#317 The tales of Hoffman

The tales of Hoffman eller Hoffmans äventyr, 1951. Regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, manus av Dennis Arundell, Jules Barbier, Michael Powell och Emeric Pressburger

I början av en av mina favoritdansfilmer, Girl Walk: All Day, lämnar dansaren (Anne Marsen) sin klassiska baletträning och går ut på stan för att söka efter något mer. Och jag måste säga att jag allt som oftast förstår henne, för den klassiska balettens perfektionism kan ofta vara steril och känslokall. The tales of Hoffman bygger på operan av samma namn som Offenbach knådade ihop 1880, och ska bygga på berättelser från en riktig Hoffman. Filmen (och säkert också operan) handlar om tre misslyckade kärleksaffärer där den stackars Hoffman (Robert Rounseville) först blir kär i en robot- det går dåligt, sedan i en lurig kurtisan som vill ta hans själ - det går dåligt och till sist i en sångerska med mama-issues - det går dåligt även där. Ramberättelsen handlar också om att hans kärleksliv inte går ihop. Med så mycket heartbreak så borde ju tårar rinna längst kinderna men alas, inte mycket händer. Varför inte det då? Jo nu kommer vi tillbaka till det kontrollerade, sterila känslokalla berättandet där fötterna ska vara i rätt ställning och hoppen exakta. Där någonstans tappar de tyvärr mig som inte tycker exakthet är ett absolut kvalitetskriterium. Så varken musiken eller insatserna på skärmen blir på något sätt varken på riktigt eller någon förhöjd verklighet som funkar för mig...

Stilen Pressburger/Powell valt är teatral, med teatersminkning och teaterscenografi men med vissa filmiska effekter inlagda. Det kan man ju tycka olika om, själv kan jag tänka att teatersminkning är ju gjord för att även de som sitter 50 meter därifrån ska kunna se något och när man spelar in film kan man ju tänka annorlunda med close-ups och annat.

En galen vetenskapsman som gjort en flickvän till Hoffman... 

Ingen minimalistisk sminkning eller kostym

Sådana här glasögon kan vara jobbiga i längden...

Sångerna känns inte som att de åldrats alltför väl så musikalisk fanns det inte mycket att hämta. Vad som var kul var vissa skådespelarinsatser och då främst Robert Helpmann som kan ha filmhistoriens längst ögonbryn. Överlag var det dock trist, och tråkigt och jättetrist och alldeles mediokert. 

#313 Kill!

Kill! eller Kiru, 1968. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Kihachi Okamoto och Akira Murao, baserad på en roman av Shûgorô Yamamoto

Kill! är baserad på samma bok som Sanjuro som i sin tur blev Sergio Leones A fistful of dollars. Så här har vi alltså en Samurai som liksom byter sidor i ett klankrig för att, ja varför egentligen? Om det i Leones version var cashen som styrde så är det här något...djupare. Kanske en vilja att vända upp och ner på själva klanssystemet? Huvudrollen Genta (Tatsuya Nakadai) liksom lite pillemariskt lägger upp små planer som han sedan utför ofta med hjälp av sin svärdsförmåga. Här är också sidekickens roll mycket större, Hanji (Etsushi Takahashi), är en dumstark bonde som drömmer om att bli samurai. Han träffar tidigt Genta och trots att Genta tydligt berättar att Samurailivet mest är en förljugen illusion så vill han ändå vara en del av den. De träffas först som tokhungriga arbetslösa lodisar på jakt efter en smaskig kyckling, men sedan kommer deras vägar att allt tajtare korsa varandra

Kill! är faktiskt lite av en mörk komedi, vilket förvånansvärt nog funkar ganska bra. Exempelvis så är staden de kommer till i början så ruff att uteliggarna mördar folk och att restaurangens ägare har hängt sig över lunchbuffen... Japansk humor brukar annars ha svårt att lägga an sig hos mig men här hålls drutta-på-ändan skämten på en befriande låg nivå.

När en grupp på sju samurajer från en klan bestämmer sig för släppa lojaliteten från sin korrupte klanherre och försöka störta honom, så blir de förrådda och tvingas gömma sig i ett bergsfort och  kämpa för sina liv. Genta, känner direkt en lojalitet till dom och Hanji som ju inte är den ljusaste lampan i lampan, men vad han saknar i hjärna kompenserar han för i muskler och en något slags bondekänsla för rätt och fel. Genom att bilda ett osannolikt partnerskap befinner de sig i mitten av en klanuppgörelse som kommer att kräva smart planering, bra svärdsförmåga och tur att kunna klara av...

Mörda!

Hugg och slag

Här vore det kul om filmen fick heta "Döda!" på svenska men så kul blev det inte... Trots att den stackars filmen blev upphuggen (förlåt) i flera olika sittningar så var den kul och intresant hela vägen. En intressant detalj i det eviga fram-och-tillbaka inspirationerna mellan Samuraj- och westernfilmer var musiken, som här var väldigt mycket klatchig Texasstil, vilket ökade absurditeten ett snäpp till. 

#312 Samurai spy

Samurai spy, 1965. Regi av Masahiro Shinoda, manus av Yoshiyuki Fukuda efter en bok av Koji Nakada

Upplägget är riktigt coolt, då det har att göra med Samurajer, ninjas och spioner. Men ganska snart försvinner spänningen och allt det som är lite coolt blir ocoolt. För Shinoda verkar helt ointressed av svärdsfajting så alla konflikter sker liksom genom vad Senses of cinema kallar för "static pictorialism and theatricality". Jahapp. Men då har vi ändå kvar intrigerna. Men ganska snabbt inser jag att intrigerna är av naturen att man bör ha ett litet block med pilar och sånt för att kunna hålla isär alla klaner från varandra - varav tre har namn som börjar på Toku... I en recension på Letterboxd skriver Edward Cochran ett tips:

If you have seen this film, you cannot say I am lying: you have difficulty memorizing names! It's too many Japanese name syllables to memorize in the opening 3 minutes, let alone the rest of the film! Simple. You may not agree, but it is simple. Have your DVD control by your side along with a pencil and a little notebook, and pause quickly every time a name is spelled out for you to remember and make a connection after the name is brought again. 

Precis så som en bra filmupplevelse ska vara!? Aja, huvuddraget i filmen är att det finns en avhoppare från en klan som alla jagar, och i mitten av allt finns en samurai från en mindre klan som hamnar mitt emellan alla konflikter (Kōji Takahashi).Sedan finns det också en Ninja med Greta Thunberg-looks som jagar en massa folk av oklar anledning.

Thunbergninjan

Så här stod dom och sedan viftade de teatraliskt med armarna när det skulle fajtas...

Så, någonstans vill man att komplexitet ska betala av sig, men icke. Eller kanske var jag för trött/störd/korkad för att se storheten. Vissa klagar på att filmen liknar en historielektion men det håller jag inte med om, för jag gillade verkligen historielektioner. För mig blir det bara en sörja som jag inte känner mig så välkomnad in i.