torsdag 17 januari 2019

#248 Videodrome

Videodrome, 1983. Manus och regi av David Cronenberg.

Efter att ha sett Videodrome för första gången för ett par år sedan så tänkte jag att det här måste man se om, så here we go. Och, well, man är inne for a ride här.

För vi snackar videovåld, och porr i en skum backdrop. -Vilket är vad Max (James Woods) blir tokfacinerad av när hans assistent lyckas hitta en videodrome-feed via en skum satellit från Malaysia (eller kanske Pittsburgh). Det är liksom next level-grejer utan handling eller repliker. Bara våld, tortyr och någon slags död. Han blir helt outfreaked av vad han ser och tänker att det här vill han se mer av, men hur(detta var ju långt innan Internet...)? Samtidigt börjar han få sjuka hallucinationer, tv:n verkar till och med lite kåt på honom. Han jagar mer innehåll men börjar också komma i kontakt med skaparna bakom Videodrome, som har en egen agenda och egna fiender. - och skaffar gärna en hjärntvättad Max för göra det smutsiga jobbet. För Videodrome är inte bara bilder på en tv utan något som gör människor galna och förändrar deras kroppar.

Det är lite snurrigt och kanske denna film hade gjort sig bättre som serie istället. För man får liksom bara skrapa på ytan av den intrikata techno-dystopin och de olika subgrupper som känns genomtänktam. Här fanns det ivarjefall ett rejält utrymme för en aplång directors cut men icke - och då får man leva med att allt är lite väl skissartat.





Bildresultat för Videodrome
De e bara skit på tvn

Bildresultat för Videodrome
Det är ju frågan man ställer sig ibland
På plussidan har vi bland annat all teknikporr, det är skrapiga VHS-er, oscilloscope, förstärkarem katodrör och gamla hederliga CTF:er. Snyggt och mysigt i min bok. Sedan är det ju också köttigt som alltid med Cronenberg- kroppar liksom smälter, byter form och anpassar sig. Det är slem och äckel- ibland i fantasin och ibland på "riktigt"...



#249 The Battle of Algiers

The Battle of Algiers eller La battaglia di Algeri, 1966. Regi av Gillo Pontecorvo, manus av Gillo Pontecorvo och Franco Solinas.

The Battle of Algiers är ju ett sånt där verk som hamnar högt på bäst-nånsin-listor. Bland annat på en hedrande 49:nde plats i sight and sounds topplista från 2012. Förväntningarna är höga och koncentrationen på topp.

Filmen är uppbyggd som ett nyhetsreportage där man får följa båda sidor i det irreguljära "slaget" i Algeriet. "slaget" heter den och inte det mer logiska "kriget" då Algerietkonflikten inte kan kokas ner i en händelse utan en serie skärmytslingar. Konflikten bedrivs såsom många ojämna fighter framförallt efter 60-talet, då algerierna har ett starkt underläge gällande beväpning och träning, men kompenserar det med bombningar av civila och ryggskott på poliser. Fransmännen slår sedan tillbaka med brutalt våld i kombination med lite 'hearts and minds'- operationer som att dela ut bröd och choklad till civilbefolkningen. En stor del av filmen är sammanbitna män som ser sammanbitna ut då de tänker på vad de ska göra härnäst.

Franska sidan rekryterar sin fixare, en överste Mathieu(Jean Martin) som skruvar upp de franska motåtgärderna och tortyren. Det är mycket tortyr och förhör av olika slag. Men allt representeras mer än spelas på vanligt sätt - det är inga backstories kring offer eller förövare utan hela konflikten blir nästan som ett strategispel mellan parterna.

Bildresultat för The Battle of Algiers

Bildresultat för The Battle of Algiers

Sammanbitet - Ja, intressant - ja,men inte så mycket mer än det. Man förstår ingen sida bättre eller sämre efter filmen. Premissen i sig med "krig" mot en motståndare som inte har uniformer och marscherande soldater var säkert nytt och modernt 1966 men är nu den klart vanligaste krigsformen globalt. Intressant och bra men inte världsomvälvande för mig...


lördag 12 januari 2019

#245 Port of shadows

Port of Shadows eller Le quai des brumes eller Dimmornas kaj, 1938. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert efter boken av Pierre Dumarchais.

Dimmornas kaj hade en ganska tuff start i sitt cineastiska liv. Den spelades in 1938 men censuren klippte bort en massa scener då en stor del av handlingen cirkulerade runt en massa desillusionerade, självmordsbenägna "förlorare" varav den enda coola av dom(Jean Gabin) var en deserterad soldat. En massa scener kastades bort men originalinspelningarna hittades senare och sammanställdes en bra stund efter andra världskriget. Men den något rumphuggna versionen hindrade inte succén att bli en faktor då filmen vann priser i både USA och Frankrike. Stilen är vad som kom att kallas för poetisk realism (nästan en motsägelse i sig själv) där mörka dimmor samsas med mörka själar och mörka handlingar.

Filmen cirkulerar kring Jean (Jean Gabin) som vandrar längst gatan på väg bort, bort från armen och kriget - (han verkar ha kämpat i Tonkin-bukten). Han träffar olika outcasts varav en konstnär som ger honom hans kläder innan han går och dränker sig - thats the spirit vi pratar om. Allt är kanske lite konstruerat men ändå ganska så ... magiskt (och tragiskt).

Jean vill bara iväg och på väntan mot nästa båt på väg mot sydamerika så träffar han någon, en annan trasig människa - Zabel (Michel Simon) Hon lever i sin tur under sin skenheliga gudfaders beskydd  (Jag tänker inte att han är en judisk stereotyp- men kanske inte så far off). Han tinar sakta upp men släpper inte sin plan på att dra iväg till sydamerika, medan hon sätter allt sitt hopp på att han ska vara kvar.

Sluta bråka! Annars bråkar jag mer med dig!

Jean Gabin in Le quai des brumes (1938)

Mystisk cafe men en massa outcasts
Zabel har också fått nog
Tiden närmar sig då båten ska gå, samtidigt börjar Jean sätta sig i trubbel med folk som egentligen bara är högljudda töntar men som kan vara farliga om det pressas för hårt (tänk Benny Blanco (John Leguizamo) i Carlito's way)...

Stämningen är verkligen magisk, dialogen fin-fin och Jean Gabin lyckas fånga den där sköna mixen av en Marlon Brandy, Bogart och en byggarbetare.




söndag 6 januari 2019

#244 Elena and her men

Elena and Her Men eller Elena et les hommes, 1956. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir och Jean Serge.

Precis som Ingmar Bergman i fiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor verkar Renoir tycka att färgfilm inte bara är färg utan ett spektakel. Nu fick han ju dessutom med Ingrid Bergman i ensemblen som spelar polsk prinsessa (hennes dialekt är ju ganska kraftig och man kan inte riktigt veta vad som var med flit och vad som var hennes bristfälliga skolfranska.) Men filmen är ett spektakel, alla pratar  högt och livligt, det är känslor och hela färgpaletten syns i nästan varje bild.

Annars är Ingrid Bergman verkligen stjärnan i filmen, hon liksom glänser och alla bara smälter när hon lägger sin varma blick på dom. Men allt kom inte till henne automatiskt. Jag såg ett kort klippet då hon får pris på Berns några år tidigare (på filmarkivet- http://www.filmarkivet.se/movies/med-ingrid-bergman-pa-berns/) Och hon går liksom in i rummet som en vanlig människa som ser ganska vanlig ut-.

"A star is not born, its made" som någon vis typ sade. Vem som sade det är omöjligt att reda ut då en viss Bradley-Cooper-film har tagit över alla googlesvar på frågor om födda stjärnor. Men i Elena et les hommes är Ingrid i snyggt smink, snyggt hår och fantastiska kläder och det gör ju sitt till...

Härlig klänning

Bildresultat för elena and her men
Djur kan ha blivit skadade i denna produktion

Tyvärr handlar filmen om att Ingrid försöker få en general att att ta makten över landet, lite oklart varför. Jag förväntade mig någon twist på slutet som att hon var spion eller lömsk men nej, det är helt enkelt bara en militärdiktatur som Frankrike behöver. Renoir comittar sig dock inte till att göra en politisk thriller utan hela nationella oron bara mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden.

Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.

Thank you, next. 


tisdag 1 januari 2019

2018- årets bästa filmer

2018- årets bästa filmer
Folk tycker ju så olika om det ena och det andra, vem ska man egentligen lita på i denna djungel av filmelitister? Svaret är moi. Så sanningen serveras här ljummen och grann:


20. First man (Damien Chazelle)
Bildresultat för first man

En ruggigt välgjord film, med snyggt foto, snygg musik, snygga människor och toksnygga rymdskepp som lite kyligt rör sig genom rymden. I centrum en emotionellt handikappad Zuckerberg-kopia (Ryan Gosling)

19. Juliet, Naked
Rose Byrne and Chris O’Dowd in Juliet, Naked.

Äntligen får man se en trevlig rom-com med pop-nördar i centrum. Filmer som bara levererar en trevlig stund kommer sällan med på årsbästalistor vilket är synd. Juliet, Naked är bitsk, rolig och känslosam.

18. The night comes for us (Timo Tjahjanto)
Bildresultat för The night comes for us bobby
The night comes for us är inte bitsk, rolig och känslosam. Den är däremot årets actionfilm. Bra skurkar, bättre hjältar, en massa machetes och en våldsfest utan like.

17. The ballad of Buster Scruggs (Ethan Coen, Joel Coen)
Bildresultat för The ballad of Buster Scruggs

Sex småfilmer från western med egentligen bara en svag del (den sista). Humor, musik och härlig dialog i mysig mix.

16. Ant-Man and the Wasp (Peyton Reed)


Stor underhållning i litet format, ibland är det vad själen behöver

15.  Utøya 22. juli (Erik Poppe)
Utoya July 22nd movie
"Du kommer inte fatta" säger Kaja i telefon till sin mamma då filmen börjar. Men sedan försöker filmen få oss att fatta hur jävligt allt är. För ibland blir attentat mest siffror och statistik men här (denna Utøya-film var hästlängder böttre än Greengrass-filmen) finns ingen mening med allt eller ett slut som andas triumf utan bara ångest och terror.

14. Burning (Lee Chang-dong)
Steven Yeun and Jong-seo Jun in Beoning (2018)
En ganska obehaglig upplevelse om kärlek och klass. Steven Yeun briljerar som den charmiga rikemannen som konsumerar utrycksfulla arbetarklasstjejer för att underhålla sin kompisar. Mystisk och spännande.

13. Roma (Alfonso Cuaron)
Marina de Tavira, Marco Graf, Yalitza Aparicio, Daniela Demesa, Diego Cortina Autrey, and Carlos Peralta in Roma (2018)
Vacker film om kvinno- och samhällsutveckling som interagerar med varandra. Fin hantering av de stora samhällsstormarna som liksom ligger i bakgrunden av familjelivet.

12. Gräns (Ali Abbasi)
Eero Milonoff and Eva Melander in Gräns (2018)
I Sverige tvångsteriliserades  tusentals människor på grund av "svårartad sjukdom eller svårt lyte" eller för att de var så kallade "asociala". Gräns visar att även annorlunda människor kan hitta sin flock. Sedan att filmen har en av filmhistoriens märkligaste sexscener får väl ses som ett plus :)

11. Goliat (Peter Grönlund)
Goliat (2018)
En sorgligt förbisedd film om det sociala arvet och den svenska underklassen.

10.The Favourite (Yorgos Lanthimos)
Rachel Weisz and Emma Stone in The Favourite (2018)
Fiskögeobjektiv och kvinnlig list i en bittsk och vacker film. Den är lite som en mix av Barry Lyndon, Draughtmans contract(helt korrekt Jojjenito!) och Marie Antoinette men med något eget instoppat i mixen.

9. Annihilation (Alex Garland)
Natalie Portman in Annihilation (2018)
Människans och naturens upplösning i ett fascinerande verk som borde setts på bio. Mystisk, skrämmande och vacker

8. The rider (Chloé Zhao)

Om att tvingas lämna sin identitet och krisen det kan medföra. Enkel, vacker och sorgsen men samtidigt storartad vacker.

7. Sorry to bother you (Boots Riley)
Tessa Thompson and Lakeith Stanfield in Sorry to Bother You (2018)
Politik och poetisk fantasi i en härlig mix-up. Rolig, intressant och visuellt dekadent.

6. BlacKkKlansman (Spike Lee)
John David Washington and Laura Harrier in BlacKkKlansman (2018)
En lättsinnig och ursinnig vänstersving mot amerikanska samhället. Spike Lee som nog de flest gett upp på ger plötsligt en inspirerad show med både hjärta, hjärna och underhållningsvärde.

5. Shirkers (Sandi Tan)
Bildresultat för shirkers
Om en film som kunde skakat filmvärlden och om ett väldigt känsligt manligt ego. Dokumentären byggs upp som ett mysterium och slutar i en frustrerande triumf av något slag.

4. The Tale (Jennifer Fox)
Laura Dern and Isabelle Nélisse in The Tale (2018)
Jennifer Fox berättar sin historia om sexuellt utnyttjande och hennes egna resa genom hennes minnen. Många intryck liksom flyter upp för att mot slutet skapa en sorglig helhet. Vacker och med en fantastisk Laura Dern i huvudrollen.

3. Leave no Trace (Debra Granik)
Ben Foster and Thomasin McKenzie in Leave No Trace (2018)
Om att försöka leva utifrån sina egna villkor. Om vad samhället bör/ska göra åt folk som inte följer de vanliga ramarna. Om att verkligen inte kunna vara en del av en gemenskap. Om alla PTSD-skadade veteraner som lever i samhällets utkanter.

2. Spider-Man: Into the Spider-Verse (Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman)
Nicolas Cage, John Mulaney, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Shameik Moore, and Kimiko Glenn in Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)
Rörande och otroligt fantasifullt spindelman-äventyr. Ett fantastiskt äventyr för hjärta och hjärna som omdefinierar både superhjältar och animerat. Fantastisk!

1. Climax (Gaspar Noé)
Sofia Boutella in Climax (2018)
En utdragen mardrömsresa där ett gäng dansare drogas ner och tappar koncepten helt och hållet. Vackert och ångestladdat, årets favorit för mig.

Bubblare:
Private life, Suspiria, Widows, Jesus,

Sådana jag inte sett men nog borde ha sett: Shoplifters, Cold War och The house that Jack built


torsdag 27 december 2018

#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

I Vitelloni
Grabbarna solar med sina varma kläder

Franco Fabrizi and Leonora Ruffo in I vitelloni (1953)
Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.




fredag 21 december 2018

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Charles Gunning, Tamsy Ringler, and Luke Savisky in Slacker (1990)

Madonnas Pap Smear- I swear!
Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.