#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 

Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  

#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 

 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 

Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?

#404 Robinson Crusoe on Mars

Robinson Crusoe on Mars, 1964. Regi av Byron Haskin, manus av Ib Melchior och John C. Higgins baserad på Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Robinson Crusoe on Mars är ingalunda något mästerverk men då jag såg Matt Damons The Martian nyligen så var det rätt så kul att se och jämföra filmerna mot varandra. För första timmen är de väldigt lika, vi har en man som fastnar på Mars och måste hitta vatten, laga mat, få syre och klara av att hantera ensamheten. Själva ensamhetsdelen är ju lite lättare här då vår Marsresenär (Paul Mantee) också har sällskap av en söt liten apa (The Woolly Monkey eller Barney). Av olika skäl, inte minst budget, så känns ju den nyare filmen klart mer korrekt och den äldre lite mer fantasifull. Exempelvis lyckas vår Marshjälte få syre genom att sätta eld på speciella stenar vilket känns lite långsökt (och väldigt svårt). Första timmen tycker jag dock funkar bra, det är lite lökigt ibland, men man hänger med vår hjälte i hans kamp för att klara vardagens bekymmer (inget nämns dock om toabesök). Efter en timme så kommer dom! Och med dom så menar jag de onda utomjordingarna, som vill mörda oss alla. Utomjordingarna har slavar på mars och han lyckas rädda en av dom, som är en blackpaintad kille(Victor Lundin) från en primitiv kultur. Och ni vet vad som händer när vita män hittar "infödingar", japp, den nya killen blir mer eller mindre slav igen. Skillnaden är att vi nu ska gilla det, vilket jag har lite svårt för(insert colonial analysis).

Men de onda utomjordingarna får vi aldrig riktigt möta, utan de syns bara i små ryckiga klipp där rymdskepp flyger fram på himlen, skjuter och drar iväg. Just det klippet visas jättemånga gånger vilket var lite synd. 

Tja, första timmen var härlig och filmen hade en del härliga bilder men sista halvtimmen segade den till och blev lite obehaglig för mitt PKjag. Så till slut bjuder jag inte på mer än ett: 

#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 

Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.

#403 Cría Cuervos

Cría Cuervos, 1976. Regi och av manus av Carlos Saura.

Titeln anspelar på ett spanskt talesätt som ligger lite nära vårt klassiska "som man bäddar får man ligga" nämligen "raise ravens and they'll peck out your eyes". Filmen vann juryns stora pris i Cannes och påminner ganska mycket om spansk films största framgångssaga från 1973: Spirit of the Beehive. Berättelsen sker helt från ett barnperspektiv, nämligen Ana (Ana Torrent) vars mamma(Geraldine Chaplin) nyligen gått bort och vars pappa dör i första scenen. Ana och hennes systrar hamnar då hos mammans vänliga men något kyliga syster (Conchita Pérez). En realistisk nutid blandas med tidigare händelser och drömmar där hon umgås och har det bra med sin känsliga men kärleksfulla mor. 

Cría Cuervos drivs efter de första fem minutrerna inte av några speciella händelser, utan man får följa ett barn, som uppenbarligen inte hanterar en svår situation särkskilt bra, men hittar trygghet och kärlek hos sina syskon och hos släktens husa. De vuxna runt omkring har sina konflikter som de tror att barnen inte hänger med i, men de små ser mer än vad man tror och förstår ibland mer än vad som är bra. 

Det är ganska många scener med bara barnen, som lyssnar på musik, pratar eller leker. En del av de scenerna, som när barnen dansar tillsammans är väldigt fina. Men när jag läser om filmen så ser jag att många andra verkar tolka in Francokritik i filmen, och visst, så kan det vara. Det är alltid svårt så här 45 år i efterskott och förstå vad mörka rum, eller en keps egentligen innebär. Samhällskritik mot totalitära samhällen man lever i är ju tyvärr ganska subtil då den görs, och blir ännu mer subtil så här ett halvsekel senare. 

Filmen är stundtals fin, men den är också lite statisk. Inga karaktärer utvecklas, inga större händelser eller insikter kommer fram. Det kan vara bra så men bygget kändes lite svagt för mig. Hade jag haft ett OK betyg så hade den fått det men filmfrommen bjussar istället på en:

#504 Hunger

 Hunger, 2008. Regi av Steve McQueen, manus av Steve McQueen och Enda Walsh

Filmen är baserad på en verklig händelse då ett gäng IRA-fångar försöker kämpa sig till att få status som politiska fångar. Efter att smörjt in sig och cellen i bajs och vägrat bära fångkläder så tar Bobby Sands(Michael Fassbender) motståndet en nivå till och startar en hungerstrejk. Margaret Thatcher är dock inte på humör alls att erkänna politiska fångar;

"There's no such thing as political murder, political bombing or political violence. There is only criminal murder, criminal bombing, criminal violence. We will not compromise on this. There will be no political status."

När man ska skriva ett dokument för skola eller arbete så är ju avgränsningar viktiga, och Hunger avgränsar sig egentligen från att diskutera hela NordIrlandsfrågan överhuvudtaget. Fokuset är laserskarpt på fångarna och livet i fängelset. Filmen är ganska tyst och ibland är tempot lågt och monotont vilket i sig är en del av poängen. Hela bajssituationen leder dessutom till dålig stämning mellan vakter och fångar som i sin tur leder till en del obehagliga misshandlingar (på fångar) och mord (på vakter). 

Hungerstrejken blir det sista vapnet fångarna har, men då relationen mellan fångar och samhället varit ett långt chickenrace kring hur långt man kan gå så båda sidorna tänker gå långt. Innan hungerstrejken sätter igång diskuterar Bobby Sands med en präst kring hur vettigt hela initiativet är. Prästen är helskeptisk men Bobby är bestämd, han begår inte självmord - han blir mördad av ett samhälle som är korrupt och förtryckande. Bobby blir smalare och smalare och i takt med att det politiska blir allt mer personligt och kroppsligt så tar filmen slut - utan egentliga vinnare men en viss lön för mödan kan tolkas i eftertexterna till filmen. 

Hunger är ganska tung men också vacker. Den är tydlig med vad den vill berätta och gör det på ett ganska ekonomiskt och enkelt sätt.