fredag 28 juli 2017

#110 M. Hulot's Holiday

M. Hulot's Holiday eller Les vacances de Monsieur Hulot, 1953, regi av Jacques Tati, manus av Henri Marquet, Jacques Tati, Pierre Aubert och Jacques Lagrange

Äntligen lite Tati, han är ju poppis. Terry Jones säger i en medföljande intervju att detta är något av det roligaste och vackraste man kan tänka sig och i liner-notes så skriver duktiga David Ehrenstein att filmen är "One of the most original- and hilarious- comedies ever made." Filmen har ju dessutom vunnit guldpalmen i Cannes, vilket ju inte komedier brukar göra precis, så nu ska det bli skoj!

Handlingen cirkulerar kring herr Hulot och alla andra boende på ett semesterpensionat vid en strand. Och, våghalsigt nog är den inspelad i stort sett som en stumfilm. Det är nämligen i stort sett ingen dialog utan bara en ganska trevlig muzak-jazz som spelar över alla små händelser som kan hända på semesterorten. Det är allt möjligt knas, en servitör tappar en cigarett i akvariet, drar tröjan upp för armen för att hämta upp den men stoppar sedan ner fel arm som blir blöt... En annan, Hulot himself försöker gå upp på en häst men misslyckas, o.s.v... Precis som i "titta vi flyger" så är detta en film där filmskaparna har friat mer än fält, för här har vi en salig blandning av misslyckade skämt och halvlyckade skämt. Vad vi saknar är något skoj eller vackert som på något sätt tilltalar mig. Det är helt enkelt inge kul, trots att jag verkligen försöker komma into the spirit.
Hulot spanar in damer

Tatis karakteristiska profil

Men Tati är duktig och en egen karaktär så det är väl ett plus. Filmen lyckas dessutom fånga den lata sommarkänslan som kan infinna sig på semestern och det är ju lite kul. Men, nja, kortfilmen som kommer med, boxarkomedin "Soigne ton gauche" var faktiskt lite roligare...


torsdag 27 juli 2017

#104 Double Suicide

Double Suicide eller 心中天網島 Shinjū: Ten no amijima, 1969, regi av Masahiro Shinoda, manus av Masahiro Shinoda, Tôru Takemitsu och Taeko Tomioka, från en pjäs av Monzaemon Chikamatsu.

Pjäsen som ligger till grund för filmen skrevs redan 1721 och brukar framföras i Bonrako-stil, det vill säga med dockor. Då min fru jobbar som dockspelare på dockteatern Tittut så känns det lite extra kul att se introduktionsfilmen där man får se dockspelarna jobba med sina vackra figurer. Shinoda ville dock inte göra filmen med dockor, men har ändå med dockspelarna, som går runt miljöerna och ändrar på scenografin och ibland även leder karaktärer. Att det ska bli dubbla självmord framgår ju av titeln men redan i början får man se hur regisören resonerar med manusförfattaren om hur självmorden ska bli som mest känslosamma, Kabuki-stilen döms ut som för vacker för ändamålet.

Starten med regisören och dockorna samt dockspelarna som är med rakt igenom skulle kunna syftas till att ge en avståndseffekt eller verfremdungseffekt -vilket en del filmkritiker verkar tro. Och tanken i sådana fall skulle ju vara att få tittarna mindre engagerade i karaktärerna och mer engagerade i politiken... Själv tror jag inte det, skådespelarna är ju hur tända som helst och spelar för det mesta på ett övertygande sätt. Det handlar säkert mer om hylla berättelsens bakgrund, samt att den teatrala känslan ligger mer i linje kring hur berättelsen var tänkt att berättas. Men det är klart, det finns ju en berättelse i grunden om sociala orättvisor och liv dömda till undergång från start...

Det älskande parets huvuden
Bildresultat för double suicide 1969
han ger henne pleasure...
Berättelsen är nog inget för dockteatern Tittut, den cirkulerer nämligen kring en man och hans förhållande med en prostituerad som han har lovat att köpa loss från hennes husbonde (eller säger man hallick?) Han har dock en familj som han bryr sig om och hon känner att friheten närmar sig lite väl långsamt, för varje intäkt hon får så tillkommer andra kostnader, och hon sitter mer eller mindre fast i sitt bordell-fängelse. Så till slut verkar det bara finnas en väg för dem ut ur eländet, #nohappyending.

Dockspelarna bygger upp den sista hängplatsen...

Fotot är väldigt monokromatiskt, svart-vitt med få gråskalor. bakgrunderna är också grafiska med förstorningar av gamla japanska träetsningar. Allt som allt är det vackert, och gripande och har högt tempo - vilket dockteatern kan behöva ha för att publiken ska behålla fokuset.


söndag 23 juli 2017

#102 The Discreet Charm of the Bourgeoisie

The Discreet Charm of the Bourgeoisie eller borgarklassens diskreta charm, 1972. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière.

Borgarklassen säger man ju inte nuförtiden, utan mer kanske medelklass? Fast detta gäng är ju lite mer täta så jag säger som Wikipedia: "Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna." För här har vi ett överklassgäng som påbörjar men aldrig avslutar ett gäng middagar... Värden är borta, restaurangföreståndaren begravs, sällskapet mejas ner av terrorister, militärövning i närområdet med mera. Under tiden som allt händer så är vårt gäng rätt så snobbiga och nedsättande mot Kreti och Pleti. En ber exempelvis sin chaufför att komma in för en Martini så alla ska se hur alla Icke-raffinerade människor beter sig. De verkar livnära sig på skumma drogaffärer och en i sällskapet använder sin diplomatiska immunitet(han kommer från det landet "Miranda"- som verkar vara en parodi på en latinamerikanskt högerdiktatur) för att hjälpa gänget och sig själv till vinning.

Alla karaktärer är tydligt mejslade och spelas med en ganska avslappnad, livstrött elegans.
En spännande Polsk poster
Snart skiter det sig...
Infallen är många, och det är nästan fler dröm-i-dröm sekvenser än i Inception. Dialogen är rapp och... varierande. Här har vi den cyniske diplomaten som hamnar i samtal med en fransman...:

Henri Sénéchal: Any news from Miranda?
Rafael Acosta: Yes.
Henri Sénéchal: The situation?
Rafael Acosta: Quite calm.
Henri Sénéchal: And the guerrillas?
Rafael Acosta: There are a few left. They are a part of our folklore.
Alice Sénéchal: You have problems with the students?
Rafael Acosta: Students are young. They must have some fun.
Simone Thévenot: How's your government treating them?
Rafael Acosta: We are not against the students, but what can you do with a room full of flies? You take a fly-swatter and Bang! Bang!

Men trots att karaktärerna gränsar till karikatyrer så har de ändå i vissa avseenden sidor och egenskaper jag(och säkert fler) kan se hos mig själv, i mitt medelklassliv...

Bra grejer, topp.

torsdag 20 juli 2017

#101 Viskningar och rop

Viskningar och rop, 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

I filmer brukar själva döden gå snabbt, och för all del vara ganska så våldsam. Dör någon av en sjukdom så brukar den döende ligga värdigt i sin säng och säga kloka saker innan hen drar iväg mot de sälla jaktmarkerna. Men har man varit nära döende personer så vet man att det sällan går till på det sättet. Agnes (Harriet Andersson) har ont, jäkligt ont och känner hur hela hennes kropp sakta vägrar att fungera. Det är inte så värdigt eller lugnt, och Agnes skriker stundtals ut sin smärta. Hon är dock inte ensam, utan har sina två systrar nära sig, även fast de verkar livrädda för hennes smärta. Bra dock att hon har sin betjänt, Anna, som har en vårdande modersroll över henne. Hon är nästan som ett ljust helgon som håller om henne och fokuserar på henne då hennes systrar har nog med sig själva och sitt trassliga förflutna..

Systrarna känner Obehaget

Agnes har ont
en vacker, religiöst laddad bild
Systrarna som spelas av Liv Ullman och Ingrid Thulin, är till en början artiga men sedan får man mer bakrund till deras liv och relation. Deras konversation flyter från vänlig till grymt fientlig utan att någon av dom klarar av att vara ett stöd till sin syster. Efter att Agnes dör så blir det nästan lite av en skräckfilm då hon fortsätter att skrika och ropa efter sina systrar...

Starkt och bra, med ett magiskt snyggt foto. 




söndag 25 juni 2017

#198 Angst essen seele auf

Angst essen seele auf eller Rädslan urholkar själen, 1974. Manus och regi av Rainer Werner Fassbinder

Emmi(Brigitte Mira) är en söt liten tant. Hennes man är länge sedan död och själv beter hon sig såsom man ska som åldrande kvinna. Allt är korrekt och samtidigt ganska så själlöst. Plötsligt händer det, hom går in till en bar en sen kväll och tar en Coca cola då en arabisk man går fram till henne och bjuder upp till dans. Hon accepterar och lever upp som ett tomtebloss  under några heta minuter. Sedan kan hon bara inte släppa honom, hon bli helt enkelt alldelles till sig. Han är förvisso ganska stilig men kanske inte så jätterolig för övrigt, men vad vet jag... Till slut träffas dom igen, det blir ett erotiskt äventyr och de känner att de måste flytta ihop och bara vara med varandra. Men alla andra är jätterasistiska, vilket ställer till det. Så här 30 år efter kriget skulle man hoppas att tyskarna vore lite mer dolt rasistiska men icke. De andra damerna i huset blir skitsura och fryser ut stackars Emmi, och när även hennes barn får tokspel vet hon inte vad hon ska ta till sig. Hon gifter till slut och försöker leva lyckligt som utstött par. Samtidigt är hennes man: Ali ( El Hedi ben Salem m'Barek Mohammed Mustafa) lite av en karlakarl som inte orkar med allt drama och söker sig tillbaka till sina gamla
flammor...


Emmi dricker kaffe och är ensammen
Bildresultat för Angst essen Seele auf
Kärleken vänta

Filmen är minsan lite gripande och fin. Verkligheten bakom är dessutom minst lika tragisk. Al Hedi-som spelar Ali hade tidigare en affär med Fassbinder och bara ett par år efter inspelningen knivhögg han tre män på en bar, och fick sedan fly ut ur Tyskland. 1977 hängde han sig i ett franskt fängelse...

Vad som drar upp filmen ett snäpp är superfina Brigitte i huvudrollen som är perfekt som tysk dam, Al Hedi däremot är inte direkt något hett skådespelarmaterial.





tisdag 20 juni 2017

The Mummy

The Mummy, 2017. Regi av Alex Kurtzman, manus av ett helt gäng överbetalda snubbar.

Först blev min dotter rosenrasande över att jag hade sett filmen utan henne, men när hon förstod att det inte var Mumin-filmen så gick det över...

Vi hade en trevlig filmspanarfika (med en mysig bebis), film och ett kort eftersnack innan jag smet iväg. Kul att träffa alla!

"Welcome to a new world of gods and monsters, welcome to dark universe" står det på filmbolaget universals hemsida. Det ska alltså till en revival, inte bara av "The mummy" utan av hela glada monstergänget från Universals Hey-day (30-50)-talet. Snart ut kommer Bride of Frankenstein med Javier Bardem som monstret, regi ska Bill Condon stå för, som gjorde en OK-liveversion av Beauty and the beast - som för övrigt är årets mest lönsammafilm. Och visst, här är det ju mer beast and the beast så det borde vara bekväm mark.

Men ska man få en ny filmserie att flyga gäller det att få en bra start, man måste sätta premisserna för både filmen och för hela den sammankopplade världen - vilket visar sig bli kanske lite väl klurigt för manusgänget.

När man ska se en mumiefilm så får man liksom lägga sig i mumiefilms-humöret, det kommer inte vara realistiskt eller diskbänksrealistiskt och det kan ju vara skönt. Och första halvtimmen ger bra äventyrsfilms-vibbar, även om jag inte blir riktigt bekväm med Tom Cruise i huvudrollen, filmen känns mer Chris Pine-skräddarsydd måste jag säga. Tom är liksom ingen komiker-äventyrare, vilket inte hade behövts om detta skulle vara en remake av klassikern från 1932. Men här är man ju klart mer inspirerad av Brendan Frasiers, Indiana Jones-trilogi med mumietema, och då vill man ju ha lite mer av det där Tom saknar. Som Toms sidekick har vi Jake Johnson som spelar exakt samma kverulanta karaktär han har i "New girl", vilket ju är bra, jag gillar ju "New girl", men sedan blir han en spökzombie och då är jag inte längre med i matchen.

Till en början är det skattjakter och gamla förbannelser som väcks upp, precis som det ska vara. Men sedan kommer allt det andra, det är Jekyll och Hyde, det är prodigium som är en slags monsterbekämpar-CIA. Sedan kommer också Russel Crowe som inte har någon aning om hur man ska spela en sådan här roll så han går in i sin gamla vanliga trumpen-man-som-snart-börjar-gråta rutin. Det blir virrigt, ofokuserat och lite rörigt.

Tur då att vi har Sofia Boutella som hämndlysten mumieprinsessa. Hon kör på med episkt mörker och hämndbegär vilket behövs i denna lite oengagerade film. Sedan är ju CGI-zombiesarna bra fixade, vilket är ett plus.
Tom Cruise "mission impossible"-dyker under vattnet
Vad gör jag här?

Häääääämnd!
Så, kommer Dark Universe att ta över Marvel och DC-tronen? Mitt snabbgissade svar är nej. Wolfman och Frankenstein kommer nog inte flyga bland biopubliken, varken bildligt eller bokstavligt. DC och Marvel har ju ett enormt bibliotek med möjlighet för ett flertal medier att kommunicera och sakta bygga upp världar innan man spelar in filmer. Universal-monstren känns inte som att det finns lika många fanboys/girls kring. Man behöver ju också få till en bättre start än detta och frågan är om Universal kommer släppa konceptet snart? Vem vet, men bolagets två andra serier; Fast and the furious och 50 shades(jag tror på hur många spin-offs som helst här!) gick ju betydlig bättre trots avsaknaden av Tom 'darling' Cruise. Till och med Lasse Hallströms hundfilm har ju gått bättre än denna. Men mumier kan ju återuppstå och jag är ändå lite lockad av att se mer, så det finns ändå lite hopp för det mörka universumet...


Vad säger filmsamhället?

tisdag 6 juni 2017

1975


1975, året då Sia, David Beckham och Bianca Del Rio föds. USA drar sig ur vietnamkriget och Betamax introduceras. 1975 är också sista året som Marabou säljer non-stop med mintsmak, ack det låter ju spännande....

Men det är också ett filmår! Som är ganska så hett - så here we go!

10. A dog day afternoon
En svettig dag med en bankrånare som försöker fixa cash till sin make som behöver göra ett könsbyte...


9, Picnic at Hanging Rock (Peter Weir)
En utflykt som slutar i mystiska försvinnanden. Har en unik stämning som man kan se inspirationer i både "Virgin suicides" och "Mustang"



8, Death race 2000 (Paul Bartel)
En mörk mediadystopi med en massa biljakter


7, Love and death (Woody Allen)
Kul tolstoij-pastich med Diane Keaton i högform


6, Overlord (Stuart Cooper)
Snygg och engarende blandning av spelfilm och dokumentär. Fin och lite ömsint stämning.


5, Grey Gardens
Dokumentär om två damer, en mor och hennes dotter som varit i Jet-set världens mitt men nu mest sitter i sitt stora smutsiga hus. Tragisk, rolig och bra!


4, Gökboet (Milos Forman)
Om en man som kämpar mot systemet och det går sådär...


3, Hajen (Steven Spielberg)
Filmen som ansvarar för många människors vattenaversion.


2, Nashville (Robert Altman)
En short-cuts-liknandet tripp genom Nashville. Både fin och väldigt rolig!



1, Barry Lyndon (Stanley Kubrick)
Ett mästerligt Epos och en film som hamnar högt på filmhimlen. Fotot är otroligt, stämningen både ironisk och ömsint. Fantastisk!



Bubblare: Night moves, Släpp fångarne loss - det är vår, Schampoo och Sagan om Karl Bertil Jonssons Julafton

Vad säger då de övriga, mer love till Argento och Monty Python är mina- stalltips:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies noir
Jojjenito
Filmmedia
flmr