#110 M. Hulot's Holiday

M. Hulot's Holiday eller Les vacances de Monsieur Hulot, 1953, regi av Jacques Tati, manus av Henri Marquet, Jacques Tati, Pierre Aubert och Jacques Lagrange

Äntligen lite Tati, han är ju poppis. Terry Jones säger i en medföljande intervju att detta är något av det roligaste och vackraste man kan tänka sig och i liner-notes så skriver duktiga David Ehrenstein att filmen är "One of the most original- and hilarious- comedies ever made." Filmen har ju dessutom vunnit guldpalmen i Cannes, vilket ju inte komedier brukar göra precis, så nu ska det bli skoj!

Handlingen cirkulerar kring herr Hulot och alla andra boende på ett semesterpensionat vid en strand. Och, våghalsigt nog är den inspelad i stort sett som en stumfilm. Det är nämligen i stort sett ingen dialog utan bara en ganska trevlig muzak-jazz som spelar över alla små händelser som kan hända på semesterorten. Det är allt möjligt knas, en servitör tappar en cigarett i akvariet, drar tröjan upp för armen för att hämta upp den men stoppar sedan ner fel arm som blir blöt... En annan, Hulot himself försöker gå upp på en häst men misslyckas, o.s.v... Precis som i "titta vi flyger" så är detta en film där filmskaparna har friat mer än fält, för här har vi en salig blandning av misslyckade skämt och halvlyckade skämt. Vad vi saknar är något skoj eller vackert som på något sätt tilltalar mig. Det är helt enkelt inge kul, trots att jag verkligen försöker komma into the spirit.

Hulot spanar in damer

Tatis karakteristiska profil

Men Tati är duktig och en egen karaktär så det är väl ett plus. Filmen lyckas dessutom fånga den lata sommarkänslan som kan infinna sig på semestern och det är ju lite kul. Men, nja, kortfilmen som kommer med, boxarkomedin "Soigne ton gauche" var faktiskt lite roligare...

#104 Double Suicide

Double Suicide eller 心中天網島 Shinjū: Ten no amijima, 1969, regi av Masahiro Shinoda, manus av Masahiro Shinoda, Tôru Takemitsu och Taeko Tomioka, från en pjäs av Monzaemon Chikamatsu.

Pjäsen som ligger till grund för filmen skrevs redan 1721 och brukar framföras i Bonrako-stil, det vill säga med dockor. Då min fru jobbar som dockspelare på dockteatern Tittut så känns det lite extra kul att se introduktionsfilmen där man får se dockspelarna jobba med sina vackra figurer. Shinoda ville dock inte göra filmen med dockor, men har ändå med dockspelarna, som går runt miljöerna och ändrar på scenografin och ibland även leder karaktärer. Att det ska bli dubbla självmord framgår ju av titeln men redan i början får man se hur regisören resonerar med manusförfattaren om hur självmorden ska bli som mest känslosamma, Kabuki-stilen döms ut som för vacker för ändamålet.

Starten med regisören och dockorna samt dockspelarna som är med rakt igenom skulle kunna syftas till att ge en avståndseffekt eller verfremdungseffekt -vilket en del filmkritiker verkar tro. Och tanken i sådana fall skulle ju vara att få tittarna mindre engagerade i karaktärerna och mer engagerade i politiken... Själv tror jag inte det, skådespelarna är ju hur tända som helst och spelar för det mesta på ett övertygande sätt. Det handlar säkert mer om hylla berättelsens bakgrund, samt att den teatrala känslan ligger mer i linje kring hur berättelsen var tänkt att berättas. Men det är klart, det finns ju en berättelse i grunden om sociala orättvisor och liv dömda till undergång från start...

Det älskande parets huvuden

han ger henne pleasure...

Berättelsen är nog inget för dockteatern Tittut, den cirkulerer nämligen kring en man och hans förhållande med en prostituerad som han har lovat att köpa loss från hennes husbonde (eller säger man hallick?) Han har dock en familj som han bryr sig om och hon känner att friheten närmar sig lite väl långsamt, för varje intäkt hon får så tillkommer andra kostnader, och hon sitter mer eller mindre fast i sitt bordell-fängelse. Så till slut verkar det bara finnas en väg för dem ut ur eländet, #nohappyending.

Dockspelarna bygger upp den sista hängplatsen...

Fotot är väldigt monokromatiskt, svart-vitt med få gråskalor. bakgrunderna är också grafiska med förstorningar av gamla japanska träetsningar. Allt som allt är det vackert, och gripande och har högt tempo - vilket dockteatern kan behöva ha för att publiken ska behålla fokuset.

#102 The Discreet Charm of the Bourgeoisie

The Discreet Charm of the Bourgeoisie eller borgarklassens diskreta charm, 1972. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière.

Borgarklassen säger man ju inte nuförtiden, utan mer kanske medelklass? Fast detta gäng är ju lite mer täta så jag säger som Wikipedia: "Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna." För här har vi ett överklassgäng som påbörjar men aldrig avslutar ett gäng middagar... Värden är borta, restaurangföreståndaren begravs, sällskapet mejas ner av terrorister, militärövning i närområdet med mera. Under tiden som allt händer så är vårt gäng rätt så snobbiga och nedsättande mot Kreti och Pleti. En ber exempelvis sin chaufför att komma in för en Martini så alla ska se hur alla Icke-raffinerade människor beter sig. De verkar livnära sig på skumma drogaffärer och en i sällskapet använder sin diplomatiska immunitet(han kommer från det landet "Miranda"- som verkar vara en parodi på en latinamerikanskt högerdiktatur) för att hjälpa gänget och sig själv till vinning.

Alla karaktärer är tydligt mejslade och spelas med en ganska avslappnad, livstrött elegans.

En spännande Polsk poster

Snart skiter det sig...

Infallen är många, och det är nästan fler dröm-i-dröm sekvenser än i Inception. Dialogen är rapp och... varierande. Här har vi den cyniske diplomaten som hamnar i samtal med en fransman...:

Henri Sénéchal: Any news from Miranda?
Rafael Acosta: Yes.
Henri Sénéchal: The situation?
Rafael Acosta: Quite calm.
Henri Sénéchal: And the guerrillas?
Rafael Acosta: There are a few left. They are a part of our folklore.
Alice Sénéchal: You have problems with the students?
Rafael Acosta: Students are young. They must have some fun.
Simone Thévenot: How's your government treating them?
Rafael Acosta: We are not against the students, but what can you do with a room full of flies? You take a fly-swatter and Bang! Bang!

Men trots att karaktärerna gränsar till karikatyrer så har de ändå i vissa avseenden sidor och egenskaper jag(och säkert fler) kan se hos mig själv, i mitt medelklassliv...

Bra grejer, topp.

#101 Viskningar och rop

Viskningar och rop, 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

I filmer brukar själva döden gå snabbt, och för all del vara ganska så våldsam. Dör någon av en sjukdom så brukar den döende ligga värdigt i sin säng och säga kloka saker innan hen drar iväg mot de sälla jaktmarkerna. Men har man varit nära döende personer så vet man att det sällan går till på det sättet. Agnes (Harriet Andersson) har ont, jäkligt ont och känner hur hela hennes kropp sakta vägrar att fungera. Det är inte så värdigt eller lugnt, och Agnes skriker stundtals ut sin smärta. Hon är dock inte ensam, utan har sina två systrar nära sig, även fast de verkar livrädda för hennes smärta. Bra dock att hon har sin betjänt, Anna, som har en vårdande modersroll över henne. Hon är nästan som ett ljust helgon som håller om henne och fokuserar på henne då hennes systrar har nog med sig själva och sitt trassliga förflutna..

Systrarna känner Obehaget

Agnes har ont

en vacker, religiöst laddad bild

Systrarna som spelas av Liv Ullman och Ingrid Thulin, är till en början artiga men sedan får man mer bakrund till deras liv och relation. Deras konversation flyter från vänlig till grymt fientlig utan att någon av dom klarar av att vara ett stöd till sin syster. Efter att Agnes dör så blir det nästan lite av en skräckfilm då hon fortsätter att skrika och ropa efter sina systrar...

Starkt och bra, med ett magiskt snyggt foto.