#281 Jules and Jim

Jules and Jim eller Jules et Jim eller Jules och Jim, 1962. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Jean Gruault efter en roman av Henri-Pierre Roché.

Filmens början nästan spritter av klämkäck stumfilmsglädje, fotot är lite sådär retroskakigt medans vi får känna våra huvudkaraktärer, den franska Jim och den österrikiska Jules. De träffas i Paris och får en riktig Bromance. De lär sig varandras språk, det planerar dejter tillsammans och till och med raggar tillsammans. Musiken är glad, berättarrösten lagom ironisk och livet tuffar på lite småfranskt. Till sist träffar de Catherine(Jeanne Moreau) som de båda faller för samtidigt. Gentleman Jim lämnar planen för Jules som inleder ett förhållande. Catherine som är en ganska typisk Manic Pixie Dream Girl både fascinerar och charmar Jules som nästan blir som besatt av sin gåtfulla flickvän... Men plötsligt blir det första världskriget och grabbarna måste skiljas åt. Båda kämpar på varsin sida och verkar mest rädda för att råka skjuta ihjäl varandra.

Catherine och grabbarna

Grabbarna och Catherine

Catherine var ju, som sagt en "fri själ". Och trots att hon till slut gifter sig och få barn med Jules så tänker hon mest på sig själv och sin sexuella frihet. Hon börjar alltså tända på Jim, och Jules verkar tycka att en Polyrelation är bättre än ingen alls. Trots eller kanske tack vare att hon är så fri så blir hon också olycklig och självcentrerad, det ska liksom vara allt eller inget och ett sådant svart-vitt förhållningssätt leder ju knappast till ett harmoniskt inre...

Ja, det finns en del att klaga på här, allt från karaktärer som inte riktigt är konsekventa eller en voiceover som lägger sig allt för mycket i allt som händer. Men det finns fina kvaliteter också som mysig musik, en trevlig fransk stämning och ett mysigt samspel mellan våra två(eller tre) protagonister.

#278 L'Eclisse

L'Eclisse, 1962. Regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Elio Bartolini och Ottiero Ottieri

För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om  ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.

Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.

Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa

Vitti kör en konstig blackface-dans

L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.

Det var  ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett:

#277 My Own Private Idaho

My Own Private Idaho, 1991. Regi av Gus van Sant, manus av Gus Van Sant löst baserad på Henry IV och Henry V av William Shakespeare.

Filmen snurrar kring Mike(River Pheonix) och Scott(Keanu Reeves) som är två prostituerade killar i samhällets utkant. Mike är trasig på många sätt, hans mamma lämnade honom som barn och han är dessutom narkoleptisk vilket gör att han somnar in så snabbt läget blir stressigt. Scott däremot är mer fattig som en semestergrej (ett upplägg som Pulp utforskade i Common people). Hans pappa är borgmästare och Scott tänker sig leva som en outcast i några år för att sedan byta identitet till businesskille. Mike däremot ser ledsen ut och försöker hitta sin mamma vilket är lite av en uppförsbacke då hon hela tiden verkar vara någon annan stans än vad Mike lyckas gissa sig till.

Så de ligger runt, tar droger och är några slags hipsteruteliggare villket jag tycker är lite provocerande. Varken Scott, Mike eller någon av dera uteliggakompisar ser särskilt slitna ut, utan lyckas hålla en slags chabby chic-stil. Även fotot och musiken är väldigt indie och känns ganska daterad på ett lite trist sätt.

Mike står ofta på vägar och blickar

Scott är på framsidan av gaytidningar

Shakespeare märks ibland då språket plötsligt går från släppiga repliker till gammeldagsbrittiska. Bearbetningen är dock väldigt lös och märks främst i scenerna med den jovialiska uteliggaren Bob(William Richert) som i originaltexten hette Falstaff.

Vilket som är det inte helt illa men faktiskt ganska trist. Jag mindes denna mycket varmt men upplevde den något fesljummen.

#280 The Sword of Doom

The Sword of Doom eller Dai-bosatsu tôge, 1966. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Shinobu Hashimoto efter boken av Kaizan Nakazato.

Efter Game of Thrones sista avsnitt så diskuteras slutet flitigt runt fikabord och på nätet - och just slut kan ju förändra hur man ser på vad som var. Här tror jag också det finns en del kulturella skillnader där i synnerhet kanske amerikaner förväntar sig tydliga slut. The Sword of Doom bygger på en manga där författaren dog innan innan sista delarna publicerades, och man har inte gjort någon Benioff och Weiss och liksom skrivigt ett eget slut utan slutat berättelsen där förlagan tar slut-vilket funkar förvånansvärt bra.

Filmen cirkulerar kring en man med ett mörkt hjärta, i första scenen dödar han en äldre man som ber och senare tvingar han en kvinna att ha sex med honom mot att han ska skona hennes man - som han sedan ändå dödar. Mannen, Ryunosuke (Tatsuya Nakadai) skäller sedan ut kvinnan som han anser vara djävulen... Mannens bror, Hyoma (Yûzô Kayama) lovar dock att hämnas, och börjar tillsammans med sin mentor (Toshirô Mifune) planera och träna för att kunna besegra honom. Mest fokus ligger, för ovanlighetens skull på skurken, som liksom inte finner någon tillfredställelse längre av sina onda gärningar men verkar inte heller ha någon lust att sluta göra dom heller. han blir mer och mer lelös och moloken och börjar på mot slutet förföljas av sina demoneri form av olika hallucinationer. Hans skurkgäng verkar dessutom bestämt sig för att han är mer bekymmer än nytta och bestämmer sig för ta honom av daga vilket leder till en John Wick-nivå av henchmenmördande.

Ryunosuke har varit i bråk 

Ryunosuke har en häftig sombrero

Ryunosuke hugger ner folk på löpande band

Varför funkar den här så bra då? För mig är det stämningen som liksom rycker tag från start och aldrig riktigt släpper och där bidrar både det fantastiska fotot och Tatsuya Nakadais iskalla blickar. slutet lämnar som sagt några frågetecken men sedan när var verkligheten sådär ihoppsydd och fin?

#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...

Basini åker på stryk 

De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget

Törless är inte särskilt engagerad

Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

#276 The river

The river eller Le fleuve eller Floden, 1951. Regi av Jean Renoir, manus av Rumer Godden och Jean Renoir, baserad på romanen av Rumer Godden.

The river var faktiskt Renoirs första färgfilm, och spelades helt och hållet in på plats i Indien, vid Gangesfloden. Filmens berättarröst är en av karaktärerna - Harriet (Patricia Walters) som med en äldre röst ser tillbaka på ett år vid floden. Hon berättar och reflekterar om sitt liv, om Indien och om Kärleken. För i de två angränsande husen bor det en massa tjejer och en liten pojke. Barnens föräldrar verkar vara inblandade i brittiska företag som tillverkar Jute-produkter. En av flickornas mamma är född indier men nu avliden, detta skapar en viss kulturell rotlöshet hos den halvindiska dottern som leder till olika former av val kring när man ska vara lokal och när man ska vara brittisk. I denna lugna värld kommer en amerikan (Thomas Breen) på besök. Detta gör att de tre äldre flickorna tappar koncepten helt och hållet och blir störtkära vilket manifesterar sig på lite olika sätt.

Floden då? Den kanske symboliserar något rörligt men ändå evigt? Kärleken kommer längst floden och kommer också lämna längst samma flod... The river lider tyvärr lite av överdriven exotism, då det är jättemycket fokus på spännande indiska ritualer då alla låter lite hinduiskt och smörjer in sig i färgglada pigment eller tjusar ormar. Jag tror ingen indisk filmregissör hade haft så jättefokus på sådana grejer, medans det här nästan är de enda sammanhangen lokalbefolkningen är inblandad i.

En sådan här komposition hade inte funkat i svart-vitt

Ronoirs pappa gjorde en tavla som hette "Frukost vid floden"

Nästan så att svenska affischen har en vikingabåt på sig?

Valerie ( Adrienne Corri) tittar facinerat på en ormtjusare trots att hon bott i Indien i hela sitt liv

Fotot och Technicolor-färgerna är jättefina men som vanlig med Technicolor så behöver man så starkt ljus vilket göra att i synnerhet kvällsscener kan se ganska så konstlade ut. Dessutom så är filmen så medveten om att det är en färgfilm, det liksom sprutar fram starka färger på ett lite överdrivet sätt. The river har ett ganska lågt tempo som man måste vänja sig in i. Det finns inte så mycket av handling utan man får mer se några människor försöka hantera sin egna och andras trasighet. Det finns också något fint i hur monumentalt det kan kännas att vara ung och olyckligt kär...

Valerie: “I’m not crying because you are going. I’m crying because It is going.”
Captain John: “It? What it?”
Valerie: “This. Being together, in the garden. All of us happy, and you with us here. I didn't want it to change… and it's changed. I didn't want it to end… and it's gone. It was like something in a dream. Now you've made it real. I didn't want to be real."

Jag som brukar gilla Ozu och Renoir borde gå i spagat över denna, men de stora superlativen uteblir. Exotismen var lite störande och kärleken kändes inte så mycket i magen... Martin Scorsese gillar The river så mycket att han ser den 3-4 gånger per år, vilket jag inte kommer att göra. De fina karaktärerna och vackra bilderna ger ändå ett:

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt

Fonda och arbetarna och Montand

Fabrikschefen är kissnödig

Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...