#393 Pitfall

Pitfall eller Otoshiana, regi av Hiroshi Teshigahara. Story och manus av Kôbô Abe.

Varför spökar det? Ja, i populärkulturen verkar det ofta vara att spökena behöver ordna upp något kring sitt jordsliga liv innan de kan chilla i evigheten. I Pitfall  är det nästan tvärtom, den nylige mördade gruvarbetaren(Hisashi Igawa) får raskt tipset av en annan döing att strunta i vad som hände i den levande världen, man blir bara galen och bitter över att maktlöst se en värld man inte kan påverka.Tyvärr kan han inte låta bli att försöka förstå varför just han blev mördad utan går bakom de han tror är inblandade och tvingas se hur hans död leder till en blodig konflikt i gruvfacket han själv aldrig hade någon del i.

Och precis som de levande aldrig kan förstå de döda så verkar även de levande som en gåta för vår nymördade protagonist. Han följer dom, vill berätta saker eller förstå varför de agerar som de gör men fastnar bara i en obehaglig limbo...

Mördaren är ganska stilig

De mördade går upp från sina kroppar i sin nya, döda form. 

Även om "Sanningen" aldrig riktigt berättas rakt ut så verkar det mesta tyda på att våldet som drabbar de levande orkestreras från det lokala storföretaget som verkar ha en anti-fackföreningsinställning. Men att få upprättelse bortom döden verkar alldeles för svårfixat för någon av alla våra stackars döingar.

Pitfall är stundtals lite frustrerande att titta på, karaktärerna försöker på olika sätt agera rationellt, men är mer brickor i ett spel utanför deras kontroll. Stämningen är lite speciell, sorgsen, frustrerande och mystisk.

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...

Kamp i ganska ljusa tunnlar

Japp

Man får leta förgäves efter en vändning

Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.