#399 House of games

 House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz

Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games. 

Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt. 

Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp. 

Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser. 

På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog. 

Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt: 

#396 Ace in the hole

Ace in the hole, 1951. Regi av Billy Wilder, manus av Billy Wilder, Lesser Samuels, Walter Newman och till viss del kanske också Victor Desny

Så äss i hålet? Nja, här är titeln både referens till ett talesätt:

Ace in the hole. A hidden advantage or resource kept in reserve until needed: “The coach was certain that his new trick play would turn out to be his ace in the hole.” This term comes from the game of stud poker, in which one or more cards are turned face down, or “in the hole,” as bets are placed

och en mer bokstavlig tolkning där en journalist försöker göra det mesta av en man som fastnat i en grotta.

Chuck Tatum(Kirk Douglas) har fått sparken från alla tidningar i dom större städerna och söker sig till en liten tidning i Albuquerque där han hoppas att turen ska vända. Tidningen drivs av en vänlig idealistisk farbror som lite övertydligt har en broderad tygstycke där det står "tell the truth" ovanför hans dörr. Chuck är lite mer kreativ med skrivandet och väntar desperat på sin chans att göra en scoop och därmed lämna sina lantiskollegor och äntligen komma tillbaka till smöret. På väg till ett reportage tillsammans med en fotograf om en en ormjakt så ser han en ambulans, och följer efter. En man har fastat i ett ras djupt ner i en grotta. Direkt skiner han upp, om allt bara går rätt så kan det här vara hans break. 

Charles Tatum: One man's better than 84. Didn't they teach you that?
Herbie Cook: Teach me what?
Charles Tatum: Human interest. You pick up the paper, you read about 84 men or 284, or a million men, like in a Chinese famine. You read it, but it doesn't say with you. One man's different, you want to know all about him. That's human interest.

Just folk som fastnar i grottor har ju en mediavänlig dramatik, just då det är en pågående händelse. För några år sedan fastnade några barn i en grotta i Thailand, och hela äventyret och den dramatiska räddningen följdes av en global press, trots att det kanske objektivt fanns viktigare saker som händer. 

Men för att det ska bli en bra journalistisk språngbräda så är det viktigt att han får exklusivitet och att räddningen inte går för snabbt. Ett happy ending är bra, men ett happy ending som tar runt en vecka är ändå bäst. För att lösa första delen så skapas snabbt en allians med sheriffen som ger honom full access och någon räddningsledarroll mot en mycket positiv pressbild av den korrumperade sheriffen. Ace in the hole är cynisk, och Chuck likaså när han försöker på alla sätt han kan få räddningen att dra ut lite till, samtidigt som Leo, som sitter fast, blir sämre och sämre. 

Cynismen gäller inte bara pressen, utan också vi i allmänheten som på något sätt dras till och fascineras av olyckor och dramatik. Hela platsen runt grottan blir till slut som en cirkus med korvförsäljning och besökare från när och fjärran som vill kolla vad som händer. 

Ace in the hole är kanon, med hårdkokt dialog och en ganska krass vy kring vad som går hem i stugorna. Jag gillar't

#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 

Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!

 

#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.

Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne. 

#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 

Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig. 

#394 Woman in the dunes

Woman in the dunes eller Kvinnan i sanden eller Suna no onna, 1964. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe och Eiko Yoshida efter en bok av Kôbô Abe.

Glesbyggdsdöden kan ju påverka samhällen över hela världen och inte bara Norrlands inland. Vissa kommuner försöker locka till sig invånare genom reklam eller sponsring av bostäder. I Woman in the dunes så har lokalbefolkningen bestämt sig för att piska ibland är bättre än morot...

En lärare(Eiji Okada) letar runt Tattoris sanddynor efter insekter. Han har tre dagars semester som han tänker nyttja till sitt stora intresse  - entomologi. Alla insekterna han fångar läggs mödosamt in i olika burkar och lådor, ovetandes om att hans öde snart kommer vara något liknande. Ni vet hur det är, timmen är sen, sista nattbussen har gått och vår lärare försöker hitta någon bra plats att övernatta på. Några lokala fiskartyper visar honom glatt till ett hus på botten av en stor sandgrop. En stor sandgrop är det för det enda sättet att ta sig dit är via en skranglig repstege. Väl på botten bor en ung kvinna(Kyôko Kishida), som bjuder på mat och husrum för natten. Dagen efter lämnar vår lärare lite cash på bordet, tar på sig ryggsäcken, säger sayonara och drar hem. Men det går inte alls. Repstegen är borta. 

Nu är han alltså fången på botten av en grop där han tvingas att skyffla sand med sin sällskapssjuka kvinna. Det rinner konstant ner sand över deras hus, sand som letar sig in under kläder, i maten, i sängen, överallt. Så bara för att kunna vara där de är så får de på sisyfosmanér skyffla, skyffla och skyffla. Mot att de skyfflar sand i lådor som sedan säljs till cementfabriken och att hon gör smycken så får de vatten, mat och lite cigaretter. 

Men för varje sandlåda de skyfflar så rinner det minst lika mycket över dom, hela tiden. Här finns det en ganska uppenbar existentiell metafor för vad livet kan vara ibland. Man gör det man ska, man köper en ugn, man gör en jobbuppgift men för varje avklarat kryss så kommer det fler och fler saker att ägna sig åt. 

Kubler-Rossmodellen beskriver hur en människa hanterar sorg eller stora förändringar i sitt liv. Den består av fem stadier: 

Vår stackars lärare går igenom alla stadier i botten av sin grusgrop och sin nya slavstatus. Han försöker förgäves förstå sitt nya liv och gå igenom olika sätt att ta sig därifrån. Relationen med kvinnan, som förblir namnlös, blir också något sexuellt-destruktivt. Hon har varit ensam så länge vilket gör att han blir allt för henne, hon har också, för länge sedan kommit till sista stegen i kurvan "acceptence" och är mer ute efter att göra livet lite bättre, hon drömmer främst om en radio så de kan hänga med i nyhetsflödet - trots att det känns ganska så meningslöst att göra det i deras läge. 

Just dynamiken mellan karaktärerna och sanden gör filmen fascinerande och sorglig. Han vrider och vänder på sin situation medans hon verkligen har landat där hon är med det livet hon har. 

Entomologist Niki Jumpei: I don't get it. Doesn't all this seem pointless to you? Are you shoveling sand to live or living to shovel sand?

Woman: I know it's not as fun as Tokyo.

Entomologist Niki Jumpei: I'm not talking about Tokyo!

Woman in the dunes är verkligen en av mina favoritfilmer, den är både drömsk och bittert realistisk. Fotot är otroligt bra med många, nästan meditativa eller hotfulla skildringar av den envisa sanden som söker sig ner överallt, från kropp till själ. 

 

#391 If....

 if...., 1968. Regi av Lindsay Anderson, manus av David Sherwin och John Howlett

Postern talar sitt tydliga språk, "Which side will you be on?". Vilken sida då, gällande vad?

If.... är en film som börjar som något och slutar som något annat. Filmen utspelar sig i en klassisk brittisk internatskola för pojkar. Det är traditioner, skoluniformer, kamratuppfostran och ändlös pennalism. Samtidigt som skolan lever i en tidlös stagnation så pratar de om förändring och samhället: 

"Britain today is a powerhouse of ideas, experiments and imagination."

Men inget märks här, vilket många verkar trivas bra med. Dock inte Travis(Malcolm McDowell) och hans två kompisar. De revolterar på de diskreta sätt man kan men slås ner - bildligen och bokstavligen. Bortsett från stryk så avskärmar de sig från alla tramsiga boardschoolrutiner och sitter istället i Travis rum och super. Ju längre filmen går så liksom förskjuts verkligheten på olika sätt. Vissa scener, till synes slumpartade visas i svartvitt och vissa scener är uppenbarligen rebelliska drömmar mer än riktiga händelser. Exempel på det är att Travis plötsligt är i staden(som är förbjudet), snor en motorcykel och får ihop det med en tjej. I takt med att skolans rigida rutiner fortsätter som de gjort senaste femhundra åren så tar mer och mer filmen ibland lite surrealistiska svängar - vilket når sitt klimax i ett faktiskt krig mellan gammalt och nytt, rebeller mot konservativa. "Which side will you be on?"

if.... är en häftig upplevelse, och trots att jag är egentligen är emot gammelkonservatism så har jag också en liten kärlek till stränga skolor på film, där frisyrerna är disciplinerade och sliparna är korrekt knutna. I praktiken hade jag däremot hatat stället så jag får väl vara lite mer på Travis sida, och det skulle jag inte vara ensam om. Filmen spelades in 1968 samtidigt som de franska studentrevolterna hade tagit fart, och dessa skulle sedan får efterapare även i Sverige, så det är svårt att komma på fler filmer som är så tidsenliga som denna.

Filmen är både härlig och inspirerande, den är på många plan intressant och kul att titta på. Det blir en mycket stark: