#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 

Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig. 

#394 Woman in the dunes

Woman in the dunes eller Kvinnan i sanden eller Suna no onna, 1964. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe och Eiko Yoshida efter en bok av Kôbô Abe.

Glesbyggdsdöden kan ju påverka samhällen över hela världen och inte bara Norrlands inland. Vissa kommuner försöker locka till sig invånare genom reklam eller sponsring av bostäder. I Woman in the dunes så har lokalbefolkningen bestämt sig för att piska ibland är bättre än morot...

En lärare(Eiji Okada) letar runt Tattoris sanddynor efter insekter. Han har tre dagars semester som han tänker nyttja till sitt stora intresse  - entomologi. Alla insekterna han fångar läggs mödosamt in i olika burkar och lådor, ovetandes om att hans öde snart kommer vara något liknande. Ni vet hur det är, timmen är sen, sista nattbussen har gått och vår lärare försöker hitta någon bra plats att övernatta på. Några lokala fiskartyper visar honom glatt till ett hus på botten av en stor sandgrop. En stor sandgrop är det för det enda sättet att ta sig dit är via en skranglig repstege. Väl på botten bor en ung kvinna(Kyôko Kishida), som bjuder på mat och husrum för natten. Dagen efter lämnar vår lärare lite cash på bordet, tar på sig ryggsäcken, säger sayonara och drar hem. Men det går inte alls. Repstegen är borta. 

Nu är han alltså fången på botten av en grop där han tvingas att skyffla sand med sin sällskapssjuka kvinna. Det rinner konstant ner sand över deras hus, sand som letar sig in under kläder, i maten, i sängen, överallt. Så bara för att kunna vara där de är så får de på sisyfosmanér skyffla, skyffla och skyffla. Mot att de skyfflar sand i lådor som sedan säljs till cementfabriken och att hon gör smycken så får de vatten, mat och lite cigaretter. 

Men för varje sandlåda de skyfflar så rinner det minst lika mycket över dom, hela tiden. Här finns det en ganska uppenbar existentiell metafor för vad livet kan vara ibland. Man gör det man ska, man köper en ugn, man gör en jobbuppgift men för varje avklarat kryss så kommer det fler och fler saker att ägna sig åt. 

Kubler-Rossmodellen beskriver hur en människa hanterar sorg eller stora förändringar i sitt liv. Den består av fem stadier: 

Vår stackars lärare går igenom alla stadier i botten av sin grusgrop och sin nya slavstatus. Han försöker förgäves förstå sitt nya liv och gå igenom olika sätt att ta sig därifrån. Relationen med kvinnan, som förblir namnlös, blir också något sexuellt-destruktivt. Hon har varit ensam så länge vilket gör att han blir allt för henne, hon har också, för länge sedan kommit till sista stegen i kurvan "acceptence" och är mer ute efter att göra livet lite bättre, hon drömmer främst om en radio så de kan hänga med i nyhetsflödet - trots att det känns ganska så meningslöst att göra det i deras läge. 

Just dynamiken mellan karaktärerna och sanden gör filmen fascinerande och sorglig. Han vrider och vänder på sin situation medans hon verkligen har landat där hon är med det livet hon har. 

Entomologist Niki Jumpei: I don't get it. Doesn't all this seem pointless to you? Are you shoveling sand to live or living to shovel sand?

Woman: I know it's not as fun as Tokyo.

Entomologist Niki Jumpei: I'm not talking about Tokyo!

Woman in the dunes är verkligen en av mina favoritfilmer, den är både drömsk och bittert realistisk. Fotot är otroligt bra med många, nästan meditativa eller hotfulla skildringar av den envisa sanden som söker sig ner överallt, från kropp till själ. 

 

#391 If....

 if...., 1968. Regi av Lindsay Anderson, manus av David Sherwin och John Howlett

Postern talar sitt tydliga språk, "Which side will you be on?". Vilken sida då, gällande vad?

If.... är en film som börjar som något och slutar som något annat. Filmen utspelar sig i en klassisk brittisk internatskola för pojkar. Det är traditioner, skoluniformer, kamratuppfostran och ändlös pennalism. Samtidigt som skolan lever i en tidlös stagnation så pratar de om förändring och samhället: 

"Britain today is a powerhouse of ideas, experiments and imagination."

Men inget märks här, vilket många verkar trivas bra med. Dock inte Travis(Malcolm McDowell) och hans två kompisar. De revolterar på de diskreta sätt man kan men slås ner - bildligen och bokstavligen. Bortsett från stryk så avskärmar de sig från alla tramsiga boardschoolrutiner och sitter istället i Travis rum och super. Ju längre filmen går så liksom förskjuts verkligheten på olika sätt. Vissa scener, till synes slumpartade visas i svartvitt och vissa scener är uppenbarligen rebelliska drömmar mer än riktiga händelser. Exempel på det är att Travis plötsligt är i staden(som är förbjudet), snor en motorcykel och får ihop det med en tjej. I takt med att skolans rigida rutiner fortsätter som de gjort senaste femhundra åren så tar mer och mer filmen ibland lite surrealistiska svängar - vilket når sitt klimax i ett faktiskt krig mellan gammalt och nytt, rebeller mot konservativa. "Which side will you be on?"

if.... är en häftig upplevelse, och trots att jag är egentligen är emot gammelkonservatism så har jag också en liten kärlek till stränga skolor på film, där frisyrerna är disciplinerade och sliparna är korrekt knutna. I praktiken hade jag däremot hatat stället så jag får väl vara lite mer på Travis sida, och det skulle jag inte vara ensam om. Filmen spelades in 1968 samtidigt som de franska studentrevolterna hade tagit fart, och dessa skulle sedan får efterapare även i Sverige, så det är svårt att komma på fler filmer som är så tidsenliga som denna.

Filmen är både härlig och inspirerande, den är på många plan intressant och kul att titta på. Det blir en mycket stark: 

#390 Sweet movie

Sweet Movie, 1974. Regi av Dusan Makavejev, manus av France Gallagher, Dusan Makavejev och Martin Malina.

Då Mysteries of the Organism var mer... mystiskt så är Sweet movie mer tydligt politisk. Den består av två delar som vävs in i varandra - varav den ena är ganska rakt på sak och den andra är fläskigt övertydlig. 

Den övertydliga delen handlar om en rik texasman som heter Mr Kapital (John Vernon). Han har skapat en gameshow där nakna kvinnor får visa upp sig för honom och en doktor som bedömmer om de är oskulder. Den finaste ska han gifta sig med. Det är mycket rika-kapitalist troper all around. De flyger helikopter, har stora pooler och pratar bara om olja och pengar. Den lyckliga flickan(Carole Laure) som han bestämmer sig för blir förvånad över att bli insmord med desinfektionsmedel (Så vår kapitalist inte ska känna hennes arbetarbakgrund) och freakar ut totalt då han visar upp sin snopp - som är av guld. 

För här har vi en film som visar snoppar, snippor och bröst i mängder.

Den andra delen handlar om en kvinna på en båt som liksom förför en massa män och pojkar för att sedan hugga ihjäl dom i ett sockerbadkar. Ibland varvas med klipp från utgrävningarna från massakern i Katyn. Så här har vi säkert någon slags metafor med kommunism som lockar med en fantastisk framtid men som i slutändan ändå leder till en massa döda människor i skogen. 

Det händer en massa grejer också, vår kära kvinna som gifte sig med texasmannen åker runt och har en massa sex och återföds. Sista halvtimmen handlar om att hon är på en plats där folk kräks och bajsar på varandra. 

Hm, när jag läser texten om filmen så verkar den ju ändå ganska kul, men det var den inte. Absurdismen kändes väldigt mycket där för sin skull. Många scener var alldeles för långa, exempelvis fick vi se en evighetslång scen där en naken kvinna trycker chokladsås över hela sin kropp - och ja, igen låter det roligare än vad det var. Som vanligt i gränsen mellan 60-70 talet så var sexuella frigörelsen väldigt enkelspårig med långa inslag av mjukporr med väldigt mycket male gaze. 

Konstigt att man kan ha så tråkigt med en film som på ytan har en massa idéer, men det hade jag, så det blir bara ett: 

#389 WR: Mysteries of the organism

WR: Mysteries of the organism eller W.R. - Misterije organizma, 1971. Manus och regi av Dusan Makavejev

Herregud, OK. Nu var det alltså dags för lite experimentfilm med inslag av sex. Och inte vilken sex som helst utan socialistisk-stalinistisk sex, och terapi, och lite amatörteater. För detta är lite utav en collagefilm som består av flera olika delar: 

1. En man går runt New York med knasig hjälm och leksaksgevär, folk tittar lite roat på honom
2. Ett reportage kring Wilhelm Reich som var en av Sigmund Freuds assistenter och sedan blev en sexterapikille - Mer än sigmund
3. Random kvinnor som gör porrig konst och känner sig fria
4. Jugoslavisk politisk (teater) som handlar om politik och sexualitet. 

3 av 4 delar är alltså dokumentära och de är de delarna som funkar bäst - ivarjefall om du gillar dokumentärer som visar konstiga grejer utan att resonera eller förklara. Nu var vissa saker såpass knäppa så det fanns ändå visst underhållningsvärde. Sista delen med den Jugoslaviska teatern var evighetslång och evighetstråkig. Det är ju alltid svårt med samhällskritik i diktaturer så man fick läsa mellan raderna kring vad de försökte säga mer än sexuella rättigheter är viktigt för proletariatet. Sånt här var säkert helhett i gränsen mellan 60-70 talet men har åldrats lika bra som den där sunkiga blöta handduken som fortfarande ligger i min ryggsäck. 

I synnerhet andra delen blev jag ganska nyfiken på, men då man inte fick någon egentlig kontext till alla som bygde Organonlådor (trälådor med metalinsidor) och sedan gick in i, och kanske onanerade, så blev även den delen lite frustrerande. 

Nä, dags att tvätt innehållet i ryggsäcken så trots att det var lite småkul emellanåt så bjussar jag bara på ett: 

#388 The two of us

The two of us eller Le vieil homme et l'enfant, 1967. Regi av Claude Berri, manus av Claude Berri, Gérard Brach, och Michel Rivelin

Hej Ulf Malmros och en massa andra. För här har vi en genren barn-tillbringar-sommaren-på-landet-hos-konstig-gubbe. Men det är lite extra pikant att pojken(Michel Simon) som är judisk hamnar hos en väldigt tyskvänlig, antisemitisk gubbe(Michel Simon). Trots det ska vi inte tycka för illa om honom då han är supercharmig när han inte nazivän. Just den delen är ganska intressant, han lyssnar på fransk protysk radio och stödet för tyskarna verkar ganska genuint, vilket ju inte framgår i så många andra franska skildringar där alla bara verkar vilja säga att de minsann var med i La Résistance. Pojken måste liksom dölja sin judiskhet, vilket är extra svårt i badbaljan... 

Just dynamiken mellan byns Vichy-vänner och Gaullisterna kan nog påminna om dagens alltmer politiska splittring i både Sverige och USA- där vänskaper och relationer lätt kan gå i kras om man inte är på samma sida. Här var ju dock de reella riskerna med sitt ställningstagande betydligt mer allvarligare än vad det är idag - men trots det så är tyskarna i sig väldigt frånvarande.  Man ser någon enstaka vakt men annars pågår den riktiga konflikten i radion, som alla lyssnar nyfiket på.

Sakta men säkert blir vår surgubbe gladare och gladare i den trevliga pojken på besök. Pojken blir mer och mer säker på sitt hem och börjar driva lite med sin husbonde och försöka insinuera att han säkert är jude med sin stora mage och krokiga näsa. Sakta utvecklas det en fin kärlek de emellan, vilket ju är fint. 

Det stora avslöjandet att han själv var jude kommer aldrig, och jag antar att han inte kände att det behövdes. Ibland får man helt enkelt ta det som är bra med människor och strunta i det andra, så mycket val har man ju inte alltid. 

Ja, det här var ju småputtrande men också lite oinspirerande. När vår gubbe skulle vara rolig så blev det lite för knasigt för att lite kompensera hans unkna politiska tendenser. Själva inramningen med tyskvänliga fransoser på landsbygden var ganska intressant, men trots det bjussar jag inte på mer än ett unket: 

#386 Sansho the Bailiff

Sansho the Bailiff eller Fogden Sansho eller 山椒大夫, 1954. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Fuji Yahiro och Yoshikata Yoda baerad på en historia av Ogai Mori.

Sansho the Bailiff är Mizoguchis 81:a film, och den blev en hejdundrande succé redan då den kom ut, den fick fina recensioner och vann silverlejonet i venedigs filmfestival 1954. I Sight and sounds lista över världens bästa filmer fick den en 59:e plats och nämns ofta som en av de bästa japanska filmerna. 

Filmen utspelar sig i ett medeltida Japan, men handlingen i sig kan nog många länder känna igen sig i, särskilt i Sydamerika och Afrika. En familjefar har blivit av med sitt jobb som delstatsguvörnör (typ) och familjen ska återförenas med honom. De vandrar längst ensliga stigar följda av en assistent. Plötsligt vänder sig livet om och allt förändras. Mamman och hennes två barn tas som slavar. Barnen: Anju(Kyôko Kagawa) och Zushiô (Yoshiaki Hanayagi) tvingas in under en hemsk slavfabrik under den giriga Sansho (Eitarô Shindô). Varje dag är en plåga men flyktmöjligheterna är små. De som försöker fly brännmärks i pannan och/eller blir torterade. Anju lyckas på något sätt bibehålla sin moraliska kompass medan Zushiô blir en del av förtryckarsamhället som den lilla fabriken är. Mamman, Nakagimi(Teruko Ômi) hamnar på bordell och försöker även hon fly vilket leder till avskurna hälsenor. Sansho the Bailiff är en ganska brutal och väldigt sorglig film. Ljusglimtarna är få, i början så lovar Sanshos son att han ska hjälpa barnen men det blir aldrig riktigt av. Sonens moraliska dilemma, hjälpa oskyldiga eller förstöra för sin pappa gör honom till en ganska bra metafor över kostnaderna att göra rätt jämfört med att försöka ändra systemet inifrån (som i detta fallet inte får någon inverkan alls)

Zushiôs mer brutala sida gör dock att vakterna sakta ser honom som en tvättäkta medlöpare och släpper garden runt honom. Anju märker det och försöker desperat påminna honom om sin mänsklighet, så plötsligt får han chansen att fly, då Anju hjälper honom inser hon att de kommer tortera henne till småbitar så hon dränker sig. Genom att kontakta kejsarens andreman i Kyoto får Zushiô sin pappas förra jobb som delstatsguvörnör - ett ganska tydligt inslag där nepotism slår meriter... Han hamnar då i samma situation som Sanshos son, ska han förbjuda slaveri och få regeringen och makten mot sig, eller ska han försöka mig på någon liten reform? Sansho tvekar inte en minut utan inleder direkt en politisk offensiv mot Sansho och de andra slavägarna. 

Sansho the Bailiff  är mycket, det är mycket flöjter, mycket sorg, mycket arbete och mycket dramatiska känslor. Såren som skapas i familjen kan inte läkas då de är för stora, den enda värdigheten som är värd något är att försöka göra rätt och ta hand om varandra. 

Fotot är vackert och filmen förblir intressant hela vägen igenom. Jag gillar´t mycket vilket var kul. Betyget är lite snålt och kan bli än högre vid nästa omtitt.