#712 Scanners

Scanners, 1981. Regi och Manus av David Cronenberg.

Vi har en scanner på jobbet, den kan kopiera papper så det blir en PDF, vilket kan vara bra... Här har vi ett gäng andra scanners, som kan läsa tankar och i enstaka fall spränga folks huvuden med sina tankekrafter. Handlingen går rykande snabbt så det gäller att hålla i hatten, Cameron (Stephen Lack) är en uteliggare som hör röster. Han fångas upp av ComSec som vet att han är en Scanner, men det finns också onda Scanners ledda av Darryl Revok (Michael Ironside) och snälla hippieScanners ledda av Kim Obrist (Jennifer O'Neill)... Hade filmideen kommit nu hade man lagt ner den och kört en serie av den istället, och jag tror nog att Scanners hade gjort sig bättre i runt 12 timmar. Man vill ju liksom ha... mer!

Filmen är annars ganska konventionell för att vara Cronenberg, visst det finns en del äckliga element kring kroppar och huvuden men det är inte många andra av hans filmer som man känner att de skulle kunna vara en Netflix-serie. Och det finns också en hel del X-menvibbar över kalaset, inte bara upplägget utan en hel del annat, exempelvis har vi en Xavier kopia i form av (Patrick McGoohan) på ComSec som försöker hjälpa och träna vilsna Scanners. Ett problem med filmen är huvudpersonen, Cameron som spelas av Stephen (Lack (of skådespelartalang)) som känns väl tråkig och stel jämfört med vår kära Michael Ironside som äger varje tagning han är med i...

#78 The Bank Dick

The Bank Dick, 1940, regi av Edward Cline, manus av W. C. Fields (Står som Mahatma Kane Jeeves, som i "M'hat, m'cane, Jeeves!").

1930 var ett segerår för moralisterna då "The Hays code" infördes av alla stora filmbolag i Hollywood. The Hays code reglerade i detalj hur sex, våld och sprit fick visas på film och gav speciella tillstånd för filmer för att få visas. För supande snuskhumrar som Fields innebar detta en kreativ utmaning och en gräns man bara var tvungen att springa över på olika finurliga sätt. I Banksnorren eller "The bank Dick" så kryllar det med antydningar till det ena och det andra, några exempel: Hans favoritbar heter "The black pussy", tittar man noggrant ser man att det längre ner står ett litet Cat, han förgiftar en bankkontrollant med ett vitt pulver- det var bara alkohol som var förbjudet, han får in en kofångare i rumpan, han dricker 'vatten' och säger "Ahhh", istället för "God damn" säger han “Godfrey Daniels!” Ibland när  han närmar sig gränsen så kommer det plötsligt en auktoritetsfigur och han börjar mumla...

Här spelar han en Egbert, en oduglig familjefar som konstant bråkar med sin dotter, fru och svärmor.

Dottern är arg och kastar ketchupflaska

Träff

Hämnd!

Han påminner ganska mycket om Homer Simpson med skillnaden att Homer ofta läsr sig någon sensmoral medan Egbert bara vill supa och ljuga och inget mer. Men plötsligt får han en lucky break och ramlar över några bankrånare, som belöning får han jobb på det lokala bankkontoret som säkerhetsvakt. Där börjar han raskt hjälpa sin svärson att förskingra litegrann och sedan kommer en bankkontrolland och hell breaks loose! På slutet har vi fartfylld biljakt med en del roliga inslag varav något definitivt återanvändes i "Death Race 2000".

Stunt-man-facket borde protesterat mot denna tagning....

 Ja, förvånansvärt nog var detta faktiskt ganska kul! Jag tyckte den gode Fields gjorde betydligt bättre ifrån sig i långfilmslandet...

#79 W. C. Fields - Six Short Films

W. C. Fields - Six Short Films, 1915–1933, olika regisörer men W.C. Fields verkar själv stå för manus på alla sex verken.

Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roliga.

Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.

Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...

#479 My Dinner with André

My Dinner with André, 1981. Regi av Louis Malle. Manus av Andre Gregory och Wallace Shawn

När Rene Clair fruktade filmkonstens död var det nog denna film han syftar på, här finns nämligen knappt något alls att hämta kring estetik eller rörelse utan hela filmen består av två män som äter mat och pratar. Skådespelarna (som också skrev manus) pratar om hur och om man bör leva i nuet och vilken roll teater kan ha i en nutid där vi alla spelar olika sociala roller som: pappa, syster, chef, kompis, tränare med mera. Den ena- André har flippat ur lite och varit på olika hippiekollektiv och träffat munkar och verkar leva in en väldigt skyddat New-York-kulturbubbla medan Wallace mer nöjer sig med enklare nöjen och mer jordnära bekymmer. Det är mest André som pratar, han berättar om druider i Skottland, om munkar som kan lyfta sig med ett finger, om att bryta alla vanor man har för att hitta nya sätt att känna nuet på. Wally tycker att det känns lite långsökt, men har själv ingen bra guide till sitt liv, han är ofta uttråkad... Andre;

Yes, we are bored. We're all bored now. But has it ever occurred to you Wally that the process that creates this boredom that we see in the world now may very well be a self-perpetuating, unconscious form of brainwashing, created by a world totalitarian government based on money, and that all of this is much more dangerous than one thinks? and it's not just a question of individual survival Wally, but that somebody who's bored is asleep, and somebody who's asleep will not say no?

Spegeln används genomgående för att fånga bådas ansikten

Filmen är ganska pretentiös och definitivt inte allas cup of tea. Det är som sagt bara två män som talar om carpe diem... Men den är medveten om det och spelar runt det på ett bra sätt, Andre tar upp flera gånger att han är privilegierad och det finns en trött servitör som också agerar som någon utanför bubblan de befinner sig i. Sammanfattningsvis så tyckte jag om den, den diskuterar vad det är att vara människa och vilka utmaningar som finns, man får perspektiv på hur andra försöker hitta vägvalen i sina liv, lite pretentiös men:

#72 Le Million

Le Million, 1931, regi och manus av René Clair, från en pjäs av Georges Berr och Marcel Guillemaud.

Det är ett stort baluns men en massa glada och dansande fransmän, någon frågar vad som står på. Jora, det är så att.... hyreshusets slarvpelle har vunnit stort och i filmen är en tillbakablick på hans jakt efter sin borttappade lott.

1931 hade precis ljudfilmen etablerat sig, och många filmarbetare var både peppade och lite oroliga, hur skulle de gå för ett visuellt medium nu när ljudet kom? Citat av Rene Clair från 1970:

Were "Style" and "individual work of art" going to survive the coming of sound? Our fear may seem surprising today but in that year... many of us said "We who have seen an art being born may also seen it die."

Ljudfilmen kom nästan som ett trauma, precis när kamerorna blivit mobila och kunde följa med på halsbrytande långtagningar så kom ljudutrustningen och alla var tvugna att vara i isolerade studios- och kamerarörelser kunde man bara glömma. Nya filmtjärnor hade till stor del sin bakgrund inom radio och var inte alls lika fysiskt duktiga som det gamla gardet- och med gamla gardet menar jag de som han jobbade med förra sommaren.

Så ska man ändå ha ljud och undvika en massa snick-snack så borde en musikal funka bäst, så mycket riktigt skrevs det en gäng sånger som strösslas in i filmen med jämna mellanrum..

Så-Slarvpellen med vinstlotten som dessutom är en fattig målare har precis som sig bör ett tjog kreditorer som jagar honom. Han försöker kyssa en klient som han målar av när dörren öppnas och en sur tjej stänger dörren igen. "Oh, var det din flickvän"- "Eh. nej- vi är förlovade". Och bara i Frankrike kan en sådan snubbe bli filmens hjälte... Men, men flickvännen- Beatrice (Annabella) är också ganska så flirtig mot alla möjliga så det jämnar säkert ut sig i längden. Hon lånar ut pojkvännens kavaj till en operasångare som ska spela bohem, men vet inte om att det är där han har sin vinstlott... Plötsligt är många ute efter vinsten: Hans "kompis", lokala småskurkar, vänliga lodisar, Beatric och kvinnan han målade av i början av filmen.

Le Million är en trevlig rom-com med många roliga infall och ideer. Skådespeleriet är påfallande fysisk och även om kameran är stilla så känns filmen pigg och mysig...

Fin affish

Ge nig lotten!

En man hos polisen med hatt och boxerkallingar, helt utan förklaring

Annat stuk på opera än Trollflöjten

Le Million var ju en dröm för en frankofil som moi! Charmig och full av fina ideer, tres bien!

#562 Blow out

Blow out, 1981. Regi och manus av Brian de Palma.

Blow out är ganska kraftigt inspirerad av Michelangelo Antonionis Blow up fast istället för en modefotograf har vi här en uttråkad ljudtekniker.

Jack Terry (John Travolta) arbetar som ljudtekniker med att skapa effekter för exploitation-filmer i Philadelphia. Hans producent ber honom att hitta ett bättre skrik, så Jack går till parken för att fiska upp några ljud. Han spelar in lite planlöst i en park och hör plötsligt en... en.... uggla, och en groda och ett kyssande par och sedan PANG, ett skott och en bil som krashar in i vattnet.

Han kastar sig ner i vattnet och räddar hon som sitter i passagerarsätet, som inte är någon annan än Sally (Nancy Allen som också har en halv-huvudroll i Robocop). Kvar i bilen ligger en död guvernör som är snubblande nära presidentämbetet. Polisen säger att det är en olycka, "kolla inte upp det där grabben". Men John ger sig inte, han hör på sin ljudinspelning att det inte bara var en olycka och han måste berätta sanningen, men det finns också andra som tänker tysta vittnen- Vittnet måste tystas blev också till slut den svenska titeln...

Filmen floppade konstigt nog när den kom, men har kommit att omvärderas med tiden. Filmen valdes exempelvis ut som en av Quentin Tarrantinos favoritfilmer inför Stockholms filmfestival, och finns ofta med på listor över de bästa 80-talsfilmerna.

Snygga split-screeneffekter

Jack ärljudtekniker på filmer som inte 

De Palma kör med ganska många snygga ovanifråntagningar

Plötsligt hörs skriket han letar efter

För sent...

Jawohl, fotot och bildkompositionerna är ju sensationellt bra. Det fanns en del av detta i Sisters också men här är det på en helt annan nivå, allt är bara sjukt snyggt... 

En kul detalj från extramaterialet var att Nancy Allen verkade helt betagen i John Travolta, hon ville ha fler kyssscener, och verkade tycka att John var en superstud- och vem är jag att säga att hon har fel?

Tyvär blir filmen lite, lite lökig ibland. Jag tänker främst när han stöter på ett mindre zoo när han ska spela in djur men detta drar inte ner betyget från:

Hell or high water

Hell or high water, 2016. Regi av David Mackenzie, manus av Taylor Sheridan.

Det är ganska mycket Perkele över den här filmen, det är svärande karlar som dricker och kivas. Däremot är det inte så mycket höga vatten (jag måste sluta tolka filmtitlar bokstavligt). Filmen cirklar som en hungrig gam över Texas landsbyggd. Folk lever enkelt och fattigt medan de stora bankerna har roffat åt sig allas hem, för att senare kräva statligt stöd. Nä, grabbarna Howard (Chris Pine och Ben Foster) ain't takin it. De ska ta tillbaka vad som tillhör dem för att se till att deras föräldrahem ska fortsätta finnas inom familjen och inte i en banks balansräkning. Vilket som, de börjar med att råna banker. Och eftersom att banker nuförtiden har en begränsad kontanthantering så måste man råna ganska många bankkontor för att det ska bli någon förmögenhet att tala om... Sedan går allt dåligt och slutet blir lite som High Sierra med en bror som gömmer sig i ett berg och pangar mot poliserna.

För det finns poliser, och inte vilka som helst utan Jeff Bridges (och en butter kollega)! Jeff- som säkert hette något annat i filmen- grymtar och skojar lite rasistiska skämt stup i kvarten medan han försöker reda ut vilka rånarna är. Men han menar inget illa utan är faktiskt ganska mysig och stjäl alla scener han är med i...

Cashen den tas

Den snygga brodern, som kör en lite casual look som tagit ett sminkteam en hel dag att fixa

Ibland är ett bra gevär den bästa lösningen

Politiskt budskap

Färgschemat i filmen är jordtoner så det står härliga till, och folk är lite texas-tolkat-av-en-reklambyrå genuina. Men det finns en del roliga bikaraktärer som sura servitriser eller buttra indianhövdingar. De första scenernas tafatta rånande känns också som en skön, mer verklighetsnära version av hur det kan gå till jämfört med många andra hollowoodfilmers mer perfekta rån. Filmen har blivit ganska så hyllad och recensenter verkar se den som en politiskt medveten "No country for old men". Jag vet inte jag, men denna saknar några egna vinklar eller perspektiv på rånarfilmer, och även om det finns bra saker, så blir eftersmaken något fadd.

Sammanfattningsvis så hämtade jag inte så mycket från den här, Jeff Bridges och en del roliga biroller drar upp filmen till en:

Snålt eller generöst? Hell eller high water? Vad tyckte de andra? Svaren finns på länkarna nedan:

Fiffi

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?
Jojjenito