#347 Claire’s Knee

Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer

Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg,  New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!

Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.

Han och Laura

Claire och hennes pojkvän

Jérôme har en male gaze

Clairs knä

Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.

#332 Viridiana

Viridiana, 1961. Regi av Luis Buñuel, manus av Julio Alejandro och Luis Buñuel

Viridiana (Silvia Pinal) är en ung kvinna på ett nunnekonvent. Hon ska precis formellt lägga sina löften då hennes farbror begär att hon ska komma och säga farväl. Vad hon inte vet är att farbrorn är jättekåt. Medans hon packar upp hennes små kors och törnekronor och sånt man tydligen har med sig så smider farbrorn ränk. Han ber sin brorsdotter om en liten tjänst- och vips har hon satt på sig farbrorns döda frus klänning. Nu går han igång totalt och nunnan börjar få starka flyktvibbar. Farbrorn klurar och säger till henne att våldtog henne då hon sov (vilket bara var halvsant), men då det inte smälter hennes hjärta så begår han självmord. Huset ärvs nu av Viridiana och hennes kusin. Viridiana börjar direkt med att hjälpa de svaga genom att bjuda in alla lokala lodisar till huset. Men de fattiga var inte sådär idealistiskt Oliver-twistfattiga utan ganska tjuriga och griniga. När de till slut trashar hela huset så får hon nog- ibland kan det ju vara bättre att hitta sin identitet innan man börjar ändra alla andras eller något sånt.

När filmen spelades in så vara ju Franco fortfarande boss i Spanien och Bunuel fick en del kritik mot att han valde göra en spansk film efter några framgångsrika mexicofilmer, men Bunuel tyckte han fick med en del samhällskritik i filmen, även fast Franco inte tyckte det utan gav den tummen upp.- Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag håller nog med fascisten här. Finns det någon kritik så är den såpass dold att inte en Buñuels fanboy kan komma med exempel som inte är jättenödiga.

Viridiana måste färgat håret i nunneklostret, är det symbolisk för något?

Viridiana har packat det viktigaste på hennes tripp

Filmen har små surrealistiska saker som ett kors som en av karaktärerna har men som också fungerar som en fällkniv. Det kryddar väl lite men efter att ha sett House nyligen så var ju detta ganska half-assed. Så bottenbetyg? nix, den var faktisk både roligare och snyggare än vad jag gett sken av, och temat, hur gör man rätt mot andra (och sig själv) är ju ganska eviga. Betyget blir därför ett redigt:

#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare

Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:

Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.

Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.

Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål:

#328 Murmur of the Heart

Murmur of the Heart eller Le souffle au coeur, 1971. Manus och regi av Louis Malle.

När jag tittar på film med min dotter så brukar hon ibland försäkra sig om vem som är snäll och vem som är elak. Verkligheten (och lite bättre filmer) brukar ju nyansera det här lite mer. I Le souffle au coeur gör Malle en tolkning av sin egen barndom som både visar på omtanke, egoism, humor och ett överpretensiöst allvar. Precis sådana motsättningar lite äldre barn brukar vara upptagna av och då likaså vår Charles (Benoît Ferreux) som blir stand in för regissören som 15-åring. Skådespelarna består till största del av amatörer, men gör jobbet med den äran. Malle - precis som bergman verkar ha växt upp i ett borgerligt hem, men där det hos Bergman verkar stundom varit kallt och spänt verkar det hos Malle varit lite mer avslappnat. Familjen har mycket pengar, och barnen får en del- Behöver dom mer så kan man sälja någon antik pryl på vinden, det är aldrig riktigt någon som bryr sig. Föräldrarna verkar trivas trots mammans olika affärer- men man får å andra sidan aldrig riktigt ett svar på vad pappan gör på kvällarna. För det är just den lätt oidipala mor-son relationen som det fokuseras mest  på, för vår unga protagonist blir mer och mer arg och svartsjuk för varje affär mamman seglar iväg på. När han blir svartsjuk så blir han också kinkig, och då blir det jobbigt för alla andra. Han liksom glider runt och bara välter saker, och när husan ifrågasätter det så kastar han en mjölkflaska på marken och fräser ur sig något i stilen "nu har du lite mer att göra". För Charles, och hans bröder är ganska odrägliga och ouppfostrade, de behandlar andra som skit - men de har också en slags charm runt sig vilket gör att man inte riktigt kan hata dom så mycket som man borde.

Med sin mamma

Med en tjej

Precis som många andra coming of age-filmer så blir det också lite randomscener från ungdomen som jag antar att man som publik ska känna igen sig i, hade det varit Mitt liv som hund så hade vi sett Ingo boxas mot Floyd men här får vi se Indokinademonstrationer, tvångsbekännelser av sin synd för en präst (Michael Lonsdale som också spelar Hugo Drax i Moonraker) som lite lätt pedofilerar på honom men också scener från skolan skolan där han bråkar med kompisar, träffar tjejer och börjar lite tafatt med sexuella trakasserier med tjejer.

Charles är som sagt förtjust i sin mor, och det ena leder till det andra... Så på 70-talet blev filmen förbjuden att visas på fransk tv. Själva akten visas ganska dolt så det är väl inte så mycket att fasa över här, även om incest naturligtvis är något som Filmfrommen till 100% tar avstånd ifrån.

Filmen har ett fint driv och trovärdiga karaktärer, så trots en del brister bjussar jag på en:

#539 House

House eller Housu, 1977. Regi av Nobuhiko Ôbayashi, manus av Chiho Katsura och Chigumi Ôbayashi.

Jag är i regel ganska kluven kring surrealism, det blir ofta liksom lite knäppt för sakens skull. Eller så känns det ibland(som hos Lynch) att det finns något man ska tolka som jag inte riktigt är med på. House bestämmer sig tidigt för att bara vara ointellektuellt apeshit galen från start till mål. Målade regnbågar, en massa hantverkare med animal crossing-looks, katter med laserblickar. Allt händer, hela tiden.

Ramberättelsen har med ett gäng typ-tjejer(som heter Gorgeous (som är härlig), Prof (som är smart), Mac (som äter), Sweet (som är söt), Kung Fu (som är en Kung fu-mästarinna) och Melody (som spelar instrument)). Tjejerna ska besöka Gorgeous moster på landet. Mostern är dock ingen vanlig moster, utan hon är sur för att hennes man dog(förståeligt) och därför ställer hon till en massa förbannelser och sånt (inte lika förståeligt).Tjejerna är konstant nöjda och glada trots att de en efter en dekapiteras och äts upp av möblerna i huset.

Som sagt, allt händer, det är skräck-fast inte läskigt, det är LSD-fantasier, det är målade miljöer och osannolika händelsekedjor. Ett exempel är vattenmelonförsäljaren som bor en bit från mostern som blir galen då en person inte vill ha melon utan banan så han smälter av ilska, bananmannen själv blir förvandlad till en stor hög bananer. Så där är det, i ett envetet eskalerande tempo...

En ond ande 

En ond katt

En tjej som fastnat i ett bildkollage

Ett huvud i ett snöre

Det var svårt att skriva så mycket om det här för det finns liksom ingen fast punkt att förhålla sig till... House är helt enkelt en härlig mix av Looney tunes, gamla skräckisar och Bunuel. Kan ha varit en av de roligaste stunderna jag haft framför en film!