#982 Hedwig and the angry inch

Hedwig and the angry inch, 2001. Manus, huvudroll och regi av John Cameron Mitchell, efter en bok av John Cameron Mitchell och Stephen Trask.

Jag och min dotter tittar på Riverdale. Riverdale är full av ungdomar som löser mysterier, mord och kärleksproblem. Varje säsong har ett musikalavsnitt och denna gång ska det tydligen vara inspirerat av Hedwig and the angry inch. Så för att vara förberedd inför det så hoppar jag 500 filmer fram i Criterionträsket (jag kommer aldrig bli klar...) och kollar in originalet. 

Hedwig and the angry inch utspelar sig någon gång i slutet av 90-talet och följer Hedwig(John Cameron Mitchell) som är Trans-performer som spelar rock om sitt liv på hamburgerrestauranger runt om USA. Hedwig följer stjärnrockarens Tommy Gnosis(Michael Pitt) stora USA-turné och spelar i samma städer fast på klart mindre arenor- Vilket i sig är lite konstigt då Hedwig är en superstjärna med en karisma som det slår gnistor om. Via olika låtar får vi följa hennes liv från Östberlin, till USA via en misslyckad könsoperation (därav "the angry inch"). Hon tar en ung älskare som hon lär upp i rockkunskap och skriver låtar till, och blir sedan lämnad av honom - vilket gör henne sur och lite bitter, vilket är skälet till att hon nu skuggar den unge mannen Tommy Gnosis genom USA. Jag trodde först att artisten hette Gnosis för att inte var så systerlig (no sis!) men så var det inte, utan det kommer från grekiska ordet för kunskap. Jahapp. 

Gnosis är en slags enerverande emorockare som liksom inte vill att han är homo ska spridas ut då det kan skada hans rykte. Och i takt med att det går sämre och sämre för den allt mer bittra Hedwig och bättre för Tommy, där han spelar på fulla erenor och hon prostituerar sig så kommer vi till slut till ett klimax där de möts, och Hedwig mognar till ett mer äkta jag. 

Så den gamla Hedwig var en härlig transa, med en härlig utstrålning så är den mogna och braiga versionen av henne på slutet en variant av Tommys emokille vilket inte var en bra reklam för att uppnå själslig mognad.

Rocknummrena ända fram till slutet är ganska fantastiska, det är trasigt, charmigt, roligt och sorgligt att se Hedwig sjunga om sitt liv. Hon behärskar hela spektret och  jag känner att det här aldrig bör ta slut. Men tyvärr sjunker det lite för mycket i slutet, hela konflikten mellan Hedwig och Tommy kändes lite väl påklistrad och hela katarsismomentet i slutet lämnade mig ganska kall. Så inget Topp!betyg men ändå ett: 

#385 Army of shadows

Army of shadows eller L'armée des ombres, 1969. Regi och manus av Jean-Pierre Melville, efter en roman av Joseph Kessel.

Det är lite klurigt, ibland är det bäst att se en film utan några förutfattade meningar och ibland är det bäst att kalibrera sig lite innan. I fallet med Army of shadows borde jag nog läst på mig lite. Mina förväntningar var nämligen att filmen skulle ha en övergripande plot och väntade hela tiden lite på att den skulle komma igång, men så var det inte. Istället visar filmen ett flertal scener kopplade till motståndskämpen Philippe Gerbier (Lino Ventura) i sin och sina vänners skoningslösa kamp mot nazisternas ockupation 1942. I första scenen blir han hämtad till ett förhörsläger men lyckas ta sig därifrån. Sedan följer en osentimental serie händelser kring vad de gjorde och vad som gjordes mot dem Råheten börjar redan i en av de tidigaste scenerna då en naziinformatör stryps, trots att han bara är ett osäkert barn. Nazisterna har ögon på många platser och Gerbier och hans vänner hamnar i farliga situationer som ibland kan hanteras och ibland slutar framför tyska kulor. Alla karaktärer har information på en need-to-know basis vilket säkert är vettigt ur ett säkerhetsperspektiv men också leder till en del olyckliga situationer. 

Fotot är blekt men ändå vackert, karaktärerna är för det mesta ganska sammanbitna vilket man ju kan förstå. När det går bra konstaterar men det lite kyligt och när det går dåligt så liksom registrerar man det också. Det finns en tid för känslor och hurrarop men när man faktiskt dödar andra människor så är det svårt att riktigt fira. Kampen är skoningslös och tar aldrig en paus, man är aldrig säker, man är aldrig avslappnad vilket kan påverka vem som helst.

Melville var själv motståndskämpe under kriget vilket säkert gav extra insikter till filmen vilket flera skådespelare vittnat om. 

Någonstans väntade jag på "den stora händelsen" som aldrig riktigt kom vilket på någon olyckligt sätt störde min upplevelse, men det var ju mitt fel och inte filmens. Trots detta så var L'armée des ombres en speciell och häftig upplevelse. 

#387 La Jetée/Sans Soleil

 La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare. 

Så två filmer till priset av ett, pas mal!

La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:

Fact: 50% of the people who are watching this are film students

Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel". 

La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen. 

La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång. 

La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.

Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det. 

#384 Vengeance is mine

Vengeance is mine eller 復讐するは我にあり, 1979. Regi av Shôhei Imamura, manus av Masaru Baba efter en roman av Ryûzô Saki

I nya testementet under Romarbreven står det i paragraf 12:19 (under rubriken forgiveness):

Do not avenge yourselves, beloved, but leave room for God’s wrath. For it is written: “Vengeance is Mine; I will repay, says the Lord.”

Så chilla mot dom som behandlat dig dåligt, skada dom inte utan gud löser allt det där. Iwao Enokizu (Ken Ogata) lyssnar tyvärr lite halvbra på texten och jobbar lite runt den på lite ovanligt sätt. Filmen om honom och hans seriemörderi är baserad på polisförhör med den riktiga Enokizu som greps efter en våldsam killing spree genom japan. I första scenen sitter han i en polisbil och funderar lite kring sin kommande avrättning, han har mördat och nu ska han dö, det verkar ju vettigt. Men det är inte som att han liksom lite letargiskt accepterar sitt öde, utan mer inte riktigt bryr sig...

Han växte upp i en väldigt katolsk familj som blev rätt så illa behandlade av staten under andra världskriget. Förnedringen skapade både en känsla av hämnd och förstärkte hans empatifria inställning till medmänniskor rent generellt.

Men mest verkar ha tycka att allt bara är en lek. Det finns en sekvens där Enokizu poserar som en advokat, blir vän med en mans familj i domstol, får alla kontanter som den dömdas mormor har tagit med för borgen; han gör det smidigt, eftersom han under hela filmen kan improvisera, hitta på små detaljer för att stärka hans trovärdighet och framgångsrikt verka vara en advokat eller professor. Ett annat offer, en gammal advokat, blir han vän med, mördar honom och stoppar in honom i ett skåp, gör sig hemma i mannens lägenhet och blir som besatt av en knixig burköppnare. Han var inte arg på sitt offer, men burköppnaren gör honom rasande eftersom han inte kan ta livet av den...

Enokizu verkar trivas med att agera som en con-man men säg den lyckan som varar och han hamnar i finkan. Fängelsetiden gör att utflippningen blir mer total. Nu lurar han folk på cash och mördar dom som en extra add-on. I många filmer där hämnd ska utkrävas (det finns ju en del, men The searchers och John Wick är ju ett par exempel) så är ju hämnden ganska riktad och karaktärerna närmar sig sina specifika offer steg för steg. I Vengeance is mine är hela mördandet i sig en hämnd men en hämnd som slår väldigt riktningslöst och sker lite mer på rutin än efter en agenda. 

Visst är plotten ganska klassisk psykopatmördare - men det görs intressant och lite obehagligt. För att undvika Enokizus postuma vrede så får filmen en välförtjänt:

#383 Brute Force

Brute Force eller Med våldets rätt, 1949. Regi av Jules Dassin, Manus av Richard Brooks efter en berättelse av Robert Patterson

The Shawshank redemption eller Nyckeln till frihet brukar ligga på topp då folket ska rösta fram sina filmfavoriter. Vi har där en oskyldig och mild man som genom list och kamratskap lyckas ta sig ut ur fängelset. Väldigt svart-vitt upplägg med ett happy ending - trevlig tittning men kanske men kanske lite väl idealistisk i sitt upplägg. Brute Force är inte heller en monotom verklighetsskildring men vill åtminstone berätta mer om fängelselivets meningslöshet och de våldsamma villkor som gäller. Filmen gjordes ett par år efter utbrytningsförsöket från Alcatraz (som kallas för The battle of Alcatraz)-där fem dog och ett flertal skadas. Men varför försöker man sig på att fly från ett fängelse, trots alla risker och den stora risken att skadas, dö eller råka illa ut på andra sätt? Jo, Brute Force berättar om vardagens förnedringar, isoleringen, våldet från fångar och vakter, de brustna drömmarna och den meningslösa väntan på att man kanske, men antagligen inte får en parole hearing eller att besöken ska tillåtas släppas på igen. Livet, kärleken och ens...liv finns ju bara utanför murarna och när nu dom som bestämmer verkar gilla längre straff så faller hela ens liv ihop. Så när man inte har något att förlora så kan man ju lika gärna satsa på en liten, avlägsen möjlighet till rymning?

Men att planera en rymning på en plats full med trasiga människor som dessutom lätt kan lockas till att skvallra är klurigt. Tur då att gruppen leds av den sammanbitna Joe (Burt Lancaster). Tillsammans med sina cellkamrater planerar de sin flykt, med fokus på flykt, inte så mycket kring vad som ska hända sedan mer än ganska rosiga bilder av romantiska återföreningar med diverse damer. 

På fängelset jobbar också en läkare som ofta träffar fångar och på något sätt förstår situationen men han är för gammal och trött för att riktigt göra något åt det, vilket också visar situationens hopplöshet. 

Filmen visar en fin balans mellan karaktärernas lite tuffa exteriör och ganska sköra inre liv. Jules Dassins första stora franska succé Rififi handlade om en intrikat juvelkupp och prison break filmer är ju väldigt lika i stilen; det är planering, farligheter och spänning. Brute Force är kanske inte lika franskt charmig med tar igen det med en hårdkokt noirstämning. Good stuff indeed. 

#381 La Haine

La Haine eller Medan vi faller, 1995. Manus och regi av Mathieu Kassovitz

Relationerna mellan "orten" och polisen är tyvärr ett ganska aktuellt tema, och här är den lika skör som Trumps ego. Poliser stormar platser och beter sig drygt vilket förortsfolket svarar med stök och kravaller. En ung man, Abdul, har precis blivit gripen då filmen börjar. Under förhör har han blivit så misshandlad att han kämpar för sitt liv vilket våra tre protagonister har hanterat genom att delta i upplopp och stjäla en polismans pistol. 

Världsbygget i La Haine är imponerande. Fattigdom, våld och kriminalitet är överallt.Vinz (Vincent Cassel) har pistolen och har bestömt sig för att skjuta en "gris" som hämnd om Abdul dör. Hans kompisar Hubert(Hubert Koundé) och Said (Saïd Taghmaoui) är också sura men Hubert är mer inriktad på att lämna förorten och Said är mer inriktad på tjejer. För att inkassera en skuld tar de sig till staden, en magisk plats där poliserna säger monsieur och klubbarna är eleganta, men också en plats där man som förortsperson inte blir insläppt och efter ett tag blir jagade och torterade av polisens specialtrupper. 

Hatet finns, men också en massa trams - vilket är härligt i sig. Trions dynamik är skön och deras motgångar är verkligen inte bara samhällets fel utan också deras oförmåga/ovilja att försöka passa in i kontexter där de blir inbjudna. På det sättet får man inte heller någon särskilt hoppingivande känsla av om bara samhället gjorde lite si eller så, så skulle allting bli bättre, skyttegravarna är för djupa - distansen är för stor. Starkast i trion är verkligen Vincent Cassel som Vinz, han ser avig och arg ut, han är avig och arg och han hamnar konstant snett i sin relation med omvärlden. 

Svenska titeln då: Medan vi faller? Jo i filmen berättas det ett par gånger en historia om en man som ramlar ner från ett höghus. På varje våning hör de honom säga typ "än så länge går allt bra!"- Historien är en slags huvudmetafor för hela berättelsen och därför tycker jag svenska titeln faktiskt funkar helt Ok. 

Regissören Mathieu Kassovitz vann priset för bästa regissör i Cannes och bästa film vid César för La Haine, vid bara 27 års ålder. Filmen slog ner som en bomb och många poliser blev upprörda vilket bland annat lede till att en stor grupp poliser stod med ryggen filmteamet i samband med premiären(vilket ju blev bra gratisreklam för filmen).Som film betraktat fick Medan vi faller en ganska stor påverkan på samhällsdebatt både kring polisen och orten. Kassovitz:

“That movie changed a lot of people’s lives. I met people who became policemen or lawyers because of the film. That’s why we are releasing it again, because it’s a movie people can relate to. It’s what you’re looking for when you make a political film. People are more than just entertained.  My memories stem more from the audience than from the movie itself. The way it was received and the way people see it today. Either they were from the projects and it changed their way of looking at a problem. Art can really help with that. On a political level, it gave the kids from the suburbs a certain strength. It also gave cops another angle at looking at those kids. Many people were inspired to produce new work."

Efter filmen så har Kassovitz aldrig riktigt lyckats få någon till succé trots ett antal stora satsningar i både Frankrike och Hollywood (Babylon AD gick inte direkt så bra)

Precis som sin största inspirationskälla "7 vågade livet" så är filmen både personlig och monumental samtidigt. Klart roligare och mer intressant att titta på än Eiffeltornet...

#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: