#41 Henry V

Henry V, 1944, regi av Laurence Olivier, Manus av Dallas Bower, Alan Dent och Laurence Olivier, baserat på pjäsen av allas vår William Shakespeare.

I början är perspektivet att man får följa en uppsättning av Henry V på the Globe år 1600. Skådespelarna sätter på sig peruker och löstuttar bakom scenen medans dramat spelas upp för publiken. Men någonstans efter en halvtimme så lämnar man Globen och får följa med Henry till Frankrike efter att han har fått för sig att han Frankrike är hans. Skälen till detta är ganska vaga, men ära och territorialvinster väntar över engelska kanalen!

Här är det viktigt att komma ihåg att filmen hade premiär 1944 så temat var ju aktuellt, alla tal om man måste vara modig och att evig ära väntade den som dog i Frankrike var nog ganska aktuella för den samtida biopubliken, samt viktig poäng för militären att sälja in. Om filmen inte hade haft så mycket krigspropaganda så är det nog tveksamt om Laurence Olivier hade haft sådan budget. För man har satsat stort på en del scener, speciellt då slaget vi Agincourt då stora arméer i full rustning spurtar längs Agincourt.

Fire! 

Stor arme framför ett ritat slott

Andra delar kändes väldigt lågbudget, exempelvis var alla slott bara kartong som någon hade målat små Carcasonne-slott på. Ganska så obegripligt. Men efter lite research så var det så han ville ha det, den teatrala känslan skulle inte gå förlorad. Jag tycker dock bara att miljöerna drog ner helhetsintrycket, och det är ju aldrig skoj. Det finns ju en massa slott i England, kunde de inte spela in något där istället för i nordeuropas minsta studios(Vissa scener var verkligen grunda, man såg bakgrundsmålningarna direkt bakom skådespelarna). Skådespelarmässigt gjorde väl alla sitt jobb, egentligen vill jag bara se mer av Le Dauphin (Max Adrian) som var ljuvlig som kaxig Joffrey-liknande prins. I slutet blir kungen plötsligt superkär i sin kusin och dom gifter sig efter att han raggat på henne i några minuter, ah true love indeed.

Är verkligen Henry V en bra story? Inget sitter riktigt ihop och karaktärerna är ju väldigt endimensionella, i synnerhet huvudpersonen(här finns det dock delar som togs bort, exempelvis då Henry avrättar alla krigsfångar). Jag minns dock Kenneth Branagh-versionen som toppbra men denna var mer bara: meh.

#26 The Long good friday

The Long good friday, 1980. Regi av John Mackenzie. Manus av Barrie Keeffe.

Äntligen en film som inte är baserad på en bok! Här snackar vi hårdkokta cockneygangsters och Helen Mirren, vad kan gå fel? Inget uppenbarligen för detta är en fan-tas-tisk gangsterfilm. Harold(Bob Hoskins) bjuder till fest, han ska nämligen bygga flertal bostäder runt i London och han har bjudit in investerare från när och fjärran för att samla in de pengarna som behövs. Samtidigt börjar hans fotfolk att mördas och hans restaurang sprängs i småbitar. Han måste snabbt reda ut vilka som är ute efter honom samtidigt som han måste hålla god min mot sina investerare. Det blir en hektiskt långfredag fylld med ond bråd död, påhopp på amerikaner, påhopp på irländare och missriktade vredesutbrott. Harold har många dåliga sidor men man tycker ändå synd om honom när hans värld sakta men säkert går i bitar. Helen Mirren är dessutom fantastisk som den smarta analytiska motpolen till Harolds känslomänniska.

Vet du något?

Pierce Brosnan charmar och mördar i ett badhus

Helen Mirren är fantastastisk! Men inget lyckat bechdeltest i denna filme heller... 

Så ta chansen och se denna tunga föregångare till Lock, stock and two smoking barrels. 

Silent running

Silent Running, 1972. I regi av Douglas Trumbull. Manus av Douglas Trumbull, Deric Washburn och
Steven Bochco

I framtiden har vi förstört planeten och valt att skicka ut den sista skogen ut till rymden i ett antal biosfärer. Efter några år verkar inte de som bestämmer så skogsnostalgiska längre utan vill att skogssfärerna ska sprängas och att rymdskeppen ska tillbaka till vanlig logistikverksamhet. Ett av skeppens botaniker får spel och vägrar, det blir bråk och han lyckas lura ut de andra på en del av skeppet som han spränger bort.

Såja, äntligen ensam med växter och ekorrar. Men det blir ju snabbt lite enformigt liv så han programmerar om robotarna så han ska få lite underhållning. Samtidigt är andra rymdskepp på jakt efter han...

Robotarna var jättefina!

Biljardroboten var lite omsändlig...

Scenografin är jättefin och man märker att regissören varit inblandad i 2001-ett rymdäventyr. Det är lite samma meditativa stämning över rymdlivet. Robotarna är dessutom mycket snällare än HAL.

Robotpromenad

Benlösa fick spela robotarna

Den är fin och kul och med många bra miljöer. Inspelningen var på en ombyggt hangarfartyg så scenerna är ganska maffiga. Minusen är en liten dipperiod efter han "tagit hand" om de andra och Bruce Dern som spelar botanikern Freeman Dowell. Ändå fin, och med bra bonusmaterial, så den kravlar upp sig till:

#35 Diabolique

Diabolique, 1954, regi och manus av Henri-Georges Clouzot, manusmedförfattare Jérôme Géronimi, Frédéric Grendel och René Masson, baserat på boken Celle qui n'était plus, av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.

Christina(Vera Clouzot) är nervös och hjärtsjuk, till råga på allt är hon gift med den elaka skitstöveln Paul (Paul Meurisse). Tillsammans driver de en pojkskola på franska landsbygden. Där domderar Paul med järndiciplin och med sadistisk stil. Han slår sin fru och sin älskarinna, han beter sig illa mot lärarna och han serverar till och med rutten fisk till de stackars eleverna. Sist men inte minst späder han ut rödvinet med vatten (så hemsk är han!). Så det är inte konstigt att han lyckas skaffa sig lite fiender...

Nicole (Simone Signoret) är Pauls älskarinna och bär i början svarta solglasögon för att dölja blåtiror hon fått från Paul. Älskarinnan och frun har till slut fått nog och de bestämmer sig för att göra sig av med mannen genom drogning och dränkning. Nicole fixar raskt fram lite starkt sömnmedel och hon och Christina dränker honom senare i ett större badkar (nuförtiden är badkaren så små, ska man dränka någon så är nog äldre badkar bäst) De dumpar sedan honom i en riktigt sunkig pool, Nicole försöker lura barnen att upptäcka honom genom att tappa ett par nycklar i poolen som barnen ska hämta. Men barnen hittar ingen Paul, och tjejerna bestämmer sig för att tömma poolen helt och hållet och märker då att Paul inte flyter runt utan har försvunnit, mysteriet börjar sakta tätna....

Nicole spetsar Whiskeyn

Ett långt bad 

Var inte diabolisk och avslöja filmens slut för dina vänner!

 Handlingen är spännande och bjuder på flera vändningar och fördjupningar. Precis som när jag såg Agatha Christies Mousetrap så står det en varning när filmen är klar att man inte ska avslöja vad som hänt för någon annan, så jag ska hålla mig. Som thriller funkar den bra, det är spännande och rapp, lite som en deluxeversion av morden i Midsommer? Jag gillart!

#40 Armageddon

Armageddon, 1998, i regi av Michael Bay. Manus av Jonathan Hensleigh, J.J. Abrams baserat på en story av Robert Roy Pool och Jonathan Hensleigh .

Så då var det dags för en riktig popcornfilm! Hur Criterion väljer ut filmer känns lite random nu men jag hänger gärna med för jag har sett en hel del bra saker. Armageddon var ju också delvis skriven av den då 22-åriga J.J. Abrams vilket var lite kul. Manuset osar också av ungdomligt självförtroende, mycket coola typer och inte så mycket eftertanke...

Handlingen är ju oljeborrare som ska upp till rymden för att borra hål i en asteroid för att sedan spränga den innifrån. Oljeborrarna är ett härligt gäng med bland annat Steve Buschemi, Bruce Willis och Owen Wilson. Owen Wilson är ju lite intressant då han spelar samma karaktär i alla filmer han är med i, en skön surfkille med lite hippieattityd. Får han skriva sina egna repliker eller vad är grejen? Filmen är också rejält amerikansk-patriotisk, det viftas med flaggor och god bless America dyker upp lite där och var. Allt är lite töntigt men också lite underhållande.

Armageddon är ingen subtil film

Sedan har vi ju också loverparet- A.J. (Ben Affleck) som måste åka till rymden utan sin kära Grace(Liv Tyler). Så medans han borrar och räddar världen så får man se bilder på Grace som gråter och är orolig. Varken miljön på asteroiden, handlingen eller karaktärerna känns särskilt trovärdiga men det gör inte så mycket. Armageddon vet att den är en bombastisk soppa och den är faktiskt ganska småtrevlig.

#25 Alphaville

Alphaville, 1965, Regiserad och skriven av Jean Luc Godard

Jäkligt pretentiös sci-fi/film-noir smörja. Det är tråkigt, högtravande och som alltid med Godard störande sexistiskt(alla kvinnor är typ 20 och halvnakna prostituerade). Och nej, den är inte rolig, den är bara jobbig.

Eddie Constantine är ganska bra som Lemmy Caution men själva filmen är ruggigt amatörmässig på alla plan, inte minst manus. Jag blir nog aldrig sams med Godard utan stör mig grundligt på hans "insiktsfulla" och "poetiska" tankar som skådespelarna tvingas porträttera.

Kan vara den jobbigaste filmen jag sett. Nej nej nej!

The Conjuring

The Conjuring, 2013, regi av James Wan, manus av Chad Hayes och Carey Hayes.

Jag läste Lisa Förares Winbladhs intressanta text om irritanter och chili där hon resonerar lite kring det konstiga att vi äter chili överhuvudtaget. Styrka eller kapsaicin skapar ju en smärta i munnen och vi människor brukar ju göra allt för att undvika smärta. Jag tänker lite på resonemanget när jag tittar på the conjuring ensam i mörkret, för jag blir rädd och skakig, och varför är det något man kan eftersträva ibland?

Vilket som, the conjuring sägs baseras på en sann berättelse men det jag har lite svårt att smälta så jag ser det som en skräckfilm (då köper jag i större omfattning allt övernaturligt). Början är lite "huset som gud glömde" :en familj köper ett hus med ett mörkt förflutet, och snart efter inflyttning släpps en ondska fram. Det knarrar i väggarna, ljud hörs och gestalter syns i dörröppningar. När något försöker dra ner den yngsta flickan i källaren så tillkallar familjen ett spökjägarpar(!). Men demonen som bor i huset tänker inte spela med utan förklarar krig mot familjen och gör allt den kan för att mamman ska upprepa demonens förflutna (att döda sitt barn).

Inte skulle det kunna finnas något farligt under sängen

Mikrofonen plockar upp skumma ljud

Onekligen känns upplägget lite tramsigt när jag läser sammanfattningen, men när man i inne i det så köper man premisserna och blir både skraj och intresserad. Men jag vet inte riktigt hur kul jag tycker det är att bli så skrämd egentligen. Men filmen gör det bra, om än dock inte lika bra som Babadook.