#134 Häxan

Häxan (har lustigt nog ingen engelsk titel), 1922. Regi och manus av Benjamin Christensen

Dagens halloweenfilm tar i från tårna när det gäller ondskefulla häxor och torterare. -Men allt i utbildningens namn, för vår kära regissör Benjamin Christensen visar först en ganska torr presentation av forntida föreställningsvärlden. Sedan får man se exempel kring hur en häxprocess kunde gå till, och här går kreativiteten i taket, häxor flyger, djävlar föds och grytor kokas på små barn. Christensen var så förtjust i desa delar att han själv spelar rollen som satan som glider runt och räcker ut tungan och får alla de unga möarna att-bokstavligen-kyssa hans arsle. Visuellt har filmen verkligen några ganska härliga gotiska partier där diaboliska djävulsskaper oavbrutet presenteras.

Djävlarna festar

"Häxorna" deppar

De rena tatrala partierna avbryts ibland av små informationsbitar som känns ganska så power-pointiga, men han driver fram sin poäng som kanske är lite tveksam, vilket visar sig på slutet då han jämför medeltidens häxor med "nutida" hysterikor som lite teatralt svimmar till och imbillar sig att de ser någon het kändis eller präst:

Kul att läsa vilken typ av kändisar som var heta 1922

Filmen var onekligen våghalsig och scener som när häxorna stampar på korset gjorde att den förbjöds i stora delar av europa och släpptes först efter 7 år i USA. 

Delar av filmen är dokumentär där man får se genomgångar av tortyrredskap eller skådespelare som tramsar med en tumskruv - och på slutet skriver regisören att en av de äldre skådespelarna hade själv sett djävulen sitta vid hennes säng, trots att det var 1922!(hans utroppstecken).

#132 The ruling class

The Ruling Class, 1972. Regi av Peter Medak, manus av Peter Barnes.

Alltså själva premissen är ju helt OK för en komedi, en Earl dör plötsligt och hans son Jack (Peter O'Toole) ska ta över godset - men Jack tror på riktigt att han är en kärleksfull Kristus - vilket ställer till en hel del dråpliga situationer med de lokala stiff-upper-lipsen. Hans galenskap skapar också möjligheter för alla makthungriga släktingar att försöka manipulera bort honom på olika sätt, och vips så hamnar han i smeten kring en maktkamp med kära släkten. Då han vägrar gifta sig med någon så skramlar en farbror fram en strippa och lurar honom att hon är kameliadamen från Jacks favoritopera.

Jag är Jesus och gud!

Båda har ju fina frisyrer

När filmen släpptes klipptes 20 minuter bort av några giriga producenter men detta är den oförkortade versionen, men i dessa tider av Producent-creeps som Weinstein så skänker jag ändå en stöd till producenterna i detta fall. För filmen är närmare 2 och en halvtimme, vilket är way för långt. Allt går runt i cirklar och blir ganska tjatigt. Vad som räddar filmen från absoluta bottenbetyget för mig är vändningen sista timmen som på ett snyggt sätt visar vilken typ av galenskap som funkar för The ruling Class (hint: det är inte en mysig kärleksjesus, utan mer något åt Trumphållet)

Sir Charles: What about Jack?
Dr. Herder: Remember he's suffering from delusions of grandeur. In reality he's an earl, an English aristocrat, a member of the ruling class. Naturally, he's come to believe there's only one person grander than that: the Lord God Almighty Himself.
Sir Charles: Are you English?
Dr. Herder: No.
Sir Charles: [slowly] Ah.

Jack Arnold Alexander Tancred Gurney, 14th Earl of Gurney: Behaviour which would be considered insanity in a tradesman is looked upon as mild eccentricity in a lord.

Det stora problemet med filmen är att de komiska situationerna inte är så komiska utan oftast påminner om Monthy Python på en dålig dag - alltså ganska påfrestande. Filmen lyckas inte riktigt få ihop sina musikalnummer, sin politik och sina enstaka surrealistiska utflykter, allt blir lite splittrat och något oengagerade.

#131 Closely Watched Trains

Closely Watched Trains, 1966. Regi av Jirí Menzel, manus av Bohumil Hrabal och Jirí Menzel, baserad på en bok av Jirí Menzel.

Ah, Mitt liv som hund möter Superbad, fast under andra världskriget, i Tjeckien. För här har vi en ung man, Milos (Václav Neckár) som gärna vill ha sex för första gången. När hans "lilja slaknar" vid första försöket tappar han hoppet totalt och försöker ta livet av sig, men efter ett peppande samtal med sin doktor är han igång och försöker vidare. Milos kommer från en lång rad av latmaskar, hans pappa ligger på soffan och slöar efter att ha lyckats fuska till sig en pensionering redan vid 42 år ålder, och Milos själv är helnöjd med att få jobb som tågkonduktör, ett jobb som är ganska så slappt jämfört med alla tungt arbetande eller tungt krigande Tjecker.

Mörkret

Schmack!

Nazister finns överallt men Milos verkar inte bry sig så mycket, men för att passa in i tidsandan 1966 (?) så är han ändå med i något slags attentat. 

Jag vet inte, finns inte så mycket att säga om denna ganska konventionella coming-of-agehistoria, det finns några roliga saker men överlag känns det lite -  bahh.

#130 The Shop on main street

The Shop on main street eller Obchod na korze, 1965. Regi av Ján Kadár och Elmar Klos, manus av Ladislav Grosman, Ján Kadár och Elmar Klos.

För många både i Tyskland och i andra ockuperade områden så kom inte nazismens värsta sidor liksom över en natt, utan det smög sig på med det ena och det andra - tills samhället var helt förändrat. Denna förändring kan vara ganska plågsam att se i efterhand och det kan ju vara enklare att låtsas om att alla kämpade patriotiskt mot de onda tyskarna - i synnerhet i dessa tider av ökande nationalism och isolationism. I Polen ligger det nu ett lagförslag som ska göra det brottsligt att hävda att polacker medverkade till Förintelsen eller på annat sätt samarbetade med de tyska nazisterna under andra världskriget, vilket ju är historiskt etablerat.

I denna film får man leta länge efter att se ett hakkors utan de drivande i utvecklingen är slovakiens lokala smak av nazismen under ledning av President Tiso.

Nazistiska slovakernas "logga"

Filmer är centrerad kring Brtko (Jozef Kroner), som är en sorglös, lite lat figur som hankar sig fram med olika småjobb. Hans svåger är dock högt uppsatt i partiet och ger honom en present, en butik i stan som idag tillhör en judinna (Ida Kaminska). Brtko och hans fru fröjdas åt det men då han kommer fram till butiken har han inte riktigt hjärta att berätta för den rara damen att han tar över stället, så han börjar lite som en assistent. Tonen i filmen är väldigt speciell, och nästan lite farsartad - men musiken påminner mer om skräckfilm/thriller vilket ger allt en effektfull obehaglig inramning.

Brtko och den judiska damen

Lägg till bildtext

Brko försöker på olika sätt att utnyttja sin ställning, och får till slut några lokala judar att betala honom för att låta läget vara. Dom verkar ju glada så Brtko tackar och tar emot men då samhällets tumskruvar dras åt ett snäpp till så vill han inte vara med längre, men då har det redan gått för långt. 

Filmen vann en välförtjänt Oscar för "bästa utländska film" 1966. Och det är verkligen en fantastiskt bra film, med ett bra perspektiv som visar hur vanliga(icke onda) människor kan lockas in i ett ondskefullt maskineri. 

#145 The firemen's ball

The firemen's ball eller Horí, má panenko eller Det brinner, min sköna, 1967. Regi av Milos Forman, manus av Milos Forman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek

Milos Forman's "Horí, má panenko" blev permanent banslyst i Tjeckoslovakien 1968 av de sovjettillsatta makthavarna som nyligen hade orkestrerat ett militärt övertagande av Prag. Det sades att filmen var ett dolt angrepp på centralmakten vilket Forman starkt avvisade men har senare medget att så var fallet...

Filmen handlar om brandstationens årliga fest, en fest som är inplanerad sedan länge av de gubbsjuka brandmännen. De glider runt i sina stiliga uniformer och pratar om moral och ansvar, men är i mångt och mycket gubbsjuka, osmakliga oppurtinister. Filmen består av ett antal episoder som på sina sätt säger ganska mycket om sin kommunistiska samtid.

En del handlar om brandmännens lotteri, där lyckliga vinnare kan vinna gammal ost och tveksamma konstverk. Men innan själva lottningen sker märker de att någon stjäl priser... Efter en intensiv jakt så ger de upp med att hitta förövaren, och vid de laget verkar allt annat på bordet blivit stulet och en brandman blir angripen av sina vänner då de märker att han försöker lämna tillbaka en matbit han har stulit.

Efter en stund kommer den efterlängtade branden då brandmännen springer fram till en brinnande lada och skottar snö på det övertända huset, vilket ju varken ger till eller från...

Sen ska det fixas en skönhetstävling, organiserad dans, prisutdelning med mera, så det finns många möjligheter för herrarna att göra bort sig.

Lottvinsterna liksom försvinner

Gubbarna försöker fixa till en skönhetstävling

Innan filmen visades var de tvugna att ha en skylt som sa att riktiga brandmän var mycket bättre än dessa och att filmen inte hade några likheter med verkligheten, vilket ju måste inneburit att den del potentater kännde sig träffade? Men som sagt, snart efter premiär blev den ändå bannlyst, men Milos Forman klarade sig bra ändå - då han i sin framgångsrika hollywoodkarriär regiserade filmer som Gökboet och Amadeus.

Filmen var ganska kul och det var intressant att se alla små subtila pikar mot makthavaran...

 

#129 Le Trou

Le trou, 1960. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, José Giovanni och Jean Aurel. Baserad på en roman av  José Giovanni.

Filmen börjar med en dyster Jean Keraudy som berättar att filmen är baserad på en riktig historia och han spelar sig själv. Han var nämligen inblandad i ett mytomspunnet flyktförsök från ett franskt fängelse 13 år tidigare. När filmen börjar får vi följa en annan lite moloken fånge, Claude (Marc Michel), som kommer till samma cell som Jack och han kumpaner.  Jack och fångarna berättar då om sin lömska flyktplan, som inte är så mycket till plan mer än att hacka sönder golv och väggar samt ta med "jobb" från fängelseaktiviteterna som ursäkt för stök och ljud...

Filmen är ganska enspårig, den handlar om flykt vilket är ganska så skönt. Vi har inga kärlekshistorier, samhällskritik eller uppgörelser med franskt rättsväsende. Det är fem män, fem väldigt franska män som vill fly, gärna iklädda kravatter och basker. Men fängelselivet är stressigt och då en i gänget får lite hjälp från oväntat kan det skapa lojaliteter som hotar företaget.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Som tittare dras man in i handlingen, man ser vakterna som spanar, men sitter som på nålar då det blir plötsliga inspektioner och man imponaras av gängets tysta medodiska envishet. För Le Trou är en film som hyllar solidaritet och samarbete, och om alla går åt samma håll kan stora saker ske. Miljöerna är trovärdiga och klippningen är rapp.

#128 Carl Th. Dreyer - My Metier

Carl Th. Dreyer - My Metier, 1995. Regi av Torben Skjødt Jensen, manus av Torben Skjødt Jensen,   Lars Bo Kimergaard och Prami Larsen.

Amen, denna dokumentär är ju en typisk följer-med-filmen-dokumentär. Filmiskt är den ganska trist och den består mest av en massa skådisar som på släpig danska berättar en massa anekdoter om hur det var att jobba med den danske mästaren. Även om den var rätt så trist så fanns det några nuggets:

+Skådisarna på Jeanne D'arc berättade en massa snusk istället för sina repliker, vilket tydligen var vanligt på stumfilmstiden.
+Så snabbt skådisarna blev för trötta så bjöd Dreyer på hårda karameller för att få dom på gott humör (vilket verkade funka)
+Dreyer ville gärna ha 10 års paus mellan sina filmer
+Perfektionen var ganska extrem, innehållen i lådor som aldrig öppnades skulle innehålla 'rätt' grejer, tog någon karaktär huvudvärkstabletter från Paris så var det även det i verkligheten- trots att ingen ask eller piller visades framför själva kameran.
+Han ställde in en speldag för han gillade inte att molnen blåste åt fel håll.

Nja

Det var väl det, lite kul men kvaliteten var typisk History-channel-2002... Trots det vann filmen Bodilpriset för bästa danska dokumentär 1995, det var kanske ett svagt år...? Regisören fick dock göra en långfilm 2001 med den engelska titeln: More Sex Please, We Are Scandinavians, den har dock bara 11 betyg på IMDB med ett snitt på 5,5.

#119 Withnail and I

Withnail and I, 1987. Manus och regi av Bruce Robinson.

Man behöver ju inte göra en genusanalys av varje film man ser men nog är det så att om denna film hade gjorts med omvända roller så hade den stickt ut som en kvinnofilm, men nu är det bara som vanligt i vårt patriarkala samhälle. Filmen saknar nämligen helt och hållet kvinnliga repliker, men den är ju trevlig ändå. Man kan väl säga att den cirkulerar kring en destruktiv vänskap mellan Withnail och vår namnlöse huvudperson (som börjar filmen svårt deprimerad). De är i en grymt stökig lägenhet och försöker förgäves få skådespelarroller, eller så bara hoppas de att rollerna ska liksom glida ner från himlen. Men när det blir för stökigt så bestämmer de sig för att dra till landet för att supa och få grepp på sitt liv igen.

Middag med onkel Monty

Grabbarna blir utkörda från ett fint cafe´ på landet

Men grabbarna är klart icke gjorda för livet på landet heller och scenen då de har ihjäll en tupp och grillar den är ganska så oförglömlig. På natten är de ömkliga och oroliga, speciellt Withnail slänger ur sig några paranoida pärlor:

"Those are the kind of windows faces look in at"

 Dialogen är vass och skådespeleriet är på topp, speciellt från Withnail (Richard E. Grant). Kul också med en komedi efter en dansk fas med tonvis av ångest :)

#127 Gertrud

Gertrud, 1964. Regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Carl Theodor Dreyer baserad på föreställningen av samma namn av Hjalmar Söderberg.

Trots att Dreyer började med film som en yngling och ganska snabbt klippte ett gäng filmer och sedan fick en pangsuccé med Joan d'arc så fick han inte göra så många filmer. Gertrud var hans allra sista och Dreyer var runt 75 år i samband med filmandet av filmen. Mottagandet blev lite sisådär, här fanns ingen av nya vågens snabba klipp eller popkulturella extravaganser utan istället en ganska teatral historia ofta filmad rakt framifrån med något klippta huvuden på skådespelarna.

Kärleksfilmer brukar ju följa vissa mönster men denna kärleksfilm är mer centrerad kring kärleken i sig istället för en speciell relation i sig. Gertud lever i ett äktenskap som hon vill avsluta, hennes man är vänlig men hon kan inte vara tvåa i uppmärksamheten mellan hans jobb och henne. Utifrån deras uppbrott får man följa de tre andra kärlekarna i hennes liv och varför de inte kunnat ge henne den glädjen hon velat ha.

Den nya unga älskaren är spännande och en duktig musiker men han pollinerar runt på andra blommor och även om hon inte bryr sig så mycket om det så blir till slut klart för henne att hon bara är en förströelse.

Författaren hade hon en relation i ungdomen och han är helt knäkt över att hon läämnade honom, men för henne ska det vara fullständigt och då han läckte att hon hade påverkat hans karriär negativt så tappade hon konceptet...

Den sista, läraren. En vänlig man som hon har en nästan 30-årig platonisk relation med, man får lite intrycket över att hon inte låtit han komma för nära för att undvika att bli besviken.

Gertud, den äkta maken och symbolisk konst 

Den unga älskaren

Vissa tycker Gertrud är väl långsam, men för mig finns ingen död filmruta. Allt har sin plats och tystnaden är ibland mer bedövande än en massa dialog. Efter att ha sett tre Dreyerfilmer om religion i olika former så är det lite intressant att Gertrud inte tror på gud alls utan bara på kärleken, men kärleken verkar inte tro tillbaka...

Vacker, rörande och intelligent. 

#126 Ordet

Ordet, 1955. Regi och manus av Carl Th. Dreyer, baserad på en pjäs av Kaj Munk

Bergmans filmer har precis som denna (och för all del även Dreyers Vredens Dag och Jeanne D'arc) teman av religiöst grubblande. Men då Bergmans karaktärers tvivel kommer från ett inre resonerande av karaktärerna så är det i samtliga Dreyers tre film en fråga kring även jordsligt liv eller död. Men här har vi inga häxprocesser utan 3 generationer Borgen-familj, med en patriark i toppen följt av hans tre söner, en sonhustru och två barnbarn. En av sönerna är ateist och en tror, bokstavligen, att han är Jesus återuppstånden. Att vara en uppstånden Jesus är tydligen lite deppigt då han går runt och surar som en trumpen emo, för ingen tror på honom riktigt. Den tredje sonen vill gifta sig men det är svårt då den tilltänkta tjejens familj tror på en annan variant av protestantism.

Ateist-sonen och hans vänliga hustru

Im back!

För att en sådan här tvåtimmars lång diskusion om frälsning, religion och grumpy old men ska funka. så krävs ju att manus och regi är på tipp-topp för att man inte ska somna som en säl framför tvn. Och 'Praise the Lord' - detta är starkt och vackert.  

Dreyer påpekar själv att “Temat pasar mig bra—trons triumf i vetenskapens och rationalismens tid. ” Dessutom sa han “att de bästa troende är barn och sinnesslöa då de inte kan tänka rationellt” och även om man kan argumentera vidare kring det - så sägs det väldigt fint och starkt här. Filmen vann dessutom guldpalmen i Venedig och då Dreyer dog så testementerade han sina festkläder till en förvånad Lars von Trier... 

Överlag så presenteras det övernaturliga i dagens filmer ofta som något ont (i skräckfilmer) eller som något fantasifullt i ett parallelt universum (Marvel, Star Wars med mera) Sällan ser man de övernaturliga så ursprungsnära kristendomen och tro som här. Visst är perspektivet lite gammaldags och visst kan en ateist som jag ha lite svårt att resonera i takt med Dreyer men precis som man kan njuta av vackra renässansmålningar med religiöst motiv såå kan jag också köpa detta. 

Extraklipp från the book of mormons som har vissa tematiska likheter med vad som händer i filmen... :

#125 Vredens dag

Vredens dag eller Day of wrath, 1943. Manus och regi av Carl Th. Dreyer.


Tidiga Dreyer verkar onekligen varit intresserad av häxprocesser, då både denna och Jeanne d'arc har misstänkta häxor som anklagas och straffas. Men i Vredens dag är inte alla anklagade oskyldiga offer. I starten anklagas starkars Merte för häxeri och erkänner att hon gått i maskopi med den onde (hon erkänner inte spontant utan man fick ta till diverse "enhanced interrogation techniques" som CIA brukar kalla det för). Trots hot om mer så avslöjar hon inte vem mer som var en riktig häxa, och som nu är död. Den kvinnans unga dotter-Anna är nämligen gift med prästen, och inte så lyckligt gift heller. Prästen verkar väl sjyst och så men hans mor som bor på prästgården är sträng och sur.


Prästmor har denna min genom hela filmen

Plötsligt händer nått kul, prästens son kommer tillbaka till hemmet, och Anna blommar upp, äntligen en jämnårig. I det märker hon att hon har krafter, hon kan kalla på folk och de kommer till henne, så hon kallar på sonen och förför honom gång efter gång. Inte nog med det, hon verkar också kunna önska saker så det slår in, både bra och lite mer onda saker...

Fotot är inte lika exceptionell som i Jeanne d'arc men det finns vissa scener med extremt snygga kompositioner.

Männen dömer



Det är hon!

Dreyer hade tidigare haft ett ganska långt avbrott från filmvärlden och för att få budget till denna film gjorde han en informationsfilm om ogifta mödrar (han var själv barn till en ogift mor) och då den kom i tid och under budget så fick han medlen att jobba med Vredens dag. För övrigt gjorde bara 4 ljudfilmer och om resten är av denna kvalitet så har jag mycket att se framemot. Tempot är högt och det vilar ett rättframt mörker över hela anrättningen.

#120 How to get ahead in advertising

How to Get Ahead in Advertising, 1989. Manus och regi av Bruce Robinson

Denis Dimbleby Bagley (Richard E. Grant) är en supercynisk reklamkille. Allt bara handlar om att sälja en massa skit som ingen behöver. Han gillar det också, riktigt gottar sig i att sälja en massa strunt till människor som borde veta bättre. Och nu har han fått ett uppdrag av en antifinn-kräm och försöker klämma fram en bra idé och då pyser det ut, han ska sluta med sitt ynkliga jobb och göra något meningsfullt istället. Men plötsligt växer en jättefinne ut på hans axel och den finnen vill ha tillbaka gamla Denis, och utifrån det växer en ganska episk konflikt fram mellan en cynisk finne och en man som vill bli något bättre. Visst, filmen är lite preachy gällande vårt konsumtionssamhälle och alla som tjänar på det men preach along säger jag när det är så här skojigt och skruvat.

Lite livskris

Finnen tar över

Richard E Grant är ju helt fantastisk och allt från effekter till foto är snyggt. Den växande finnen är både rolig och lite Cronenberg-läskig. Överlag skoj och bra!

#121 Billy Liar

Billy Liar, 1963. Regi av John Schlesinger, manus av Keith Waterhouse och Willis Hall baserat på romanen med samma namn av Keith Waterhouse.

John Schlesinger har ju onekligen ett stark resume med Maratonmannen, Yanks, Sunday bloody sunday och Pacific Heights. Billy liar är hans andra film och blev en gigantisk succe i både England och till viss del även i Sverige under titeln Lögnhalsen. Filmen centreras kring Billy (Surprise!) som lever i en liten och sliten brittisk småstad. Men han har sin fantasivärld som han ofta glider in i, där är han en general eller kung och åtnjuter omvärldens respekt. Hans fantasier är dock ganska så vaniljiga, det är liksom inga drömmar om att ha superkrafter, bli en sköldpadda eller resa till rymden. Detta gör att fantasimomenten som ska vara roliga inte riktigt är det, utan det är typ mamma som skriker på honom och då drömmer han att skjuta ner henne (fast på något putslustigt sätt). Han ljuger också i alla sina relationer, han är exempelvis förlovad med två tjejer samtidigt och han har stulit pengar från sitt jobb. Denna "sköna" kille ljuger dessutom rumpan av sig för att få en av hans förlovade att ligga med honom...

Krigshjälte i fantasin

The male gaze på affishen

Obehaglig typ i verkligheten

Mot slutet händer det något som nästan gör att filmen kommer upp ett snäpp. Han träffar en tjej som verkar gilla honom och vill ta med honom till London för att söka nytt jobb och nytt liv. Men han stannar hemma till tonerna från sin fantasivärld. Detta var ju riktigt trist, speciellt då filmen själv verkar tycka att den är supercharmig och spännande. Away you go, Billy!

Extra--- I början säger Billy "looooose yourself in the London" vilket jag ju kände igen från Saint Etiennes 90-tals hit, You're In A Bad Way