#230 3 Women

3 Women, 1977. Manus och regi av Robert Altman.

Dåså, dags att sjunka ner i 3 Womens mystiska värld av vatten, döfödslar, pistoler och trasiga individer...

Pinky(Sissy Spacek) har precis kommit till stan, hon får jobb på ett kyligt äldreboende-spa. Snabbt får hon en idol, Millie (Shelley Duvall). Millie snackar om det ena och det andra, hon snackar i stort sätt hela tiden som ett sätt att hantera hennes osäkerhet. Tyvärr har detta lett till att omvärlden är ganska så trött på henne och gör allt för att undvika henne. Hon brukar gå till doktorernas (lite dyrare) matsal och hålla låda, men det är nästan som att hon är osynlig, och doktorerna pratar liksom igenom henne...

Men Pinky, hon som själv är så tystlåten dras till den verbala Millie "You're the most perfect person I've ever met.", medan Millie blir allt mer irriterad på Pinky. Millie verkar köra enligt den gamla Groucho Marx-principen att “I don’t want to belong to any club that would accept me as one of its members.”-vilket gör att hon blir alltmer skeptisk till att ha en fangirl som inneboende. Samtidigt som att Pinky behöver bli lite mer---kommunikativ så behöver Millie ibland chilla ner sig lite. Någonstans här börjar Pinkys identitet liksom smälta samman med Millies, samtidigt föder en (tystlåten)lokal konstnär i deras bekantskapskrets ett dött barn, som Millie förgäves försöker få liv i. Så vi har tre ganska trasiga personer som på något sätt försöker hitta ett nytt jag att leva vidare med.

Millie tittar bort, Pinky tittar på Millie

Franska affishen lovar mer action än vad som ges

Filmen kom till Altman i en dröm, både handlingen, castingen och vissa scenlösningar. Men han har också sagt att Bergmans "Persona" är en stark inspirationskälla. Duvall vann skådespelarpriset i Cannes, vilket var välförtjänt. 2002 slutade hon med skådespeleri och slog sig ner i Texas, förra året car hon dock med i Dr Phils program och verkade tyvärr tappat alla kulorna i badkaret. Bland annat verkade hon tro att Bermudatriangeln liksom satt fast på hennes bröst...

#289 Hoop dreams

Hoop dreams, 1994. Regi av Steve James

När man kollar på dokumentärer på IMDB så finns det alltid ett gäng manusförfattare, vilket gör mig lite perplex... Vilket som, basket. Basket är den den tredje populäraste sporten i USA och för många fattiga afro-amerikaner verkar brott eller basket vara de enda sätten att ta sig ut ur ett fattigt och farligt liv. Här tror jag att representationsfrågor faktiskt är relevanta att diskutera, för när de enda framgångsrika man ser är sportstjärnor eller langare så blir det ju lätt så att man siktar in sig på de banorna, trots att de, så att säga, inte direkt är de lättaste karriärvalen.

I Hoop Dreams får vi följa två pojkar från Chicago som har en dröm, att bli basketproffs. Och inte bara de drömmer, utan hela deras familjer och vänners liv verkar hänga på hur många 3-poängare de sätter. Pressen är hög att hamna på rätt skola, få tillräckliga betyg, lyckas hitta sponsorer och förstå alla de sociala koderna som gäller i skolor långt borta från ens vanliga socio-ekonomiska värld. Skolidrott i USA är ju viktigt, och stort. Ingen skulle bry sig en millimeter om min gymnasieskola vann eller förlorade en match men i USA får de stora skollagen landstäckande pressuppföljning. Skolorna dammsuger de fattigare områdena på talanger och de bästa kan få betald utbildning, så länge som de levererar på planen.

Arthur tränar

William tappar så småningom sugen

Men skolorna som "tar hand" om spelarna verkar ganska ensidiga i sitt stöd, exempelvis får de (svart) eleverna som spelar basket bo i ett separat hus, en bra bit från skolan. Spike Lee:

You have to realize... that nobody cares about you. You're black. You're a young male. All you're supposed to do is deal drugs and mug women. The only reason why you're here... you can make their team win. If their team wins, these schools get a lot of money. This whole thing is revolving around money.

Båda spelarna har höjdpunkter och motgångar och de får båda två stipendier att plugga vidare men ingen känns riktigt på väg mot någon dundersuccé... Deras press att lyckas känns i hela kroppen, deras familjer och vänner verkar helt leva genom dom och efter varje match så blir de överösta av tips, stöd eller påhopp av engagerade släktningar. William:

That's why when somebody say, "when you get to the NBA, don't forget about me", and that stuff. Well, I should've said to them, "if I don't make it, don't you forget about me."

Och när man läser var alla är nu så förstår man hur illa brottsläget är i deras hemtrakter, ena pojkens pappa börjar med crack och blir mördad, likaså även hans bror.

Gripande, intressant och politiskt. En helt omisstlig dokumentär:

#98 L'Avventura

L'Avventura, 1960, regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Elio Bartolini, och Tonino Guerra.

Ett gäng rika italienare stannar vid en karg ö, där de av någon anledning tar en längre break. Men när de ska dra är en av tjejerna, Anna, (Lea Massari) borta... har hon kastat sig ner för klipporna, eller gömt sig eller är något fuffens i görningen. Vem vet - inte jag, och ingen annan heller för alla letar som galna under ett par dygn och sedan är engegemanget lite mer begränsat. Förutom hos hennes bästis (Monica Vitti) och Annas boyfriend (Gabriele Ferzetti). De letar överallt, från stora städer till övergivna bergsbyar, och i takt med att de letar så utvecklar sig en relation som blir allt mer intim, och så småningom undrar man om de verkligen vill hitta stackars Anna.

 Alla karaktärerna är lite uttråkade, snyggt klädda och överklassiga.

Anna, var är duuu?

Letandet blir ganska oengagerat efter en stund

Bildkompositionerna är alltid genomtänkta och många har temat där gammalt blandas med nytt, som här i starten där den trumpna Anna snackar med sin lite mer gammeldags far:

Han har en kyrka bakom sig, hon har fula lägenheter...

Men trots fina bilder så tar det aldrig fart och det blir ganska långtråkigt, så betyget blir ett snålt: