#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.

Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:

#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 

Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:

Top ten hottest Jojo-characters

A short break from Swedish and Criterion, but here we are, by popular demand - a Jojo bizarre adventure hotness list! Rating the top ten hottest Jojo-characters is like measuring the best haystraws in a haystack. Options are abound and hotness is everywhere. So here we go!

10. 

Squalo does not show that much skin but he has shoulder pieces that only he can carry. The stuff of legends: 

9.

Zeppeli is not just handsome but has a moustache which is super rare in Jojo-land. He's also super rich, which makes him hotter: 

8. 

Mista wears a big diaper on his head, and it all looks mighty weird, ugly, tacky and so so wonderful: 

7.

Hot damn! Tequila Joseph deserves his/her place here, just look at the coconuts, lipstick and the fantastic stuff attached to the hair. Makes me not just question my sexuality but sexuality overall. A true legend that manages to be the most buff and the most fishy at the same time.

6.

Bruno Buccellati(or is it Bucciarati- internet has clearly not a concensus here) has weird things in his hair and a superpointy nose, but that does not matter when he also has a massive heart cut out from his amazing jacket - surely the stuff that dreams are made of:

5.

Well if you got the legs you gotta show 'em right? Vanilla Ice knows, and look at the shoes, so sweet and definitely in top 5 right!

4.

Tiziano is only there for a couple of episodes, but his over-the-topness and firm behind really puts him high on the list. And his deathscene is even more romantically tragic than Titanic.

3.

Jotaru Kujo demands a high place when he wears his signature look- who am i to refuse?

2.

Kars has it all, including hair that doesn't answer to gravity. He can drive on me all day!

1.

DIO has arms bigger than humanly possible, but that does not matter since he's not human but vampire+cyborg+body stealer+sorcerer and everything else one could hope for. His pants are also magical and that really settles the deal. 

Almost there: Fugo, Rudolf von Stroheim, Avdol, Iggy

No even close: Echoes part 1, Schigechi

#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...

Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället. 

#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 

Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  

#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 

 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 

Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?