#117 Diary of a Chambermaid

Diary of a Chambermaid eller En kammarjungfrus dagbok eller Le journal d'une femme de chambre, 1964, regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière, efter en roman av Octave Mirbeau.

En chic parisflicka, Constantine (Jeanne Moreau) kommer fram till ett klassiskt överklassgods på franska landsbygden. Det visar sig att allt och alla är degenererade nasister eller bråkande barnrumpor eller pervon eller en kombination av allt. Den äldre mannen är den som ger mest handmaids tale-vibbar då han direkt när de träffas döper om henne till Marie och vill att hon ska gå omkring i höga, halvsmutsiga svarta läderkängor. En gemensam nämnare är att alla lokala män känner att de äger alla kvinnor och Constantine får vara ganska bestämd och listig för att inte tvingas i sängs. Precis innan hon känner att det får vara nog så händer något hemskt. Den unga flickan i huset samlar in sniglar och stöter på en av de lokala nazisterna som våldtar och mördar henne.

Följ mig till sängs

flickan sista stund i livet, tillsammans med en snigel. En ganska obehaglig men bra bild...

Constantine anar direkt vad som hänt och försöker på egen hand ta fram bevis, men är det inte så att de högerrasisterna alltid landar på fötterna?

För ovanlighetens skull gillade jag att slutet inte var så uppstyrt och visst kanske man vilja berätta att alla blir oppurtinister. Men samtidigt är den lite trist och Bunuel gjorde ju mer fantasifulla grejer både före och efter denna, se dom istället.

#118 Sullivan's Travels

Sullivan's Travels eller Med tio cents på fickan, 1941. Manus och regi av Preston Sturges

Veronica Lake hade problem under en audition för I wanted wings, håret började nämligen glida över ena ögat. Efter audition är hon helt förtvivlad tills regisören hör av sig och säger att hon får rollen, med villkoret att hon bibehåller sitt tittut-hår... Håret skulle komma att bli en av en av filmhistoriens  mest berömda frisyrer och följa med henne genom huvuddelen av hennes karriär. Sullivan's travels skulle bli hennes genombrottsfilm där hon inte bara bjuder på en spännande frisyr utan också på en riktigt bra rollprestation.

Peek-a-boo!

Filmen i sig handlar om den framgångsrika komedi-filmregisören John Sullivan som är en frasradikal (snart kommer jag tröttna på ordet) och vill nu göra ett seriöst verk om arbetarklassens mödor: "O Brother, Where Art Thou?". Man kan ju här ana en viss bitterhet hos Preston Sturgess som många andra komiker säkert känner igen sig i, nämligen att komedi och uppslupenhet sällan ger samma yrkesmässiga prestige som drama och samhällskritik. Exempelvis fick Jim carrey sina Golden Globes för Man in the moon och Truman show medans Dum Dummare inte fick en enda nominering (och bara 41 % på Metacritic). Vilket som, här har vi vår regissör som innan han ska göra sitt allvarliga verk ska söka sig till lite riktiga påvra förhållanden genom att incognito söka sig ut till fattiga människor och leva som dom.

Sullivan: “I want this picture to be a document. I want to hold a mirror up to life. I want this to be a picture of dignity. A true canvas of the suffering of humanity.”

Producenten: “With a little sex in it.” 

          Sullivan:   “With a little sex in it.” 

Sullivans butler är dock ganska så skeptisk och påkekar att bara "the morbid rich" tycker att fattigdom är något glamoröst och att en undercover fake-fattigregisör är lite ovärdigt.

Lägg till bildtext

Sullivans äventyr går lite sisådär, först råkar han ut för en dam som låser in honom och bara vill titta på hans bara överkropp, sedan så blir hans skor stulna. Men han träffar också en desillusionerad skådespelare (Veronica Lake) som följer honom. Och precis när han till slut blir klar så börjar det riktiga äventyret och till slut förstår han att skratt kan vara viktigare än gråt och politik

Manus och regi är ju på topp, och Veronica skiner som guld! Mcrea som var sur under inspelningen för att Veronica inte var professionell är själv lite träig i huvudrollen.

#115 Rififi

Rififi, 1955, regi av Jules Dassin, manus av Jules Dassin, René Wheeler och Auguste Le Breton, baserad på romanen "Du Rififi Chez les Hommes" av Auguste Le Breton.

Rififi är hårdkokt som sladrig spagetti eller som ett grönt ägg. Och namnet som är baserat på fransk slang för bråk och stök faktiskt tagit sig in till svenska språket. Bara för en månad sedan säger expressen att elgiganten råkade ut för en Rififikupp. Men termen verkar mest användas i anslutning till listiga kupper... Villket ger en ganska bra ledtråd till filmens nyckelmoment.

Mest hård och obehaglig är "Tony le Stéphanois" (Jean Servais) som just har kommit ut från finkan efter fem år in-the-can. I liknande noir-filmer så finns det ju ofta med någon manipulativ kvinna i bakggrunden och mycket riktigt söker han sig till sin gamla flamma som inte är glad att se honom.

Hon är rädd

Hej, följ mig

Sedan händer något ovanligt, det är som att regissören ville visa hur misogyn genren kan vara och drar allt till sin spets. Tony tar nämligen upp henne till rummet, ber henne ge honom alla hennes värdesaker och kläder och i en obehaglig scen (trots att det mesta sker utanför ramen) så misshandlar han henne ordentligt med ett skärp. Kort därefter kastar han ut henne ur rummet. 

I en senare scen ber en av de andra tjuvarna sin flickvän att gå tillbaka till sovrummet, han klappar henne på kinden och kallar henne "My pet" - Och då är han ändå en av de jystare karaktärerna. 

Bekymra dig inte om vad vi pratar om, lilla gumman

Så ingen A-märkning av grabbarna i denna film... Men filmen i sig är medveten om det och grabbarnas höga svansföring drabbar inte bara kvinnorna utan också dem själva.

De andra tjuvarna har ivarjefall fått lite charm och en verkar till och med vara hyfsat ansvarsfull småbarnsförälder. Men när livspusslet krockar med med planeringen inför det stora kuppen så kan ni ju gissa villken förälder som får ta över... Hela kuppmomentet är verkligen snyggt, från planeringen där ett par viktiga moment löses upp efter omfattande trial-and-error och när själva kuppen startar så sker det helt ljudlöst, allt är så intränat så alla vet exakt vilket moment som ska lösas och hur det ska lösas. Det blir nästan hypnotiskt där man som åskådare inte direkt förstår varför alla moment görs men man till slut nästan lite njutningsfullt ser hur alla delarna får ihop.

"Jo Le suedois" kan nog behöva en kiropraktor efter kvällens jobb

Rånet är ju filmens centralpunkt men inte slutet på jobbet. För då en karaktär gör ett litet spontant avsteg mot planen så sätter det igång konsekvenser som gruppen inte kan hantera. För när man har snott enorma belopp så finns det både lagens långa arm och i större utsträckning andra delar av undre världen som vill ta del av kakan.

Dramatik, spänning och en av de snyggaste heist-scenerna som gjorts. Finemang!

#116: The hidden fortress

The hidden fortress eller typ Kakushi-toride no san-akunin, 1958. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima, Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto och Akira Kurosawa.

Efter att ha gjort ett par lite tyngre filmer så tänker Kurosawa  göra något som går hem i stugorna, en trevlig äventyrsfilm med humor och spänning. Man kan lätt säga Mission accomplished, och en av dem som inspireras är en ung George Lucas som tar med sig en hel del av handling, klipp, karaktärer och stämning till sitt kommande rymdepos. En av de saker han själv säger att han tagit med sig är upplägget att man följer två karaktärer lite vid sidan av de stora händelserna(i hans fall C-3PO och R2D2), men Kurosawa hade inga robotar så istället är det här två giriga, luggslitna soldater som på något sätt hamnar i ett uppdrag att rädda en prinsessa, och kanske får de också en riklig guldbelöning...

Gänget

Men de har också med sig sin Obi-Wan(Toshiru Mifune), en general som varit med i matchen och leder gängets äventyr. Prinsessan Yuki är stark, envis och vägrar låta sig köras med...

Jag bestämmer

Nuförtiden är ju all action alltid så mörk och murrig, så det känns riktigt gott att se ett klassiskt japanskt matineeäventyr. Förväntningarna var höga men de överträffades, vilket ju inte är så vanligt för denne notoriska surgubbe.

Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.

Din son "angrep" min son....

Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 

Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.

Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).

#114 My Man Godfrey

My Man Godfrey, 1936, regi av Gregory La Cava, manus av Morrie Ryskind & Eric Hatch från en roman av Eric Hatch.

Början är ganska provocerande. Det är mitt i amerikanska depressionen, och några välbärgade festprissar har åkt till lokala soptippen för att hitta "a forgotten man" till sin skattjakt. Godfrey vägrar först men följer till slut med Irene Bollock (Carole Lombard) för att visas upp för verklighetsfrånvända snobbar. Godfrey svarar ""I'm afraid I'll have to take it up with my board of directors. No matter what my board of directors advise, I think you should be spanked."

Soptippen

Men Irene känner dock ett större intresse Godfrey och anställer honom som butler. Bollockfamiljen är dock helt vansinniga rikingar som inte respekterar någon och något, och Godfrey anstränger sig max för att inte helt sura ihop. Mest problem har han med Irenes syster som är ovanligt bitchig och därför den personen man misstänker att han ska få ihop det med på slutet...

Cornelie (Gail Patrick) har lömska planer

Dialogen är härligt screwballig och fotot är snyggt. Allt kanske inte är helt trovärdigt men hey, vi är i Hollowood! Intressant att filmen som kom mitt i depressionen visar så tydligt klassperspektiv, kul underhållande och som gjord för att se på en silverglänsande bioduk...

#113 Big Deal on Madonna Street

Big Deal on Madonna Street eller I soliti ignoti, 1958, directed by Mario Monicelli, screenplay by Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Suso Cecchi D'Amico, and Mario Monicelli, story by Agenore Incrocci and Furio Scarpelli.

I soliti ignoti betyder ordagrant på svenska "de vanlig misstänkta" villket då skulle kunna vara en inspirationskälla för Bryan Singers episka "The usual suspects"? Kanske det, för här har vi ett gäng italienska småtjuvar som ska göra sin stora stöt. De har lurat en kompis at berätta detaljerna kring hur de ska ta sig igenom en tunn vägg för att där öppna ett kassaskåp som ska vara överfullt av juveler. Enkelt som att ta godis från småbarn, men det gäller ju att få bort de som bor inärheten och det gäller ju att ha tungan rätt i mun gällande detaljerna...

Planering

Marcello Mastroianni spelar en småskurk med en väldigt gnällig unge

Filmen är en slags Heist-parodi (främst Rififi, filmens arbetsmamn var till och med Rufufu), som ska vara både spännande och rolig. För mig blev det både Check och check. Kul att se men inte så mycket mer än det...