#362 Border radio

  Border radio, 1987. Regi och manus av Allison Anders, Dean Lent och Kurt Voss

Enligt boken med samma namn av Gene Fowler och Bill Crawford  (en bok som filmen alltså inte är baserad på) innebär Border radio:

Before the Internet brought the world together, there was border radio. These mega-watt "border blaster" stations, set up just across the Mexican border to evade U.S. regulations, beamed programming across the United States and as far away as South America, Japan, and Western Europe.

Fenomenet i sägs berörs inte här men filmen befinner sig konstant i gränslandet mellan USA och Mexico, och det spelas konstant högljudd radiomusik hela tiden. Border radio i sig handlar om rockmusiker på gränsen till missbruk eller på gränsen till försörjning och/eller vuxenlivet (trots att deras ålder i år redan är där,). Strukturen i filmen är ganska lös. En hel del dialoger är ganska off-topic och kan handla om The Clash eller gitarrer eller mystiska böcker. Just de popkulturella observationerna som ibland kommer fram känns väldigt mycket som inspirationskällor till Tarantino. Huvudkaraktärern har dessutom en dialog med en plastElvis vilket känns ganska så likt True Romance där huvudkaraktären också pratar med en Elvis som inte riktigt är där...Efter att ha blivit bränd av amerikansk independent ganska många gånger så förväntade jag mig krystat quirky collegeungdomar som röker weed - men icke. Border radios hjältar känns klart mer intressanta. 

I centrum är det främst Lu (Luana Anders) som förgäves försöker hitta sin musikermake som verkar ha sjappat. Hon ligger lite håglöst med deras roadie och skriver bra recensioner på hennes mans skiva för att den ska sälja bättre, men det går inte att komma ifrån-> De har en dotter tillsamman så han måste hittas. Själv är han söder om Mexicogränsen och hittar sig själv som ett klyschartat manligt geni. Senaste skivan han gjorde var egentligen ganska oinspirerad, men har tydligen sålt bra ändå. Mannen och hans kompisar är dessutom jagade för de har snott pengar och en mystisk bok av en arrangör. Roadien förresten är både lite av en asshole och en fanboy:

Chris: Well, yeah. I’m the roadie, but I. . .I do a lot more than that. I, uh. . .I mean, I. . .I do a lot more than just set up equipment and stuff. I’m like a. . .Well, I’m more what you call a hands-on roadie. I’m basically Jeff’s right-hand man. And when he needs advice or somethin’, he comes to me. And. . .You know, like when he has trouble with Dean or something like that. Yeah, when Jeff’s up there onstage, it’s like a. . .It’s like a part of me is up there with him 

Man: Do you get paid?

Chris: Nah, I do it for rock. Rock’s much more important than money. It’s like a statement.

Man: A statement of what?

Chris: Well, it’s. . .Uh. . .I don’t know. It’s. . .It’s, uh. . .Well, it’s like when guys are rockin’ out onstage, you know. . .and they’re. . .they’re doin’ what they want and bein’ cool. That’s a statement.

Man: Well, how do you support yourself?

Chris: Well, that’s extraneous information. (Han har en rik pappa som löser det...)

 

Ja, Border radio var faktiskt ganska trevlig. Den var lite subversiv, lite rolig, lite spännande och intressant hela vägen. Jag slår till med en: 

#365 First man into space

First man into space, 1959. Regi av Robert Day, manus av John Croydon, Charles F. Vetter och Wyott Ordung

1961 blev Jurij Gagarin den förste människan i rymden. Det måste ha varit jättespännande och kanske även mer så om han hade sett denna dystopiska film före han flög upp. För First man into space som gjordes ett par år före den riktiga rymdresan visar en ganska dyster bild över hur rymdäventyret kunde sluta. Annars är set-upen ganska bekant från andra amerikanska filmer, vi har piloten som är en talangfull och risksökande kille och hans motpart på ground control som tycker det viktigaste är att följa reglerna. Här är dom dessutom bröder vilket ökar dramatiken. Den vilda brodern bestämmer sig under en testflygning att bara skita i säkerhetsreglerna och flyger upp i himlen . To space! Han liksom vänder en bit upp och försöker ta sig tillbaka. Det kommer dock meteoritdamm och till slut blir det någon slags krash. Oh, no. 

Allt som inte dödar härdar säger ju folk ibland och här både stämmer det och inte. För vår favoritpilot dog inte, men han verkar bytt ut sin hud mot stendamm. Hans attityd verkar också gått från glad och äventyrlig till arg och blodtörstig. Jätteblodtörstig. Och jätteförvirrad. Medans polisen, militären och hans flickvän försöker hitta honom så dricker han blod från kor, en blodbank, från poliser och från en stackars tjej på väg hem från jobbet. Varför då? Jo för att kosmiska strålar och metabolism och eh, det var krångligt och ganska så sökt. 

First man into space är alltså lite av en B-film. Det finns tydliga inspirationskällor till den första generationen av monsterfilmer såsom Frankenstein eller Creature from the black lagoon. Vad som gör denna film extra kul är just att den så tydligt anspelar på rymdhetsen mellan USA och Sovjet - och på den naturliga osäkerheten på om rymden ens var en möjlig plats att vara på. 

Söt och ganska underhållande. Trots (eller tack vare) den uppenbara b-filmskänslan så når den upp till en hedervärd:

#360 Symbiopsychotaxiplasm: Two Takes by William Greaves

Symbiopsychotaxiplasm: Take One (1968) och Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 (2005), regi och manus av William Greaves.

Två filmer till priset av en kan låta lovande och här får man verkliga valuta för pengarna, om man gillar psykosociala diskurser i en filmkontext det vill säga. Själv är jag inte jättepå...

Första Symbiopsychotaxiplasm är onekligen svår att definiera. Det är en till största delen en dokumentär kring en filminspelning där regissören ganska tafatt försöker spela in en scen med en massa olika skådespelare. Tagningarna bryts ofta av tekniska skäl och "kanske vi borde spela in scenen bakom det där trädet istället?". Tiden går och skådespelarna börjar tröttna. Filmteamet tröttnar till slut de med, de liksom börjar filma sig själva medans de talar skit om hela inspelningen och regissören. Regissören verkade, kanske, ha de som plan - och klippte ihop allt detta till en film som gjorde stor succé i experimentfilmens lilla värld - när den väl fick premiär. För filmen fick vänta länge på premiären. William Greaves åkte ner till Cannnes 71 för att sälja in filmen, men då den inte kom med i festivalen så lade han filmen på vinden tills han grävde fram den till en specialvisning 1991. 

Steve Buscemi har den tydligen som favoritfilm och som inspiration till sin roll i indieklassikern Living in oblivion. För mig var dock filmen ganska oinspirerande och inte särskilt insiktsfull. Annorlunda behöver liksom inte vara samma som bra. Det hade ju varit roligare om filmteamet hade gjort något mer än att bara gnälla kring att regissören inte riktigt vet vad han håller på med- det är ju liksom samma diskussioner som en miljard kontorsarbetare har på sina arbetsplatser. 

Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 är kanske lite lättare att definiera. Första tredjedelen visar de bitarna som klipptes bort i ettan, som främst består av ett par som gör scenen igen (Yay!...) Här var jag på riktigt dåligt humör. Andra delen på filmen utspelar sig på en filmfestival där William Greaves visar filmen och alla bara beskriver hur viktig och bra den är. Tredje delen av filmen handlar om en fortsättning av scenen för 30 år sedan, där hans gamla skådespelarpar återförenas. Det funkar sisådär tills de anställer en skådespelarcoach som liksom försöker få fart på aktörerna. Till slut så går det nästan för bra då det blir tårar och improvisationer som gör att den ena frågar löpande om det är karaktären eller skådespelaren som gormar åt henne. Den delen var faktiskt intressant

Bara för att något varigt bortglömt så kanske det inte var så jätteskoj ändå, så därför bjussar jag inte på mer än:

#359 The Double Life of Véronique

The Double Life of Véronique eller La double vie de Véronique eller Veronikas dubbelliv, 1991. Regi av Krzysztof Kieslowski, manus av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz

Svenska titeln är lite intressant då den som Véronique har ett dubbelliv med är en Veronika, så frågan är om bytet av protagonist var med flit eller bara en konsekvens av att man översatte filmens titel före själva filmen? Filmen cirkulerar(på flera plan) runt först polska Veronika och sedan franska Véronique. Båda spelas av Irène Jacob. Båda karaktärerna har haft liknande barndom, både jobbar med musik, de har samma frisyr och verkar vara lika till sättet. Ibland får de en känsla av att de någonstans har en tvillingsjäl någonstans, men vem och var? 

Runt 70% av filmen snurrar dock kring Veronique och hennes kärleksliv med en dockspelare, och hur de träffas där han lämnar små ledtrådar kring var han är kändes som en ganska klar inspirationskälla till Amelie från Montmartre. Några saker jag tog med mig av filmen:

1. Det var för lite mysterium här. Grejen att det var typ "tvillingsjälar" eller kopior eller enäggstvillingar tog, trots titeln, upp alldeles för lite av filmen.Visst är det paralleller mellan dom, och visst finns det minst 20 tagningar där de står framför speglar men det finns ingen fördjupning alls av mysteriet.  Jag ville helt enkelt ha mer Lynch och mindre fransk tv-kärleksfilm. 
2. Kieslowski tycker verkligen att  Irène Jacobs kropp är jättefin. Det är flera nakenscener, och ibland visar hon upp sig väldigt lättklätt utan någon anledning alls. Och inte bara det, kameran liksom rör sig smekande över henne under en superansträngd ljussättning - lite overkill tyckte jag. #mindrenaketpåfilm
3. Den polska Veronika var en operasångerska med grymt ljus röst. Rösten dubbades snyggt av sopranen Elzbieta Towarnicka som sjöng fantastiskt fint - överlag var musiken av Zbigniew Preisner mästerligt fin. 
4. Filmen producerades av Miramax, och allas vår snuskhummer Harvey Weinstein. Harvey var inte nöjd med slutet så han lade till en extrascen på ett par minuter. Scenen är faktiskt helt OK och gör att allt får ett lite mindre plötsligt slut - på gott och ont. Principiellt är jag ju dock emot klåfingriga producenter - på flera plan. 

Ah, La double vie de Véronique. Du hade dina poänger och en fin musik därtil. Men film är en subjektiv arena och jag blev aldrig engagerad eller intresserad. Så trots att filmen verkar vara allas darling så bjuder jag bara på en: 

#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 

Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 

#357 The fallen idol

 The fallen idol, 1948. Regi av Carol Reed, manus av Graham Greene

När lämnar man egentligen barndomen och ´hur jobbigt kan det vara att förstå att vuxenvärlden är ett ännu större hitte-på än barnfantasierna..? The Fallen idol visar en pojkes första steg mot att tappa de större illusionerna man kan leva av. Just att sätta ett barn i centrum är ganska snyggt, precis som publiken så är ofta mindre barn ganska maktlösa (åtminstone förr i tiden) och få nöja sig med att titta på - och försöka förstå vuxenvärlden. 

Ambassadörsparet är utomlands och kvar på ambassaden är alltså deras 5 åriga pojke(Bobby Henrey), butlern Baines(Ralph Richardson) och hans fru(Sonia Dresdel) som verkar vara någon slags chef över hushållet. Pojken, som då inte hade mobil, var tvungen att underhålla sig själv. Han leker med sin lilla orm, han fantiserar och han busar med butlern som då och då busar tillbaka. Hushållerskan, som också är gift med butlern är not amused, och är uppenbart filmens nurse ratched. 

Mysigast verkar han ha då sitter nära butlern som berättar om en massa spännande (och kanske lite rasistiska) berättelser från hans liv i Afrika. Pojkens källkritiska inställning är ganska obefintlig så han sväljer allt med hull och hår. Varför Baines berättar sina rövarhistorier är lite oklart, men hans usla äktenskap kanske gör att även han behöver lite eskapism. Baines har dessutom en affär med sekreteraren på ambassaden. 

Fru Baines dör plötsligt i ett olyckligt fall och hela huset vänds upp och ner. Polisen letar spår och börjar misstänka Baines. Pojken får nu höra att Baines har ljugigt om affären, att han har ljugigt om att sekreteraren bara är hans niece(nevö på svenska tror jag). När han försöker reda ut om det om Afrika var sant så får han höra att det bara var sagor. Plötsligt börjar pojken ljuga själv, men det leder mest till ingen lyssnar på honom. Polisens arbete fortsätter med för vår protagonist så var fallna idolen kanske ett första steg mot en mer verklig men mindre magisk vuxenvärld. 

The fallen idol är både fin och spännande. Jag gillar't!

#358 Pandora's Box

Pandora's Box eller Die Büchse der Pandora, 1929. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Frank Wedekind och Ladislaus Vajda.

Louise Brooks har tillsammans med Veronica Lake kanske filmhistoriens mest episka frisyrer, men Louise har inte bara ett snyggt hår utan också en utstrålning som får tiden att stanna. Här spelar hon den levnadsglada Lulu, som inte bara stjäl varje scen hon är med i men också har en destruktiv ådra. Hob har en affär med en stel herre som nog egentligen tänkt gifta sig med någon societetskvinna. Lulu säger nein och ställer till med scener tills han liksom tvingas att gifta sig med henne. Lulu är dock en kvinna som lever livet, hon har affärer med kvinnor, hon hänger med skumma killar, hon super och flirtar med hennes nya makes son - och allt detta under bröllopsfesten. Hennes man klarar inte av allt detta och börjar vifta med sin pickadoll. Det ena leder till andra och han dör. 

Lulu hamnar på flykt med mannens son, sin lesbiska älskarinna och två gamla kumpaner. De hänger på en båt medans alla hennes medflyktingar försöker pressa henne på pengar - annars tänker de ta den utlovade belöningen polisen har utsatt. Då en man säljer henne till en egyptisk bordell känner hon att nu får det vara nog och gänget flyr till London. Men för varje flykt blir läget lite sämre och till slut nås botten. Lulu lever hela tiden i nuet, och även om det ska vara bra så blir det ibland lite...kortsiktigt. På slutet går hon på gatan, ur flera bemärkelser. 

Louises liv verkade inte helt olikt Lulus. Hon festade upp alla pengar hon tjänade, och när hennes karriär störtdök efter ett par år (hon blev aldrig poppis hos Hollywood-studios pga hennes divighet) levde hon utan inkomst. En stumfilmentusiast hittade henne på femtiotalet då hon var gravt alkoliserad och levt som prostituerad. Lyckligtvis så kom hon i form igen och åkte runt på filmfestivaler och skrev dessutom en bok som berättar om hennes liv i Hollywood. Det var en hel del Metoo även på 20-talet, och den sexuella dubbelmoralen och utnyttjandet av hennes kropp och själ gjorde henne ganska sur- men med mycket humor och intelligens. Synd att hon inte fick göra mer....

Pandora's Box är spännande, sorligt och livfull. En härlig start på en söndagmorgonen.