#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...

#373 The proud valley

The proud valley, 1940. Regi av Pen Tennyson, manus av Pen Tennyson, Jack Jones och Louis Golding, baserad på en bok av Herbert Marshall och Alfredda Brilliant.

Sista filmen i Robesonserien tar oss till Wales och gruvorna. David (Paul Robeson) är här en sjöman som lämnat havet på desperat jakt efter ett nytt liv. Han hoppar lite planlöst på ett godståg som tar honom till den mysiga lilla byn Blaendly. 

Blaendly är en riktig gruvstad där folk gräver på dagarna och sjunger i kör på kvällarna. Kören har dock ett problem med att få en tillräckligt djup bas. Det är alltså då Robeson kommer in till staden. Robeson har ju kanske en av historiens djupaste baser så möjligheterna för en match är ganska höga. Man kan jämföra det med om att det lokala fotbollslaget har problem med teknik samtidigt som en Maradona i högform söker sig dit, eller om skolan har problem med fysik samtidigt som Einstein flyttar dit - ni fattar grejen. Robeson sjunger på gatan och blir raskt infångad av gruvkarlarna som ger honom jobb och gemenskap. Några är lite smårasistiska i början men då körledaren Dick (Edward Chapman) raskt antyder att de har alla svarta ansikten i gruvan så går det över. 

Gruvlivet är ju som bekant farligt, man kan få döda fingrar, sotlunga eller få hårda stenar på sig. Och precis som när jag tror att filmen är på väg in i att vara en Brassed off så händer det en katastrof. Det blir ras och en stor gasläcka. Körledaren med flera omkommer och hela staden hamnar i en chock. Gruvan stängs och arbetarna tvingas leva under allt fattigare omständigheter. 

Filmen hade premiär 1940 så jag antar att krigsvinkeln kom till ganska sent i processen, och den kommer dessutom in sent i filmen. Gruvarbetarna samlar sig och promenerar till London för att visa att de kan öppna gruvan igen, och ur det avseendet (kanske bara det avseendet) så visar sig kriget vara en möjliggörare för byns överlevnad. 

Slutet blir förvånansvärt dramatiskt med imponerande effekter på allt möjligt elände som kan hända och händer i gruvan. Ingenting löser sig utan sammanhållning, mod och personligt ansvar. Temen som definitivt var viktiga att få ut 1940. Regissören Pen Tennyson tog det på allvar och gick själv med i kriget och dog ett år senare. 

The proud valley var lite klyshig men också spännande och lite gripande. fotot och skådespeleriet var bra och studioarbetet var imponerande. 

#373 Native Land

Native Land, 1942. Regi av Leo Hurwitz och Paul Strand, manus av Leo Hurwitz, Ben Maddow och Paul Strand

Robesonserien fortsätter nu med Native Land som är en dokumentär/historiefilm som handlar om fackföreningsrörelsens kamp i USA. Den är uppbyggs av små snuttar av bilder på det fina USA som varvas med några få dokumentära bilder och många re-enactments av olika händelser där fackföreningsrörelsen blivit dåligt behandlad av de onda storföretagen. Det är engagerade medborgare som mördas eller sparkas från sina jobb bara för att de vill ha bättre villkor. Och absolut, storföretagen, i synnerhet i USA, har säkert en mörk och smutsig historia och för all del nutid - av att motarbeta all sorts av arbetarorganisation. Filmen varvar texter från the "bill of rights" med scener som visar hur de fina rättigheterna motarbetas av de krafter som bestämmer i samhället. Det är klart så att även i USA så sitter makten och kapitalet i samma båt om man säger så. 

Tyvärr har filmen två saker emot sig
+Ett väldigt ensidigt berättande som slår in väldigt öppna dörrar. Det vore intressant med lite mer analys, som varför det just har varit i USA som facken blivit så hårt motarbetade, eller varför man lyckats på vissa ställen och inte andra. 
+Tajmingen var också väldans olycklig. 1942 var ju amerikanerna klart mer fokuserade på yttre fiender vilket gjorde att genomslagskraften inte riktigt blev det den borde blivit. The times skriver till och med i sin recension från premiären att "one might also inquire whether a picture of this sort is not disturbing to national unity at this time." Kanske filmen skulle legat i lager tills kriget var slut, men det är klart att efter det kom kommunistskräcken så då kanske inte tajmingen var lika illa då(I synnerhet då affichen känns väldigt sovjetisk)...

Robeson då? Ja han är berättarrösten och sjunger dessutom ett par sånger och inte så mycket mer än det. Han var ju politiskt engagerad så budskapet var ju rakt upp på hans bakgård, men här är han klart mer i skymundan än i övriga filmer i serien. 

Så nja, filmen var trots allt ganska engagerande men kanske inte jättespännande till sin struktur eller sitt utförande. Som mjukisvänster som jag är så får den ändå ett lite svagt: 

#372 Jericho

Jericho eller Dark sands (som den hette i USA), 1937. Regi av Thornton Freeland, manus av George Barraud, Walter Futter, Robert N. Lee och Peter Ruric

Filmen hette alltså Jericho då den hade sin brittiska premiär men bytte namn till den amerikanska premiären, oklart varför men jag gissar på att amerikanerna kanske fick lite missvisande bibelvibbar av originaltiteln (slaget vid Jericho är berömt för att judarna fick ner de stora murarna genom att gå i takt). Här är det dock huvudpersonen som heter Jericho och han är ju mörk och filmen utspelar sig i öknen.... Dark Sands it is. 

En liten passus här är att denna film var väldans svår att få tag i. Jag har allsköns streamingtjänster, bland annat Criterions, men den visades ingenstans. På fysisk media fanns den bara i en stor och dyr box som jag inte var sugen på, så jag såg den på Youtube. Upplösningen var riktigt kass, ljudet dåligt och texten var på arabiska så lite orättvisa omständigheter kring tittningen får läggas till handlingarna. 

Cpl. Jericho Jackson (Paul Robeson) är vilket som en modig och duktig underofficer för en grupp "negro soldiers" på väg över Atlanten under slutet av första världskriget. Båten han åker i blir torpederad och han försöker då rädda några soldater som fastnat bakom en kinkig dörr, då får han under pistolhot av en högre officerare order om att strunta i dom. Han slår då den högre officeren i skallen och räddar sedan sina soldater. Tyvärr dör dock officeraren av slaget och Jericho riskerar många års fängelse (kanske även en dödsdom). Han utnyttjar dock vänskapen med en annan officer för att få en kort övervakad permission. Därifrån flyr han och skapar ett nytt liv för sig själv i Afrika. 

Så snabbt en amerikan (eller Pippi Långstrumps pappa) hamnar bland ursprungsbefolkningen så blir det ju alltid en kung eller hövding och så är det här med. Vi västerlänningar är ju bara så överlägsna. 

Nu ska jag inte gnälla över det för Jericho bröt ganska många mallar för hur svarta visades upp på film. Han är tuff, stark, auktoritär och kallar till och med sin vita sidekick(Wallace Ford) för boy. Robeson var själv tokstolt över filmen och jag kan förstå varför. Han fyller varje scen han är med i med en slags självklar dominans och stundtals även charm. Han har ju dessutom sin röst, som nog är filmhistoriens mörkast, som han använder för positionera sig själv och för att sjunga några tidstrogna trudilutter. 

Hemma i USA hamnar överofficeraren som hjälpte honom att få en permission i rejält med trubbel. Han döms till medhjälp för flykt och hamnar i fem års fängelse. När han kommer ut är han lika bestämd som Liam Neeson i Taken på att få rättvisa. Och han kommer inte ge upp tills han hittar och för tillbaka Jericho till lagens långa arm...

Jericho var lite klyshig, men också ganska underhållande. Även här var mycket inspelat on location i nordafrika vilket alltid är trevligt. En rolig detalj är att när beduinerna rör sig över öknen så spelas musiken som John Williams återanvände till Star Wars-scenerna i Tatooine. 

Ett ganska svagt men ändå ett: 

 

#372 Sanders of the river

Sanders of the river, 1935. Regi av Zoltan Korda och lite av Alfred Hitchcock. Manus av Lajos Biró, Jeffrey Dell, Edgar Wallace och Arthur Wimperis

Håll i hatten, för denna film är dedicerad till "the handful of white men whose everyday work is an unsung saga of courage and efficiency", och i detta fall ska vi hylla de vita männen som styr upp de afrikanska kolonierna. Det är ju lätt att tänka på att hyllandet av dessa typer vilar på en ganska förlegad syn på ras och afrika(filmen är ändå från 1935). Dock så reagerade New york times redan efter premiären:

He was(alltså Sanders), you may remember, a merciless administrator who controlled a quarter of a million warring cannibals in the interior jungles of the British protectorate by flogging miscreants, sending them down the river in irons, or hanging them to convenient trees. The photoplay has cast a pall of sentiment over him and created a romantic portrait of the benevolent white father who guides the destinies of his black children for the greater glory of the empire on which the sun never sets. 

Nu skriver förvisso NYT ovan att afrikanerna var en kvarts miljon kannibaler vilket jag tvivlar ordentligt på. 

Sanders of the river vilar på tre faktioner och deras interaktioner, den rättrogna och überkompetenta britten Sanders (Leslie Banks), de goda lite korkade infödingarna och de onda lite korkade infödingarna. Denna uppdelning har man ju sett från ett stort antal westernfilmer och känns ganska ofräsh. 

De snälla infödingarna leds av Bosambo (Paul Robeson) som är ytterst underdånig mot Sanders. När de samlas så sjunger de en slags mellanmjölksmix av västerländsk och afrikansk musik. De onda leds av en stam fjäderprydda maniacs som bara vill kriga och ta slavar, deras sånger är autentiska afrikanska inspelningar. 

Sanders är alltså befälhavare över en del av Aftrikas inland (verkar vara strax innanför Elfenbenskkusten och en bit in). Hans roll är att bevaka imperiets styre och se till att alla sköter sig. Sanders själv säger att det är den vita mannen som skyddar de svarta från slaveri och förtryck(om man googlar "slave trade" får man en helt annan bild...). Han är sträng, han är smart, han är lojal och duktig. Han vet hur man pratar till de lokala hövdingarna, alltså samma ton på rösten som om man ska skälla ut en tvååring, 

Vad som jag tyckte var kul med filmen var att den till stora delar faktiskt var inspelad på plats. Många småroller spelas av lokala förmågor och man får se ganska mycket natur och etnologi, vilket var lite mer min kopp te. 

Robeson ville gärna vara med i filmen för att visa en positiv och stark bild kring afrika, men kände att filmens fokus förflyttades och blev något han inte kunde stå bakom. 1938 säger han i en intervju att "It is the only film of mine that can be shown in Italy or Germany, for it shows the negro as Fascist states desire him - savage and childish."

Hitchcock var inblandad i början av projektet, då filmen hette Wings of the Jungle, och spelade in ett par scener som kom med i filmen, jag hittar dock ingen info kring varför han hoppade av.

Så Sanders of the river var ganska tveksam som film betraktad. Dock var den ändå lite intressant att se, i synnerhet då så mycket var inspelat på plats. Om bara min etiska kompass fick bestämma så får det bli Nej så det var lite svårt detta. Det får bli min första film med två betyg: