#414 Two-Lane Blacktop

Two-Lane Blacktop, 1971. Regi av Monte Hellman, manus av Rudy Wurlitzer, Will Corry och Floyd Mutrux

Två buttra män kör bil. Oftast behöver ju filmer fler ingredienser för att vara något men här är det inte så mycket mer som vår Blacktop bjuder på. Men till en början känns filmen som en ganska klassisk utmaning mellan två män i en gammal bil och en man i en ny bil. I den gamla bilen sitter två män utan namn (sexfaldiga Grammyvinnaren James Taylor och Dennis Wilson från Beach boys). De kör runt, de är sura, de får sin inkomst genom att dragracetävla(inte sådan här Drag Race) mot bilar som kanske ser snabba ut men som inte fått samma motorkärlek som deras 55' - Chevy. i den nya bilen sitter en mytoman som plockar upp liftare och berättar en massa rövarhistorier tills liftarna bestämmer sig för att gå av. De bestämmer sig för att tävla - först till Washington vinner den andras bil. The race is on! Eller, bara i några minuter, för våra bilister blir snabbt ganska ointresserade av att vinna, och mer intresserad av att bara vara på vägen - var den en tar en. 

Two-Lane Blacktop är i många avseenden en hyllning till vägen. Till att planlöst gasa genom långa landsvägar genom USA, att meka med förgasare och träffa nya människor som kör bil. På vägen stöter killarna på en tjej som liftar, och som den ena(James Taylor) får någon slags känsla för. Men precis som bilisterna så är även hon en fri flygande ande som liksom flyter sin väg. 

Det är få road movies som på ett så tydligt sätt hyllar själva vägen, och som dessutom har så coola huvudpersoner

Two-Lane Blacktop är lite av en favoritfilm, den är både snygg och härlig att vara i. Det finns något spirituellt kring hur filmen ser på bilen och vägen, något som egentligen bara funkar i denna brytpunkt av 60-70tal. Även om jag inte riktigt gillar bilar så kör Two-Lane Blacktop till the highway of my heart.

#419 La Pointe Courte

La Pointe Courte, 1955. Manus och regi av Agnès Varda

Filmen i sig är tvådelad- För dels utspelar den sig i en fransk kuststad där man får följa de lokala fiskarnas försök att bryta mot alla fiskerilagar - sedan har vi också ett jättepretentiöst par som pratar om sitt allt mer krakelerande förhållande. Trots att den bara är 1,20 lång så somnar jag flera gånger om medans de pratar på ett konstlat sätt. De liksom lider medans de diskuterar att allt inte är lika spännande som i början. Hon vill göra slut och han, han vill inte. Karaktärerna påminner väldigt lite om människor men det kanske är meningen? La Pointe Courte räknas som en av de definitiva startpunkterna för franska nya vågen och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller tvärtom, men landar någonstans imittten(fast lutar starkt åt tvärtom). 

Lilla byn som allt snurrar kring, La Pointe Courte är lite charmig och påminner lite om Saint-Jean-de-Luz där jag var språkstudent i mitten av 90-talet. Samma arga fiskartyper och sura stora damer. Tyvärr spelas alla rollerna av den lokala befolkningen som definitivt inte gått scenskolan - så det blir lite skolteater över det hela. 

På senare år fick Varda en liten revival efter att hon blev Oscarsnominerad för Visages villages, vilket var fint. Hon verkade ju vara supermysig på äldre dagar, men här, inspelandes hennes första film så är hon 0% lekfull och spontan och 100% spänd konstelev, vilket inte gör mig glad. Faktiskt fick denna film mig att fundera igenom hur vettigt mitt Criterionprojekt egentligen är. 

Filmen får dock inget bottenbetyg då alla scenerna kring byn kändes ganska trevlig, och hela konceptet med att alla försökte tjuvfiska bakterieinfekterade musslor samtidigt som barn i byn dog av oklara skäl var lite gripande. 

#416 Fröken Julie

Fröken Julie eller Miss Julie, 1951. Regi av Alf Sjöberg, manuset är av August Strindberg men ganska hårt bearbetat av Alf Sjöberg

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen fick dock en annan dramatenskådis, Anita Björk, Julies roll. Huvudskälet antar jag är att Inga började närma sig 50 årsstrecket medans Julie i pjäsen ska vara 25, men vem vet. Fröken Julie är ju en av Strindbergs mest spelade pjäser, och om man vill se den på teater så spelas den just nu på Riksteatern som desperat basunerar ut att den inte är inaktuell och trist:

Strindbergs manus, skrivet på 1800-talet, innehåller teman som är högst aktuella i vår samtid att den fängslar även den ovana teaterbesökaren. Pjäsen berör: MAKT, KLASS, SEXUALITET och KÖNSROLLER.

Och visst berörs dessa delar, men om man vill se något som känns aktuellt så är Julie kanske sist i listan på biotips- för vi har ett huvudtema kring adelns förhållande med tjänstefolket och det ondskefulla i att ändra på könsroller på agendan.

Julie är alltså den unga adelsdamen som dansar runt och flörtar vilt med betjänten Jean. Hon har haft förhållanden tidigare, men hon har behandlat männen som leksaker. Varför är det så? - Jo, hon är förstörd för hon hade en feministisk mamma som snurrade sönder hennes huvud. Mamman tvingade henne till och med ha på sig gossekläder som barn - ni förstår traumat. Sjöbergs filmatisering är däremot toppen - övergångarna mellan nu och dåtid sker väldigt snyggt - helt utan klipp. Anita Björk och Ulf Palme är dessutom duktiga i sina roller så det finns en hel del på plussidan. 

Till slut så sexar i varjefall Julie och Jean, vilket leder till några ganska trötta maktvändningar där han plötsligt domderar och hon är i underläge - eftersom sex är skamligt för kvinnor men inte för män(enligt både tidsandan och Strindberg(som för all del var en del av tidsandan))

Första delen var i mitt tycke bäst, men ju mer fokus filmen har kring den stora skurken (feminismen eller feminazismen som de säkert kallet det för idag) desto tramsigare blir den. Man kan absolut diskutera och kritisera feminismen, men:

• Det är svårare att göra det utifrån sekelskiftets värld där kvinnor hade det, objektivt, risigt
• Det är alltid irriterande att bygga upp en strawman där man kan attackera ett ämne utifrån ståndpunkter som inte finns eller som är långt ut i marginalen. 

Alf Sjöberg får faktiskt ett Topp, men Strindberg får ett Nej så till slut hamnar vi på en: 

#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.

Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:

#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 

Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:

Top ten hottest Jojo-characters

A short break from Swedish and Criterion, but here we are, by popular demand - a Jojo bizarre adventure hotness list! Rating the top ten hottest Jojo-characters is like measuring the best haystraws in a haystack. Options are abound and hotness is everywhere. So here we go!

10. 

Squalo does not show that much skin but he has shoulder pieces that only he can carry. The stuff of legends: 

9.

Zeppeli is not just handsome but has a moustache which is super rare in Jojo-land. He's also super rich, which makes him hotter: 

8. 

Mista wears a big diaper on his head, and it all looks mighty weird, ugly, tacky and so so wonderful: 

7.

Hot damn! Tequila Joseph deserves his/her place here, just look at the coconuts, lipstick and the fantastic stuff attached to the hair. Makes me not just question my sexuality but sexuality overall. A true legend that manages to be the most buff and the most fishy at the same time.

6.

Bruno Buccellati(or is it Bucciarati- internet has clearly not a concensus here) has weird things in his hair and a superpointy nose, but that does not matter when he also has a massive heart cut out from his amazing jacket - surely the stuff that dreams are made of:

5.

Well if you got the legs you gotta show 'em right? Vanilla Ice knows, and look at the shoes, so sweet and definitely in top 5 right!

4.

Tiziano is only there for a couple of episodes, but his over-the-topness and firm behind really puts him high on the list. And his deathscene is even more romantically tragic than Titanic.

3.

Jotaru Kujo demands a high place when he wears his signature look- who am i to refuse?

2.

Kars has it all, including hair that doesn't answer to gravity. He can drive on me all day!

1.

DIO has arms bigger than humanly possible, but that does not matter since he's not human but vampire+cyborg+body stealer+sorcerer and everything else one could hope for. His pants are also magical and that really settles the deal. 

Almost there: Fugo, Rudolf von Stroheim, Avdol, Iggy

No even close: Echoes part 1, Schigechi

#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...

Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället.