#100 Beastie Boys Video Anthology

Beastie Boys Video Anthology, 1981–2000, videos regiserade av Evan Bernard, Adam Bernstein, Tamra Davis, Nathanial Hörnblowér, Spike Jonze, Ari Marcopoulos och David Perez.

Från slutet av 80-talet till runt millenieskiftet så hade ju musikvideos onekligen en klart mer central roll. Det var ju en tid då ens knasiga kattfilmer mest var en affär för släkten och produktion och distribution av kortfilmer (utan musik) mest var av intresse som ett sätt att visa att man minsan skulle få göra en långfilm. Men musikvideos, där fanns det utrymme för höga budgetar och konstnärliga expriment i ett flertal olika stilar, exempelvis

Hyperstilierad Hype-Williams

INXS i något symboiliskt fängelse

Björk i en Björn

En superdyr Janet-Michael video

Spike Jonze fina dansvideo till Fatboys Slims "Praise you"

Och såklart R.E.M.

Och många mer såklart. Beastie boys hade sällan de där stora budgetarna eller några specifikt pretto-konstnärliga ansatser, men de var kreativa, roliga och hade många duktiga samarbetspartners. I denna dubbel-dvd finns ett helt gäng videos med grabbarna (men tyvärr inget från deras Def Jam tid, så man missar fight to your right to party). 

Min topp tre:

plats 3

Härliga Sabotage som är sprängfylld av poliskitch, kul och kul

på plats 2 har vi:

Härliga intergalactic som har både robotar, stora bläckfiskar och härliga kostymer

Numero uno är Body Movin' -  som jag faktiskt inte mindes att jag sett.

Även den var ganska kitchig men också kul. Man har mer eller mindre klippt ur några minuter ur Diabolik (1968) och ersatt några av närbilderna av egna varianter.

Jag verkar ganska glad eller hur! Men icke- det finns många videor som bara är grabbarna som rappar och andra videor är experimentella på sätt som man bara vill snarka sig igenom. Och alla videos finns dessutom på youtub så näh, ingen köprekomendation här inte. Men kolla gärna in Body movin'!

1977

En kort förtydligande gällande bilden: Jag föddes 1976 och var supersöt första året, sedan blev jag en Bad boy- Japp så är det! Annars är ju 77 året då "rings of Uranus are discovered", Elvis sjöng sin svanesång och Sovjet tog tillbaka texten till in pampiga nationalsång. En annan spännande nyhet är att Estrella kommer ut med sina smaskiga jordnötsringar under året, de har alltid en stark lockelse trots att min mage får spunk av dom...

De tio bästa filmerna för året var:

10. Pumping Iron
Muskler och psykningar av en Arnold i toppform

9. Providence
En absurd film man måste se ett par gånger för att dechiffrera... Men grymt underhållande och smart - och liite äcklig. Den leker med både med drömmar, filmmediet och karaktärernas liv. John Gielgud är ju också mästerlig (som vanligt)...

8. Cross of iron
Tät, tung, intensiv och intressant. Har precis som en åldrad trockenbeerenauslese bara blivit bättre med åren...

7. Opening night
Känslostark film där Gena Rowlands karaktär försöker hantera dödsfall, relationer och alkoholism. Stark, rolig och smart (även målbilden för mig 2019)

6. Una giornata particolare
Åh, Marcello och Sophia är ju så söta och trasiga. Filmen visar också på hur isolerad man är i ett samhälle där alla hoppat på totalitär-tåget

5. Eraserhead
Ja, eh. Det är lite Alien-förlossningar och storkindade kvinnor och sånt...

4. Annie hall
Smart, kvick och rolig. Klarar sig dessutom undan alla gubbsjuka tendenser som Woody raskt brukar trilla i.

3. Abigails party
Rolig, smart, lite pinsam och rolig. Jag vill ha en remake snart!

2. Saturday night fever
Det är lite som Rocky med disco istället för boxning. Musiken är fantastisk och fotot fint.

1. Star Wars
Jag kan ha sett Star Wars fler gånger än jag borde, för det är ju ett episkt äventyr som dessutom haft enorm makt som influens till en miljard olika Sci-fi grejer under de närmaste 40 åren...

Bubblare: 3 Women, Slap shot, Marmormannen, The spy who loved me, Close encounter of the third kind

Vad säger film-intelligentian? Får Bresson plats någonstans eller har The hills have eyes bättre tur?
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies noir
flmr
Filmitch
Absurd cinema

#230 3 Women

3 Women, 1977. Manus och regi av Robert Altman.

Dåså, dags att sjunka ner i 3 Womens mystiska värld av vatten, döfödslar, pistoler och trasiga individer...

Pinky(Sissy Spacek) har precis kommit till stan, hon får jobb på ett kyligt äldreboende-spa. Snabbt får hon en idol, Millie (Shelley Duvall). Millie snackar om det ena och det andra, hon snackar i stort sätt hela tiden som ett sätt att hantera hennes osäkerhet. Tyvärr har detta lett till att omvärlden är ganska så trött på henne och gör allt för att undvika henne. Hon brukar gå till doktorernas (lite dyrare) matsal och hålla låda, men det är nästan som att hon är osynlig, och doktorerna pratar liksom igenom henne...

Men Pinky, hon som själv är så tystlåten dras till den verbala Millie "You're the most perfect person I've ever met.", medan Millie blir allt mer irriterad på Pinky. Millie verkar köra enligt den gamla Groucho Marx-principen att “I don’t want to belong to any club that would accept me as one of its members.”-vilket gör att hon blir alltmer skeptisk till att ha en fangirl som inneboende. Samtidigt som att Pinky behöver bli lite mer---kommunikativ så behöver Millie ibland chilla ner sig lite. Någonstans här börjar Pinkys identitet liksom smälta samman med Millies, samtidigt föder en (tystlåten)lokal konstnär i deras bekantskapskrets ett dött barn, som Millie förgäves försöker få liv i. Så vi har tre ganska trasiga personer som på något sätt försöker hitta ett nytt jag att leva vidare med.

Millie tittar bort, Pinky tittar på Millie

Franska affishen lovar mer action än vad som ges

Filmen kom till Altman i en dröm, både handlingen, castingen och vissa scenlösningar. Men han har också sagt att Bergmans "Persona" är en stark inspirationskälla. Duvall vann skådespelarpriset i Cannes, vilket var välförtjänt. 2002 slutade hon med skådespeleri och slog sig ner i Texas, förra året car hon dock med i Dr Phils program och verkade tyvärr tappat alla kulorna i badkaret. Bland annat verkade hon tro att Bermudatriangeln liksom satt fast på hennes bröst...

#289 Hoop dreams

Hoop dreams, 1994. Regi av Steve James

När man kollar på dokumentärer på IMDB så finns det alltid ett gäng manusförfattare, vilket gör mig lite perplex... Vilket som, basket. Basket är den den tredje populäraste sporten i USA och för många fattiga afro-amerikaner verkar brott eller basket vara de enda sätten att ta sig ut ur ett fattigt och farligt liv. Här tror jag att representationsfrågor faktiskt är relevanta att diskutera, för när de enda framgångsrika man ser är sportstjärnor eller langare så blir det ju lätt så att man siktar in sig på de banorna, trots att de, så att säga, inte direkt är de lättaste karriärvalen.

I Hoop Dreams får vi följa två pojkar från Chicago som har en dröm, att bli basketproffs. Och inte bara de drömmer, utan hela deras familjer och vänners liv verkar hänga på hur många 3-poängare de sätter. Pressen är hög att hamna på rätt skola, få tillräckliga betyg, lyckas hitta sponsorer och förstå alla de sociala koderna som gäller i skolor långt borta från ens vanliga socio-ekonomiska värld. Skolidrott i USA är ju viktigt, och stort. Ingen skulle bry sig en millimeter om min gymnasieskola vann eller förlorade en match men i USA får de stora skollagen landstäckande pressuppföljning. Skolorna dammsuger de fattigare områdena på talanger och de bästa kan få betald utbildning, så länge som de levererar på planen.

Arthur tränar

William tappar så småningom sugen

Men skolorna som "tar hand" om spelarna verkar ganska ensidiga i sitt stöd, exempelvis får de (svart) eleverna som spelar basket bo i ett separat hus, en bra bit från skolan. Spike Lee:

You have to realize... that nobody cares about you. You're black. You're a young male. All you're supposed to do is deal drugs and mug women. The only reason why you're here... you can make their team win. If their team wins, these schools get a lot of money. This whole thing is revolving around money.

Båda spelarna har höjdpunkter och motgångar och de får båda två stipendier att plugga vidare men ingen känns riktigt på väg mot någon dundersuccé... Deras press att lyckas känns i hela kroppen, deras familjer och vänner verkar helt leva genom dom och efter varje match så blir de överösta av tips, stöd eller påhopp av engagerade släktningar. William:

That's why when somebody say, "when you get to the NBA, don't forget about me", and that stuff. Well, I should've said to them, "if I don't make it, don't you forget about me."

Och när man läser var alla är nu så förstår man hur illa brottsläget är i deras hemtrakter, ena pojkens pappa börjar med crack och blir mördad, likaså även hans bror.

Gripande, intressant och politiskt. En helt omisstlig dokumentär:

#98 L'Avventura

L'Avventura, 1960, regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Elio Bartolini, och Tonino Guerra.

Ett gäng rika italienare stannar vid en karg ö, där de av någon anledning tar en längre break. Men när de ska dra är en av tjejerna, Anna, (Lea Massari) borta... har hon kastat sig ner för klipporna, eller gömt sig eller är något fuffens i görningen. Vem vet - inte jag, och ingen annan heller för alla letar som galna under ett par dygn och sedan är engegemanget lite mer begränsat. Förutom hos hennes bästis (Monica Vitti) och Annas boyfriend (Gabriele Ferzetti). De letar överallt, från stora städer till övergivna bergsbyar, och i takt med att de letar så utvecklar sig en relation som blir allt mer intim, och så småningom undrar man om de verkligen vill hitta stackars Anna.

 Alla karaktärerna är lite uttråkade, snyggt klädda och överklassiga.

Anna, var är duuu?

Letandet blir ganska oengagerat efter en stund

Bildkompositionerna är alltid genomtänkta och många har temat där gammalt blandas med nytt, som här i starten där den trumpna Anna snackar med sin lite mer gammeldags far:

Han har en kyrka bakom sig, hon har fula lägenheter...

Men trots fina bilder så tar det aldrig fart och det blir ganska långtråkigt, så betyget blir ett snålt:

1978

Året då kokoseländet Bounty kom till Sverige, Kate Bush släppte Wuthering Hights och Ted Bundy fångas in av amerikansk polis (fast ett par personer har sagt att jag är lik honom?) Det är också året då en kaninfilm var nära topplatsen, men mer om det sedan!

 10. Killer of Sheep (regi: Charles Burnett)
 
En massa liv som strålar samman i ett fattigt USA, mäktigt och lite sorgligt

 9. An Unmarried Woman (regi: Paul Mazursky)
 
Klippskt och roligt manus om livet som gift, skild och hur de kategorierna kanske inte passar alla...

8. Interiors (regi: Woody Allen)
 
Woody Allen goes Bergman i ett familjedrama där alla är färgmatchade...

 7. Midnight Express (regi: Alan Parker)
 
Privatimport av droger leder till en tråkig Turkiettripp...Mäktig och tung skildring av ett fängelsestund som inte verkar ha rehabilitering som huvudsyfte...

 6. 36th chamber of Shaolin (regi: Chia-Liang Liu)
 
En fantastisk pärla som är som en utdragen träningssekvens från en Rockyfilm (det är ju de bästa bitarna)- coolt och härligt!

5. Dawn of the Dead (regi: George A. Romero)

Slafsig och intensiv zombiefest

4. The Deer Hunter (regi: Michael Cimino)
 
Om manlig gemenskap under jobbiga omständigheter

3. Watership Down (regi: Martin Rosen)

Snälla, mjuka och arga kaniner. En fantastiskt berättelse baserad på den fantastiska boken "den långa flykten"

2. Höstsonaten (regi: Ingmar Bergman)

Dotter och mamma-issues upphöjt till max i Bergmans härliga ångestfest.

1. Days of Heaven (regi: Terrence Mallick)


Terrence Mallick brukar ju bjuda på snyggt foto och nån slags överambitiös, ofukuserad prettohandling. Men här får vi allt man kan önska, snyggt som tusan och tät intrig.

Bubblare!: Grease, Animal house, Halloween och Gates of Heaven

Vad kommer de andra bjuda på? Kanske några av mina bubblare hamnar på toppen hos någon, eller kanske Coming home får en bättre plats hos någon välvillig filmspanare?

Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies noir

#99 Gimme Shelter

Gimme Shelter, 1970, directed by David Maysles, Albert Maysles, and Charlotte Zwerin.

Gimme Shelter är precis som ett kinderägg, man får både konsertfilm med Rolling Stones i toppform, man får backstageskvaller och man får en av världens sämsta arrangerade spelning som till slut blev en symbol för slutet av 60-talets kärleksfest.

Men först får man följa Rolling Stones under sin turne 1969, bandet är i högform, gunget är episkt och Mick Jagger kråmar sig och hoppar runt scenen. Bandet skulle snart spela in "Sticky fingers" och något år senare skulle mästerverket "Exile on main street" jammas fram, så bandet är på väg upp (från en hög nivå) och deras inspiration och tunggung sprudlar från scenen.

Wooo-hoooo!

Jag föddes 1976 och under hela mitt liv har Stones varit åldrade rockmän som spelar Boogie Woogie så därför är det ju rätt så skönt att se dom när de verkligen var relevanta. 

Rolling Stones turnerar runt och spelar inför fullsatta arenor och bestämmer sig för att ge en gratiskonsert i närheten av San Fransisco. Platser bokas om ett par gånger och planeringen verkar lite ansträngd, vilket får konsekvenser då 100.000-tals stenade besökare börjar invadera området. Säkerheten tas hand om av Hells Angels. Alltså säkerheten tas hand om av Hells Angels. Den ansvariga för det beslutet verkar vara hyfsat dåligt insatt i huruvida motorcykelgänget är bättre på att avsluta bråk än att starta bråk. 

Hells angels gör sin grej

Snart åker du på spö!

Hells angels föraktar hippies och egentligen alla som är nära deras hojar som de parkerat framför scenen. Området har ett läkartält som får fullt upp med att ta hand om alla sönderslagna besökare (4 av besökarna avled), dessutom skedde 4 förlossningar under spelningen. 

Mick Jagger försöker få ner den aggressiva stämningen men åker själv snart på en smäll i trynet. Han försöker dock igen med ett lite desperat "If we are all one, let's show we're all one." - den lugnande effekten uteblir dock helt och hållet. Ingen verkade riktigt ha kraften att avbryta eländet och inte helt oförutsägbart eskalerar konflikten tills en svart man med pistol blir ihjälhuggen av en knivbeväpnad HA-kille. 

I den utormordentliga podcasten "you must remember this" Så gör Karina Longworth en odysse kring den här tiden med utgångspunkt kring Charles Manson-morden (som skulle nå sin kulmen strax innan denna konsert) Och den här filmen blev en ganska intressant kompanjon till hennes berättelser om en "summer of love" som i sin tur ersattes av eskalerande hat, rasism och frustration. 

Gripande och intressant film!