#95 All that heaven allows

All That Heaven Allows, 1955, regi av Douglas Sirk, manus av Peg Fenwick, från en roman av Edna L. Lee och Harry Lee.

I mitten av 50-talet var de största genrerna musikaler, krigsfilmer, gangsterfilmer, komedier och sedan fanns det också något som lite nedsättande kallades för kvinnofilmer. Sirks filmer 'anklagades' för att vara just det. De var ju melodramer med i många avseenden kvinnliga huvudroller. Under sent 70-tal omvärderades hans filmskapande och han fick sin rättmätiga upprättelse, och just denna film är faktiskt en av Martin Scorseses favoriter.

All that heaven allows cirkulerar kring Cary (Jane Wyman), hennes make har dött för några år sedan och barnen har precis flyttat hemifrån, sonen till ett jobb i stan och dottern går på internatskola. Hon har ärv lite pengar så hon klarar sig men hon har det inte så kul. Hon följer ibland med på lokala sällskapets middagar, dit hon blir körd av den äldre mannen Harvey, som barnen gillar, den överakademiska dottern:

He's pleasant, amusing... and he acts his age. If there's anything I can't stand, it's an old goat. As Freud says, when we reach a certain age, sex becomes incongruous(betyder typ opassande)... I think Harvey understands that.

Här har vi Harvey, som  Cary inte tycker sådär jättemycke om 

Alla damerna i området har järnkoll på varandra och pikar lämnas åt höger och vänster kring folks vanor, klädstilar eller relationer. Cary kommer fram till middagsbjudningen och får direkt en kommentar från en av skvallertanterna gällande hennes röda klänning:

attracting attention? I suppose that's why so few widows wear|it. They'd have to be so careful.

Senare kommer hennes trädgårdsmästare Ron(Rock Hudson), han är yngre, stilig och har ett passionerat intresse för träd. Han har lämnat samhället för att flytta ut i skogen. Ju mer de pratar desto mer börjar nånting att spira- det börjar vanka kärlek banne mig!

Ron visar sin fallosgran

Efter ett tag blir de mer seriösa och hon beslutar sig för att prata med sina barn och vänner om att de ska gifta sig. Ganska snabbt förstår Cary hur snacket går:

• Han är trädgårdsmästare!
• Han jobbade hos dom innan maken dog, så de hade antagligen ihop det redan då
• Cary är ju hur lös som helst
• Han är ung
• Han är bara ute efter hennes pengar

Hennes kompis berättar uppriktigt att "situations like this...
bring out the hateful side of human nature." Barnen får också spelet, med en make som Ron tappar familjen social status, han kommer ju inte passa iiiiiin. Buuuhuuuu säger barnen. Så vad ska man göra, priset för kärlek blev för högt så hon säger nej. Hon blir mer och mer deprimerad och på julafton kommer hennes barn och berättar några grejer:

• Dottern ska gifta sig och flytta ihop med sin man
• Sonen ska jobba med oljeföretaget i Teheran 
• Så barnen tycker hon kan sälja huset och flytta till nått mindre

Men allt är inte sorgligt, hon får en ny fyrkantig vän:

Ingen fjärrkontroll

Är det här det enda livet nu?

Tidigare i filmen talar dottern om att i egypten när mäktiga män dog så brukade fruarna muras in tillsammans med sina mäns kroppar, men att sånt inte förekom längre. Här ser man var man hamnar i övre medelklassens konsumtionssamhälle... Filmen är ju extremt kritisk mot amerikanska samhället och den friheten som amerikaner så ofta säger att de har. Under hela visningen så fanns det så många fina scener som helst, det var helt enkelt väldans bra.

Filmen är vackert filmad men mångas taskiga attityder och småsinthet är allt annat än vackra...

#204 The Marriage of Maria Braun

The Marriage of Maria Braun eller Die Ehe der Maria Braun eller Maria Brauns äktenskap, 1978. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder.

Filmen börjar med ett bröllop som blir bombat av allierade styrkor som intar Berlin. Brudparet kryper ut, prästen verkar död men paret kryper fram längs marken för att få den sista officiela stämpeln. Hurra! Men sedan fastnar hurrandet då maken och fru skiljs åt...

Maria(Hanna Schygulla) tänker sig inte bara förgås i efterkrigstidens fattigdom, nä, nu när maken är borta ska hon ta sig uppåt. Så hon börjar dejta en amerikan, hon lär sig engelska och slår sedan ihjäl sin pojkvän då hennes make hastigt kom tillbaka. Maken tar skulden för brottet och medan han sitter i finkan så måste hon fixa en bra verklighet tills han kommer ut. Genom att aktivt använda sig av sin...sexualitet lyckas hon senare få jobb som exekutiv rådgivare i ett textilbolag. Maria är under hela filmen beräknande kring hur hon beter sig, behöver hon vara flirtig så är hon det, behövs det inte så är hon ganska kall, vilket förvirrar hennes olika älskare. Hon vill få ett hem, och i takt med hennes framgång så orkar hon inte längre spela ljuvlig och sensuell utan tiden har gjort henne kall och känslolös.

När allt hon sökt blir uppfyllt så är hon ändå osäker. Mannen väntar oentusiastiskt på sängen medans Maria byter kläder gång på gång utan att riktigt hitta rätt. För här finns inga lyckliga slut, faror hotar även det välordnade livet...

I do

Maria lär sig engelska

Fassbinder gjorde minst 30 långfilmer, eller många fler om man räknar hans tv-produktioner, bland annat 15-timmars miniserien "Berlin Alexanderplatz ", och han gjorde allt mellan 1969 och hans död vid 37 års ålder 1982.

Maria Brauns äktenskap är en ganska tung historia som löper parallelt med tysklands krigsmisär, industrialisering och oförmåga att ta hand om sin historia. Bra grejer!

#724 All that jazz

All that jazz, 1979. Regi av Bob Fosse, manus av Robert Alan Aurthur och Bob Fosse

Min kära fru gick efter bara en kvart, och visst, filmen centrerar kring manlig konstnär med ångest och det kan ju uppfattas som en lite överbelastad filmkategori. Så snart sitter jag ensam i soffan, nu är det du och jag döden :)

It’s showtime, folks

Det säger Bob Fosses alter ego John Gideon(Rob Scheider)  varje morgon framför spegeln, men först efter han tagit magmedicin, en cigarett, amfetamin och en skön morgondusch. Han ska sätta upp en Broadwaypjäs, och inför det arbetet tecknar producenten livförsäkring på John, men i det läget är John bara intresserad av pjäsen - men hälsan kommer snart göra sig påmind. Efter en auditionprocess och repstart så dyker den plötsligt upp, döden lägger en filt över hans liv då en hjärtattack tvingar honom till sjukhuset. Ett annat projekt John har är att han färdigställer en film om en Lenny-Bruce-komiker som bland annat går igenom sorgens-fem-faser som en person som fått dödsbesked ska gå igenom. "DABDA" står på engelska för Denial - Anger - Bargaining - Depression - Acceptance. Och genom filmen får man följa hans resa genom denna tunga väg. Men allt är ju inte tungt, tvärtom är den förvånansvärt lätt i tilltalet. Och här hjälper både skådespeleriet och alla Shownummer. Numrena är till en början inbakade i handlingen men mot slutet är de mer som fantasier som bearbetar läget.

Dansande blodomlopp

Showtime!

Fosse som regisserar

Grunden till att filmen gjordes ligger i att Fosse själv råkade ut för en liknande situation ett par år tidigare och "All that Jazz" blir ett personligt sätt för honom att bearbeta det. Han var ju under flera år väldigt framgångsrik på Broadway med bland annat 9 Tony-vinster under bältet, och detta märks i musikalnumrena, de är skönt superamerikansk-showiga där det finns ett fint motsatsförhållande mellan den käcka formen och den ofta ganska tragiska texten.

Kolla dessutom Roger Eberts fina filmanalys av klippningen i All that jazz, den skulle vara med som extramaterial i Criterion-skivan men fick av rättighetsskäl inte vara med. Dock så var det tydligen OK att lägga den på youtube, Här är den:

Sammanfattningsvis är "All that jazz"-all that. Fin, rolig och gripande:

Nittonhundrasjuttionio

I bought my first real six-string- oh-it was the summer of 79! (eller var det 69)? Vilket som så är ju sjuttinio ett stort år. Jag fyllde tre år och Pol Pot-störtades (bra),  Svenska Socialstyrelsen stryker homosexualitet som psykisk sjukdom (bra, fast lite sent) och sovjetiska soldater intar Kabul (jag skulle gissa på att det var dåligt)

Denna årslista är också ansvarig för allsköns tekniska bekymmer då min stackars Blogger-mall inte klarade av alla VHS-bilder utan bara studsar runt i redigeraläget... Varje lite redigering innebär ångestfyllda sidoeffekter på både text och bild -därav en lite opolerad yta på dagens toppliste-post. Men även om ytan har skavanker så är filmerna desto hetare:

10. Being There (Hal Ashby)
Mr. Chance har varit trädgårdsmästare och inneboende hos en rik man i hela sitt liv. Han tvingas plötsligt ut i världen utan några förmågor än lite trädgårdssnack och upprepningar, men det kan ju gå bra ändå... En parodi på vikten samhället lägger på vad vita, medelålders män säger och gör.




















9. Wise blood (John Huston)
Ateistiska predikanter och sällskapssjuka män excellerar i denna pärla

8. ZOMBI2 eller Zombie flesh eaters (Lucio Fulci)
Lite onödig amerikansk titel, jag menar - om Zombies var vegeterianer(se där, en komedipitch) så skulle de ju knappast vara zombies? Men bortsett från det är detta ett riktigt slafsigt mästerstycke.

7 The Jerk (Carl Reiner)
En fin och superrolig saga där Steve Martin når toppen av sin komedikarriär.



6. All that Jazz (Bob Fosse)
Cabaret möter Bergman i en stark showtime-uppgörelse med döden

5. The Warriors (Walter Hill)
Våldsam bearbetning av den grekiska sagan Anabasis. En fantastisk mix av olika gäng, frisyrer och häftig dialog.
"Warriors, come out and play-i-yay" "Can you dig it!"

4 Tin drum (Volker Schlöndorff)
Mega-episkt drama om pojke som bestämmer sig för att sluta växa då nazisterna kommer till makten.

3. Wanderers (Philip Kaufman)
Lite som en blandning av The warriors och Grease (fast utan sång). Charmig, rolig och våldsam filmpärla
.

























2. Alien (Ridley Scott)
magsjuka (!), kattskrämsling, frätande blod och annat elände gör Alien förvånansvärt mörk och nästan lite diskbänks-realistisk i stilen. Men samtidigt är den Kick-ass och härlig rakt igenom. Mmmm

1. Apocalypse now (Francis Ford Coppola)
En episk galen film om en galen situation. Monumental, vacker, olycksbådande och gör att man både tappar hakan och tron på mänskligheten.

Bubblare i favvo-ordning: Stalker, Moonraker, Rocky 2 (förlåt Fiffi), Life of brian, The Brood, Flykten från Alcatraz

Vad tycker dom andra da? Är det lite mindre Apocalypse och mer Buffet Froid?
Fripps Filmrevyer
Movies Noir
Jojjenito
Filmitch
Absurd Cinema

#94 I Know Where I'm Going!

I Know Where I'm Going!, 1945, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger.

Huva, efter Black Narcissus så hoppas jag se Powell och Pressburger komma tillbaka in i matchen igen. Denna gång serverar dom en romantisk saga med lite Skottland-romantik, och vem går inte igång på det?

Joan Webster (Wendy Hiller) har alltid vetat vad hon velat, hon ville ha silkesstrumpbyxor som barn, dyra restaurangbesök som ungdom sedan dess har hon alltid varit på väg- framåt mot framgång och succé. Till och med berättarrösten verkar lite betagen av hennes gå-påanda.

When Joan was only one year old, she already knew where she was going. Going right? Left? No. Straight on.

Och nu så, ska hon äntligen nå toppen med ett giftemål med en stenrik industrialist i Skottland. Oväder hindrar henne att ta sista färjan över vattnet och hon fastnar på grannön Mull natten innan deras bröllop. Undan för undan, blir hon mer och mer förtjust i ön och öborna - särskilt Torquil MacNeil, en ung sjöofficer. Han spelas med stor portion charm av Roger Livesey - till och med jag som heterosexuell gift man blir lite tagen av honom. Men hon får inte bli kär, hon har ju alltid varit på väg framåt mot rikare framtid och kan inte gå snett så nära målet.

Men livet som troféfru kanske inte blir så kul trots allt. I synnerhet då hon får träffa sin nya mans enda kompisar i närheten. Frun är stiff och mannen lite creepy, han kör med "I want to look at you" och bara stirrar på henne en stund innan han säger "you'll be fine"

Ditt framtida liv, dottern spelas av framtida popikonen Petula Clark

Ah, får inte bli kär, får inte bli kär, får inte bli kär

Nä, joan måste bara till sin svinrika nya man innan hon kärat ner sig i sin skotte, så hon mutar en pojk som ska ro över henne till hans ö, men vädret var ju dåligt och i Skotska vatten finns livsfarliga vattenvirvlar...

Här har dom på ett snyggs sätt kombinerat oroliga vatten och en fejk-virvel

Men det finns också en gammal förbannelse som måste konfronteras innan kärleken hittar hem...

Jättefin kärleksfilm! Ett extra plus i kanten för att många scener spelades in på plats, något de inte gjorde i senare verk.

#92 Fiend Without A Face

Fiend Without A Face, 1958, regi av Arthur Crabtree, manus av Herbert J. Leder, från berättelsen "The Thought Monster" av Amelia Reynolds Long.

Då filmen hade premiär på Rialto-biografen i New york så fanns det en utställning utanför där man bland annat fick se en beige-röd hjärna som slemmade sig fram och tillbaka. Äcklade och intresserade skaror samlade sig runt den och till slut fick polisen beordra att den skulle tas bort då trafiken hindrades av folkmassorna. Men denna kuvade hjärna vara bara en västanfläkt mot den riktiga mardrömmen i "Fiend without a face"

Schlooom, schloock

Första timmen (som är 80% av speltiden) av denna film är faktiskt inte så skoj, det handlar om något osynligt som stryper folk vid en radioaktiv radaranläggning. Folk vet inte vad de ska ta sig till, eller hur man ska hitta mördaren... Militären utreder men hittar inget riktigt spår.

Efterssom skräckfilmer ofta brukar ses som metaforer för tidsandan och vad folk var rädda för då så är ju denna film ganska tacksam, radioaktiviteten liksom ligger som en mystisk ond dimma som kan få de värsta mardrömmarna att bli sanna. Det hade ju kunnat vara kul/intressant om bara skådespeleriet var bättre än botten och manuset skulle dessutom kunna ha lite humor/spänning/trovärdighet eller tempo. -Alla fyra kanske är lite mycket att hoppas på men... nåt!

Med en sådan här affish förväntar man ju sig lite mer!

insert genusanalys

Gah, osynliga monster blir ju sällan så kul... Men sedan kommer det. Sista kvarten är episkt bra och rolig, monstrerna syns och det blir fajter. Precis som hjärnmonstrerna i Starship Troopers så suger dessa småttingar åt sig hjärnorna hos sina fiender. Vi snackar charmig stop-motion av bästa klass och blodiga slembollar som försöker ta över världen.

mmmm, brains

Lägg till bildtext

Det är faktiskt förvånansvärt blodigt och kletigt, hjärnsplatter över väggarna och det fullkomligt ooouzar ut läskigheter från våra krypande fiender då de träffas av ett skott eller yxa. Och ljuden är också ganska så gross- men ändå härliga. 

Men hur ska vår hjältar klara detta? De måste...stänga kärnkraftverket-men det går inte för krypen har haft sönder alla styrstavar, så vad gör man? Men, om man spränger kontrollrummet, så kommer kärnkraftverket att lugna ner sig (alternativ fakta: så funkar det) -kanske. 

Filmen fick rejält med vrede då den kom vilket de ansvariga verkade ta med ro, en intervju med producenten från kommentatorsspåret:

"When newspapers are saying that your movies are too revolting to be called entertainment and when somebody in Parliament is saying it's a crime that your movie got released, what goes through a movie producer's mind?," frågar intervjuaren

"What went through my mind, was that I never could have afforded to buy that publicity."

Jag avslutar med ett härligt citat från en vetenskaps-professor i filmen:

 "We're facing a new form of life that nobody understands. I believe it feeds on the radiation from your atomic plant, and that it's evil."

Hmm, sista kvarten var ju helrolig men allt innan var heltrist så det blir ändå ett gnällig:

#93 Black Narcissus

Black Narcissus eller Svart Narcissus, 1947, regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, från en novell av Rumer Godden.

Förväntningarna är på topp! Powell/Pressburger brukar göra bra grejer, inte minst The red shoes som faktiskt är en av mina favoritfilmer. Här är temat centrerat mellan balansen mellan det andliga och köttsliga, med en indienresa som katalysator. Och när det gäller tyglade sexuella känslor är det svårt att slå ett nunnekloster som tvingas interagera med en riktig karlakarl:

Antal stjortknappar som är knäppta = 0

Men när filmen börjar är alla nunnor i London, och syster Clodagh (Deborah Kerr) får ett uppdrag att öppna ett kloster på Indiska landsbygden. Den lokala prinsen har gett dem ett bra ställe som tidigare varit bordell (och har målningar på det temat över hela huset), och det ska dessutom finnas en lokal brittisk man(David Ferrar) som ska hjälpa gänget med allsköns praktiska problem. Men ensamheten i Indien, och svårigheterna att förstå och relatera till lokalbefolkningen leder till ökad frustration och i ett fall till en slags galenskap.

Nunnorna ägnar sig också åt en skolverksamhet åt de lokala barnen men alla indier är vidskepliga och har liksom lite svårt att fatta. Samtliga kulturkrockar i filmen (det finns en hel del) beror på att Engelsmännen är vänliga och kloka och Indierna är mystiska, naiva och lite korkade. I introduktionen sägs det tydligt "They are like children". Det perspektivet känns lite sisådär...

Ibland är vår leading man i behov av ett garderobsbyte

Så här ser diciplin ut... (nunnehjälparen med piska ser mer ut som en indian än indier)

Östrogenet kokar under ytan

Spektakulär (målad) utsikt

Färgerna och fotot är vackra, och filmen fick Oscar både för foto och art direction. Tydligen var technicolorn så uppskruvad så att de fick sminka nunnornas läppar vita så det inte skulle se ut som att de hade läppstift.

Inriktingen gällande inspelningen var att allt skulle spelas in i Pinewood studios utanför London, så ett litet Indien byggdes upp och ett gäng statister anställdes, statisterna var tydligen castade som en salig mix icke-vita så de indiska byarna ser sannerligen mer kosmopolitiska ut än vad de sannolikt var, jag antar att produktionen tyckte att alla icke-vita såg likadana ut.

Men för mig funkar inte riktigt plast-indien så bra, i synnerhet då bara en av de fyra riktiga indiska rollerna inte spelas av blackface-britter. Hela borta från hemma-ångesten blir inte lika relevant då det inte känns som att de är borta från hemma. Målade himlar och indiska skogar görs fint men jag tror att filmen hade växt på att göras on-location. Nunnornas ökande frustration kan man till viss del förstå men man får inte riktigt nyckeln till varför en av dom går helt bananas, denna nunneorder får man ju lämna om man vill så det är ju bara att dra om man inte gillar läget.

Finns en del bra saker här men värderingsmässigt är filmen ute på grumligt vatten och engagemanget hos den här tittaren kommer inte upp på någon högre nivå...