#135 Rebecca

Rebecca, 1940. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Robert E. Sherwood, Joan Harrison, Philip MacDonald och Michael Hogan. Efter en roman med samma namn av Daphne Du Maurier

1940 har ju ett nytt krig brutit ut i europa och många konstnärer - inklusive filmskapare tar sin tillflykt till det lite lugnare U.S.A. Hitchcock gjorde med Rebecca sin första Hollywoodfilm och resultatet blev ju fin-fint: En Oscar för bästa foto och en Oscar till bästa film gick till den notoriske hands-on demonproducenten David O. Selznick.  Filmen ligger också på en hedrande 171:a plats på IMDBs ranking över bästa filmerna genom tiderna.

Joan Fontaine som spelar den kvinnliga namnlösa huvudrollen sitter i Monte Carlo tillsammans med en gapig överklasskvinna som har hyrt henne som assistent/kompis/mobboffer, där träffar hon Mr de Winter (Laurence Olivier) en deprimerad man tillhörande den yppersta öst-kust societeten. De Winter är änkling efter att hans fru, Rebecca omkom till sjöss (under mystiska omständigheter). Kärlek uppstår och De Winter friar på sitt lite ocharmiga sätt:

Maxim de Winter: I'm asking you to marry me, you little fool.

Hon tackar ja(säkert hjälpte hans förmögenhet henne att bestämma sig, för hans personlighet verkar inte så skojig), och flyttar raskt in i hans palats vid vattnet. Men allt i huset är inte som det ska, överallt vilar skuggan av hans förra fru. Personalen talar oavbrutet om henne, hennes namn är ingraverat i kuddar och brevpapper och hennes båthus vid vattnet har inte öppnats sedan den olycksaliga natten hon omkom.

Japp

Personalen gör allt för att hon ska känna sig välkommen

Åh i De Winters palats så går ju Hitchcock igång med sitt fantastiska kameraarbete och stämningsskapande miljöer. Det är sååå snyggt! Stämningen och mystiken tätnar ju längre tiden går (som sig bör) men sista halvtimmen då allt ska ordna upp sig blir lite av ett antiklimax för mig. Huvudkaraktärens är den som utvecklas mest genom historien, hon går från att vara en osäker tjej från landet till att växa i auktoritet och självkänsla, vilket var kul. 

The Second Mrs. de Winter: I want you to get rid of all these things.
Mrs. Danvers: But these are Mrs. de Winter's things.
The Second Mrs. de Winter: *I* am Mrs. de Winter now!

Men De Winter är inte lika förtjust och påpekar att "It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone." Så kan det gå om man gillar någon för att den är vilsen och osäker. 

Hitchcock tog själv avstånd från filmen efter några år så han ansåg sig blivit för styrd av producenten och censuren, men jag tycker inte han har något att skämmas för, Rebecca är bra grejer!

#134 Häxan

Häxan (har lustigt nog ingen engelsk titel), 1922. Regi och manus av Benjamin Christensen

Dagens halloweenfilm tar i från tårna när det gäller ondskefulla häxor och torterare. -Men allt i utbildningens namn, för vår kära regissör Benjamin Christensen visar först en ganska torr presentation av forntida föreställningsvärlden. Sedan får man se exempel kring hur en häxprocess kunde gå till, och här går kreativiteten i taket, häxor flyger, djävlar föds och grytor kokas på små barn. Christensen var så förtjust i desa delar att han själv spelar rollen som satan som glider runt och räcker ut tungan och får alla de unga möarna att-bokstavligen-kyssa hans arsle. Visuellt har filmen verkligen några ganska härliga gotiska partier där diaboliska djävulsskaper oavbrutet presenteras.

Djävlarna festar

"Häxorna" deppar

De rena tatrala partierna avbryts ibland av små informationsbitar som känns ganska så power-pointiga, men han driver fram sin poäng som kanske är lite tveksam, vilket visar sig på slutet då han jämför medeltidens häxor med "nutida" hysterikor som lite teatralt svimmar till och imbillar sig att de ser någon het kändis eller präst:

Kul att läsa vilken typ av kändisar som var heta 1922

Filmen var onekligen våghalsig och scener som när häxorna stampar på korset gjorde att den förbjöds i stora delar av europa och släpptes först efter 7 år i USA. 

Delar av filmen är dokumentär där man får se genomgångar av tortyrredskap eller skådespelare som tramsar med en tumskruv - och på slutet skriver regisören att en av de äldre skådespelarna hade själv sett djävulen sitta vid hennes säng, trots att det var 1922!(hans utroppstecken).

#132 The ruling class

The Ruling Class, 1972. Regi av Peter Medak, manus av Peter Barnes.

Alltså själva premissen är ju helt OK för en komedi, en Earl dör plötsligt och hans son Jack (Peter O'Toole) ska ta över godset - men Jack tror på riktigt att han är en kärleksfull Kristus - vilket ställer till en hel del dråpliga situationer med de lokala stiff-upper-lipsen. Hans galenskap skapar också möjligheter för alla makthungriga släktingar att försöka manipulera bort honom på olika sätt, och vips så hamnar han i smeten kring en maktkamp med kära släkten. Då han vägrar gifta sig med någon så skramlar en farbror fram en strippa och lurar honom att hon är kameliadamen från Jacks favoritopera.

Jag är Jesus och gud!

Båda har ju fina frisyrer

När filmen släpptes klipptes 20 minuter bort av några giriga producenter men detta är den oförkortade versionen, men i dessa tider av Producent-creeps som Weinstein så skänker jag ändå en stöd till producenterna i detta fall. För filmen är närmare 2 och en halvtimme, vilket är way för långt. Allt går runt i cirklar och blir ganska tjatigt. Vad som räddar filmen från absoluta bottenbetyget för mig är vändningen sista timmen som på ett snyggt sätt visar vilken typ av galenskap som funkar för The ruling Class (hint: det är inte en mysig kärleksjesus, utan mer något åt Trumphållet)

Sir Charles: What about Jack?
Dr. Herder: Remember he's suffering from delusions of grandeur. In reality he's an earl, an English aristocrat, a member of the ruling class. Naturally, he's come to believe there's only one person grander than that: the Lord God Almighty Himself.
Sir Charles: Are you English?
Dr. Herder: No.
Sir Charles: [slowly] Ah.

Jack Arnold Alexander Tancred Gurney, 14th Earl of Gurney: Behaviour which would be considered insanity in a tradesman is looked upon as mild eccentricity in a lord.

Det stora problemet med filmen är att de komiska situationerna inte är så komiska utan oftast påminner om Monthy Python på en dålig dag - alltså ganska påfrestande. Filmen lyckas inte riktigt få ihop sina musikalnummer, sin politik och sina enstaka surrealistiska utflykter, allt blir lite splittrat och något oengagerade.

#131 Closely Watched Trains

Closely Watched Trains, 1966. Regi av Jirí Menzel, manus av Bohumil Hrabal och Jirí Menzel, baserad på en bok av Jirí Menzel.

Ah, Mitt liv som hund möter Superbad, fast under andra världskriget, i Tjeckien. För här har vi en ung man, Milos (Václav Neckár) som gärna vill ha sex för första gången. När hans "lilja slaknar" vid första försöket tappar han hoppet totalt och försöker ta livet av sig, men efter ett peppande samtal med sin doktor är han igång och försöker vidare. Milos kommer från en lång rad av latmaskar, hans pappa ligger på soffan och slöar efter att ha lyckats fuska till sig en pensionering redan vid 42 år ålder, och Milos själv är helnöjd med att få jobb som tågkonduktör, ett jobb som är ganska så slappt jämfört med alla tungt arbetande eller tungt krigande Tjecker.

Mörkret

Schmack!

Nazister finns överallt men Milos verkar inte bry sig så mycket, men för att passa in i tidsandan 1966 (?) så är han ändå med i något slags attentat. 

Jag vet inte, finns inte så mycket att säga om denna ganska konventionella coming-of-agehistoria, det finns några roliga saker men överlag känns det lite -  bahh.

#130 The Shop on main street

The Shop on main street eller Obchod na korze, 1965. Regi av Ján Kadár och Elmar Klos, manus av Ladislav Grosman, Ján Kadár och Elmar Klos.

För många både i Tyskland och i andra ockuperade områden så kom inte nazismens värsta sidor liksom över en natt, utan det smög sig på med det ena och det andra - tills samhället var helt förändrat. Denna förändring kan vara ganska plågsam att se i efterhand och det kan ju vara enklare att låtsas om att alla kämpade patriotiskt mot de onda tyskarna - i synnerhet i dessa tider av ökande nationalism och isolationism. I Polen ligger det nu ett lagförslag som ska göra det brottsligt att hävda att polacker medverkade till Förintelsen eller på annat sätt samarbetade med de tyska nazisterna under andra världskriget, vilket ju är historiskt etablerat.

I denna film får man leta länge efter att se ett hakkors utan de drivande i utvecklingen är slovakiens lokala smak av nazismen under ledning av President Tiso.

Nazistiska slovakernas "logga"

Filmer är centrerad kring Brtko (Jozef Kroner), som är en sorglös, lite lat figur som hankar sig fram med olika småjobb. Hans svåger är dock högt uppsatt i partiet och ger honom en present, en butik i stan som idag tillhör en judinna (Ida Kaminska). Brtko och hans fru fröjdas åt det men då han kommer fram till butiken har han inte riktigt hjärta att berätta för den rara damen att han tar över stället, så han börjar lite som en assistent. Tonen i filmen är väldigt speciell, och nästan lite farsartad - men musiken påminner mer om skräckfilm/thriller vilket ger allt en effektfull obehaglig inramning.

Brtko och den judiska damen

Lägg till bildtext

Brko försöker på olika sätt att utnyttja sin ställning, och får till slut några lokala judar att betala honom för att låta läget vara. Dom verkar ju glada så Brtko tackar och tar emot men då samhällets tumskruvar dras åt ett snäpp till så vill han inte vara med längre, men då har det redan gått för långt. 

Filmen vann en välförtjänt Oscar för "bästa utländska film" 1966. Och det är verkligen en fantastiskt bra film, med ett bra perspektiv som visar hur vanliga(icke onda) människor kan lockas in i ett ondskefullt maskineri. 

#145 The firemen's ball

The firemen's ball eller Horí, má panenko eller Det brinner, min sköna, 1967. Regi av Milos Forman, manus av Milos Forman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek

Milos Forman's "Horí, má panenko" blev permanent banslyst i Tjeckoslovakien 1968 av de sovjettillsatta makthavarna som nyligen hade orkestrerat ett militärt övertagande av Prag. Det sades att filmen var ett dolt angrepp på centralmakten vilket Forman starkt avvisade men har senare medget att så var fallet...

Filmen handlar om brandstationens årliga fest, en fest som är inplanerad sedan länge av de gubbsjuka brandmännen. De glider runt i sina stiliga uniformer och pratar om moral och ansvar, men är i mångt och mycket gubbsjuka, osmakliga oppurtinister. Filmen består av ett antal episoder som på sina sätt säger ganska mycket om sin kommunistiska samtid.

En del handlar om brandmännens lotteri, där lyckliga vinnare kan vinna gammal ost och tveksamma konstverk. Men innan själva lottningen sker märker de att någon stjäl priser... Efter en intensiv jakt så ger de upp med att hitta förövaren, och vid de laget verkar allt annat på bordet blivit stulet och en brandman blir angripen av sina vänner då de märker att han försöker lämna tillbaka en matbit han har stulit.

Efter en stund kommer den efterlängtade branden då brandmännen springer fram till en brinnande lada och skottar snö på det övertända huset, vilket ju varken ger till eller från...

Sen ska det fixas en skönhetstävling, organiserad dans, prisutdelning med mera, så det finns många möjligheter för herrarna att göra bort sig.

Lottvinsterna liksom försvinner

Gubbarna försöker fixa till en skönhetstävling

Innan filmen visades var de tvugna att ha en skylt som sa att riktiga brandmän var mycket bättre än dessa och att filmen inte hade några likheter med verkligheten, vilket ju måste inneburit att den del potentater kännde sig träffade? Men som sagt, snart efter premiär blev den ändå bannlyst, men Milos Forman klarade sig bra ändå - då han i sin framgångsrika hollywoodkarriär regiserade filmer som Gökboet och Amadeus.

Filmen var ganska kul och det var intressant att se alla små subtila pikar mot makthavaran...

 

#129 Le Trou

Le trou, 1960. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, José Giovanni och Jean Aurel. Baserad på en roman av  José Giovanni.

Filmen börjar med en dyster Jean Keraudy som berättar att filmen är baserad på en riktig historia och han spelar sig själv. Han var nämligen inblandad i ett mytomspunnet flyktförsök från ett franskt fängelse 13 år tidigare. När filmen börjar får vi följa en annan lite moloken fånge, Claude (Marc Michel), som kommer till samma cell som Jack och han kumpaner.  Jack och fångarna berättar då om sin lömska flyktplan, som inte är så mycket till plan mer än att hacka sönder golv och väggar samt ta med "jobb" från fängelseaktiviteterna som ursäkt för stök och ljud...

Filmen är ganska enspårig, den handlar om flykt vilket är ganska så skönt. Vi har inga kärlekshistorier, samhällskritik eller uppgörelser med franskt rättsväsende. Det är fem män, fem väldigt franska män som vill fly, gärna iklädda kravatter och basker. Men fängelselivet är stressigt och då en i gänget får lite hjälp från oväntat kan det skapa lojaliteter som hotar företaget.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Som tittare dras man in i handlingen, man ser vakterna som spanar, men sitter som på nålar då det blir plötsliga inspektioner och man imponaras av gängets tysta medodiska envishet. För Le Trou är en film som hyllar solidaritet och samarbete, och om alla går åt samma håll kan stora saker ske. Miljöerna är trovärdiga och klippningen är rapp.