutom hamna i något slags krig med varandra vilket leder till att inspelningar varvas av omhändertagande av pilbågsskjutna stamkrigare.

Werner Herzog som både är regissör och projektledare råkar ut för så många bakslag att i stort sett alla andra skulle gett upp. De tillbringar över tre år i djungeln vilket inte riktigt Herzog själv klarar av, så samtidigt som filminspelningen urartar så urartar också Harzogs mentala tillstånd. Herzog är ju dock en ganska rolig typ, både allvarlig, pompös och självkritisk i ett villket leder till intressanta små redogörelser kring vad meningen med allt är...

Bildresultat för burden of dreams
badass-indian

Bildresultat för burden of dreams
Werner och en båt
Som sagt, en tuff process mot tiden, människorna, finansiärerna och djungeln själv, Herzog:
"... Kinski always says it's full of erotic elements. I don't see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It's just - Nature here is vile and base. I wouldn't see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and... growing and... just rotting away. Of course, there's a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery, and the birds are in misery. I don't think they - they sing. They just screech in pain. It's an unfinished country. It's still prehistorical. "
Underhållande och intressant!


fredag 23 augusti 2019

#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.


Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.




söndag 18 augusti 2019

#612 Certified copy

Certified copy eller Copie conforme, 2010. Regi av Abbas Kiarostami, manus av Abbas Kiarostami och Caroline Eliacheff.

För några år sedan besökte jag handskriftsenheten på forensiskt centrum(polisen). Konsten de hade på sina väggar var till stor del Miró - original. Eller nästan original, för Mirós tryckare hade printat ut några extra exemplar och försökt sälja dom på konstmarknaden. Allt avslöjades och konsten var plötsligt värdelös och skulle förstöras, men fick vara inne hos polisen tills det var gjort. Konstverken var alltså samma som kostar miljontals kronor men gjorda lite senare på kvällen så konstnärligt var de ju samma grej... Tematiken kring vad som är sant eller äkta och om det spelar någon roll är alltså temat för dagens film.

Hon (Juliett Binoche) har uppenbarligen ögonen för den för den überkulturella mannen som besöker den lilla italienska staden hon bor i. Mannen (William Shimell) är ute på tur för att pusha sin bok som handlar om original och kopior. Är original alltid bäst och varför lägger vi sådan betydelse kring äkthet när kopior kan vara både roligare och billigare?

Dom börjar prata och tar till slut en fika. Då servitören misstar dem för ett gift par så fortsätter de den leken resten av dagen. Båda säger fina och fula saker kring deras äktenskap medan de går igenom en vacker italiensk by och tittar på konsten. Efter en stund börjar jag undra om det verkligen är så att de inte kände varandra från början? Tja, det är nog inte meningen att allt ska vara solklart, men sanningen är ju ofta inte det. Någonstans så blir deras kopia av ett äktenskap varken bättre eller sämre än ett riktigt, och då kanske inte äktheten i sig är så betydelsefull? Dessutom är äkthet i sig intressant kopplat till en spelfilm där skådespelare alltid låtsas... Och vad är äkta egentligen, är inte bara våra relationer, äktenskap, intressen och gener kopior av kopior? Många kluriga frågor som diskuteras framför det fin-fina fotot.

Här är dom lite sura

Hmm

Precis som Bergman ofta gör så närmar sig Kierostami en fråga som han vill diskutera istället för att bara lägga fram ett skeende i tittarens knä. Under filmen gång snurrar hjärnan lagom mycket och tankar och teorier som läggs fram vilar länge i mina tankar. Fint.


måndag 12 augusti 2019

#291 Heaven Can Wait

Heaven Can Wait eller Himlen kan vänta eller Születésnap(!), 1943. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Leslie Bush-Fekete.

I början av filmen är han död, vår åldrade charmiga hjälte Henry (Don Ameche). Han går direkt till ingången till helvetet då han vet att det är kört för honom "där upp", men djävulen som verkar vara både trevlig och förstående vill ändå resonera med honom, kanske han ändå har en chans. Kan du inte berätta om ditt liv och förklara varför allt är så kört? Tja, Henry börjar med sin barndom och jobbar sig framåt. Scenerna när han är barn och försöker charma flickor med sina skalbaggar är helcharmiga, men ganska snabbt går filmen in på autopilot. Han charmar en jättetråkig tjej (Gene Tierney), han är otrogen många gånger och dör så småningom.

Tyvär är det bara Henry och hans farfar Hugo(Charles Coburn) som är lite roliga, resten är ganska slätstrukna. Åtminstone jag charmas till viss del av Henry men engagemanget och skratten liksom uteblir - och jag som hoppades storligen på Lubitsch.


Relaterad bild
Han charmar henne

Bildresultat för heaven can wait lubitsch
Hon har en jättetråkig min hela tiden
Så kommer han till himlen eller inte. Jag har nästan glömt svaret själv trots att jag såg filmen igår. Och ja, jag är lite smågnällig för filmen hade sina charmiga delar men de räckte bara till en kort text och ett snålt betyg:


lördag 10 augusti 2019

# 293 The Flowers of St. Francis

The Flowers of St. Francis eller Francesco, giullare di Dio, 1950. Regi av Roberto Rossellini, manus av Roberto Rossellini, Federico Fellini, Félix Morlión, Antonio Lisandrini och Brunello Rondi.

Sankt Francesco hade ett långt liv och har lämnat ett stort avtryck på många håll och kanter- inte minst ligger han bakom namnet på en av USA:s finaste städer. Kort och gott föddes han i en rik familj, blev superkristen, startade ett munk- och nunnekloster. Gick omkring i fattiga kläder och hjälpte fattiga människor. The Flowers of St. Francis fokuserar på den tiden då han just öppnat sitt skruttiga munkkloster och hänger med sina munkkompisar och sprider guds ord. Alla skådespelarna är munkar (eller systrar) som gör sitt jobb ganska bra - De har antagligen bra koll på sina repliker då de till stor del är tagna från de historiska källorna. Filmen är en episodfilm där man får följa en massa småhistorier kring livet som fattigmunk. Nya munkar kommer, nunnorna är på besök, en munk åker på spö, en annan mun tar en grisfot och så vidare.

Det skulle kunna vara ganska trist men det är det inte. Det är trevligt. Munkarna är trevliga typer som vaggar genom landskapet och liksom tackar gud för alla motgångar, alla fåglar, alla buskar och allt regn de stöter på. Så ja, som religiös lockelsefilm funkar den ganska bra på mig - så var finns närmaste munkkloster att joina?

En liten intressant grej var att nästan alla karaktärer som inte var munkar var liksom överdrivna och förvildade expressionist-skurkar. Det var stora mustacher, arga käpper som slår, galna uniformer och sånt villket kanske i sin tur ledde till att munkarna kändes mer down-to earth.

The Flowers of St. Francis
Fransicus ber till ett träd

Bildresultat för The Flowers of St. Francis
En expressionistisk skurk vill slå en munk som bara tittar milt på honom

Bildresultat för The Flowers of St. Francis
Till slut får man lämna munkhemmet...
Sist men inte minst går bröderna skilda vägar- och vilket håll de ska gå åt bestäms genom Fransiscusmetoden:
I command you, out of holy obedience, to spin around where you stand the way children do at play, and don't stop spinning until you're dizzy.
Vilket håll man landar på fick bestämma var man skulle gå. Perfekt upplägg för en uppföljare, men ingen gjordes...

När inspelningen var klar ville Rosselini tacka alla munkarna som hade vägrat ta emot lön. Efter insisterande så kom de till slut med ett önskemål. Rosselini trodde de skulle begära ett soppkök eller något sånt, men icke. Munkarna ville ha ett jättefyrverkeri och det fick dom.