#389 WR: Mysteries of the organism

WR: Mysteries of the organism eller W.R. - Misterije organizma, 1971. Manus och regi av Dusan Makavejev

Herregud, OK. Nu var det alltså dags för lite experimentfilm med inslag av sex. Och inte vilken sex som helst utan socialistisk-stalinistisk sex, och terapi, och lite amatörteater. För detta är lite utav en collagefilm som består av flera olika delar: 

1. En man går runt New York med knasig hjälm och leksaksgevär, folk tittar lite roat på honom
2. Ett reportage kring Wilhelm Reich som var en av Sigmund Freuds assistenter och sedan blev en sexterapikille - Mer än sigmund
3. Random kvinnor som gör porrig konst och känner sig fria
4. Jugoslavisk politisk (teater) som handlar om politik och sexualitet. 

3 av 4 delar är alltså dokumentära och de är de delarna som funkar bäst - ivarjefall om du gillar dokumentärer som visar konstiga grejer utan att resonera eller förklara. Nu var vissa saker såpass knäppa så det fanns ändå visst underhållningsvärde. Sista delen med den Jugoslaviska teatern var evighetslång och evighetstråkig. Det är ju alltid svårt med samhällskritik i diktaturer så man fick läsa mellan raderna kring vad de försökte säga mer än sexuella rättigheter är viktigt för proletariatet. Sånt här var säkert helhett i gränsen mellan 60-70 talet men har åldrats lika bra som den där sunkiga blöta handduken som fortfarande ligger i min ryggsäck. 

I synnerhet andra delen blev jag ganska nyfiken på, men då man inte fick någon egentlig kontext till alla som bygde Organonlådor (trälådor med metalinsidor) och sedan gick in i, och kanske onanerade, så blev även den delen lite frustrerande. 

Nä, dags att tvätt innehållet i ryggsäcken så trots att det var lite småkul emellanåt så bjussar jag bara på ett: 

#388 The two of us

The two of us eller Le vieil homme et l'enfant, 1967. Regi av Claude Berri, manus av Claude Berri, Gérard Brach, och Michel Rivelin

Hej Ulf Malmros och en massa andra. För här har vi en genren barn-tillbringar-sommaren-på-landet-hos-konstig-gubbe. Men det är lite extra pikant att pojken(Michel Simon) som är judisk hamnar hos en väldigt tyskvänlig, antisemitisk gubbe(Michel Simon). Trots det ska vi inte tycka för illa om honom då han är supercharmig när han inte nazivän. Just den delen är ganska intressant, han lyssnar på fransk protysk radio och stödet för tyskarna verkar ganska genuint, vilket ju inte framgår i så många andra franska skildringar där alla bara verkar vilja säga att de minsann var med i La Résistance. Pojken måste liksom dölja sin judiskhet, vilket är extra svårt i badbaljan... 

Just dynamiken mellan byns Vichy-vänner och Gaullisterna kan nog påminna om dagens alltmer politiska splittring i både Sverige och USA- där vänskaper och relationer lätt kan gå i kras om man inte är på samma sida. Här var ju dock de reella riskerna med sitt ställningstagande betydligt mer allvarligare än vad det är idag - men trots det så är tyskarna i sig väldigt frånvarande.  Man ser någon enstaka vakt men annars pågår den riktiga konflikten i radion, som alla lyssnar nyfiket på.

Sakta men säkert blir vår surgubbe gladare och gladare i den trevliga pojken på besök. Pojken blir mer och mer säker på sitt hem och börjar driva lite med sin husbonde och försöka insinuera att han säkert är jude med sin stora mage och krokiga näsa. Sakta utvecklas det en fin kärlek de emellan, vilket ju är fint. 

Det stora avslöjandet att han själv var jude kommer aldrig, och jag antar att han inte kände att det behövdes. Ibland får man helt enkelt ta det som är bra med människor och strunta i det andra, så mycket val har man ju inte alltid. 

Ja, det här var ju småputtrande men också lite oinspirerande. När vår gubbe skulle vara rolig så blev det lite för knasigt för att lite kompensera hans unkna politiska tendenser. Själva inramningen med tyskvänliga fransoser på landsbygden var ganska intressant, men trots det bjussar jag inte på mer än ett unket: 

#386 Sansho the Bailiff

Sansho the Bailiff eller Fogden Sansho eller 山椒大夫, 1954. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Fuji Yahiro och Yoshikata Yoda baerad på en historia av Ogai Mori.

Sansho the Bailiff är Mizoguchis 81:a film, och den blev en hejdundrande succé redan då den kom ut, den fick fina recensioner och vann silverlejonet i venedigs filmfestival 1954. I Sight and sounds lista över världens bästa filmer fick den en 59:e plats och nämns ofta som en av de bästa japanska filmerna. 

Filmen utspelar sig i ett medeltida Japan, men handlingen i sig kan nog många länder känna igen sig i, särskilt i Sydamerika och Afrika. En familjefar har blivit av med sitt jobb som delstatsguvörnör (typ) och familjen ska återförenas med honom. De vandrar längst ensliga stigar följda av en assistent. Plötsligt vänder sig livet om och allt förändras. Mamman och hennes två barn tas som slavar. Barnen: Anju(Kyôko Kagawa) och Zushiô (Yoshiaki Hanayagi) tvingas in under en hemsk slavfabrik under den giriga Sansho (Eitarô Shindô). Varje dag är en plåga men flyktmöjligheterna är små. De som försöker fly brännmärks i pannan och/eller blir torterade. Anju lyckas på något sätt bibehålla sin moraliska kompass medan Zushiô blir en del av förtryckarsamhället som den lilla fabriken är. Mamman, Nakagimi(Teruko Ômi) hamnar på bordell och försöker även hon fly vilket leder till avskurna hälsenor. Sansho the Bailiff är en ganska brutal och väldigt sorglig film. Ljusglimtarna är få, i början så lovar Sanshos son att han ska hjälpa barnen men det blir aldrig riktigt av. Sonens moraliska dilemma, hjälpa oskyldiga eller förstöra för sin pappa gör honom till en ganska bra metafor över kostnaderna att göra rätt jämfört med att försöka ändra systemet inifrån (som i detta fallet inte får någon inverkan alls)

Zushiôs mer brutala sida gör dock att vakterna sakta ser honom som en tvättäkta medlöpare och släpper garden runt honom. Anju märker det och försöker desperat påminna honom om sin mänsklighet, så plötsligt får han chansen att fly, då Anju hjälper honom inser hon att de kommer tortera henne till småbitar så hon dränker sig. Genom att kontakta kejsarens andreman i Kyoto får Zushiô sin pappas förra jobb som delstatsguvörnör - ett ganska tydligt inslag där nepotism slår meriter... Han hamnar då i samma situation som Sanshos son, ska han förbjuda slaveri och få regeringen och makten mot sig, eller ska han försöka mig på någon liten reform? Sansho tvekar inte en minut utan inleder direkt en politisk offensiv mot Sansho och de andra slavägarna. 

Sansho the Bailiff  är mycket, det är mycket flöjter, mycket sorg, mycket arbete och mycket dramatiska känslor. Såren som skapas i familjen kan inte läkas då de är för stora, den enda värdigheten som är värd något är att försöka göra rätt och ta hand om varandra. 

Fotot är vackert och filmen förblir intressant hela vägen igenom. Jag gillar´t mycket vilket var kul. Betyget är lite snålt och kan bli än högre vid nästa omtitt. 

#982 Hedwig and the angry inch

Hedwig and the angry inch, 2001. Manus, huvudroll och regi av John Cameron Mitchell, efter en bok av John Cameron Mitchell och Stephen Trask.

Jag och min dotter tittar på Riverdale. Riverdale är full av ungdomar som löser mysterier, mord och kärleksproblem. Varje säsong har ett musikalavsnitt och denna gång ska det tydligen vara inspirerat av Hedwig and the angry inch. Så för att vara förberedd inför det så hoppar jag 500 filmer fram i Criterionträsket (jag kommer aldrig bli klar...) och kollar in originalet. 

Hedwig and the angry inch utspelar sig någon gång i slutet av 90-talet och följer Hedwig(John Cameron Mitchell) som är Trans-performer som spelar rock om sitt liv på hamburgerrestauranger runt om USA. Hedwig följer stjärnrockarens Tommy Gnosis(Michael Pitt) stora USA-turné och spelar i samma städer fast på klart mindre arenor- Vilket i sig är lite konstigt då Hedwig är en superstjärna med en karisma som det slår gnistor om. Via olika låtar får vi följa hennes liv från Östberlin, till USA via en misslyckad könsoperation (därav "the angry inch"). Hon tar en ung älskare som hon lär upp i rockkunskap och skriver låtar till, och blir sedan lämnad av honom - vilket gör henne sur och lite bitter, vilket är skälet till att hon nu skuggar den unge mannen Tommy Gnosis genom USA. Jag trodde först att artisten hette Gnosis för att inte var så systerlig (no sis!) men så var det inte, utan det kommer från grekiska ordet för kunskap. Jahapp. 

Gnosis är en slags enerverande emorockare som liksom inte vill att han är homo ska spridas ut då det kan skada hans rykte. Och i takt med att det går sämre och sämre för den allt mer bittra Hedwig och bättre för Tommy, där han spelar på fulla erenor och hon prostituerar sig så kommer vi till slut till ett klimax där de möts, och Hedwig mognar till ett mer äkta jag. 

Så den gamla Hedwig var en härlig transa, med en härlig utstrålning så är den mogna och braiga versionen av henne på slutet en variant av Tommys emokille vilket inte var en bra reklam för att uppnå själslig mognad.

Rocknummrena ända fram till slutet är ganska fantastiska, det är trasigt, charmigt, roligt och sorgligt att se Hedwig sjunga om sitt liv. Hon behärskar hela spektret och  jag känner att det här aldrig bör ta slut. Men tyvärr sjunker det lite för mycket i slutet, hela konflikten mellan Hedwig och Tommy kändes lite väl påklistrad och hela katarsismomentet i slutet lämnade mig ganska kall. Så inget Topp!betyg men ändå ett: 

#385 Army of shadows

Army of shadows eller L'armée des ombres, 1969. Regi och manus av Jean-Pierre Melville, efter en roman av Joseph Kessel.

Det är lite klurigt, ibland är det bäst att se en film utan några förutfattade meningar och ibland är det bäst att kalibrera sig lite innan. I fallet med Army of shadows borde jag nog läst på mig lite. Mina förväntningar var nämligen att filmen skulle ha en övergripande plot och väntade hela tiden lite på att den skulle komma igång, men så var det inte. Istället visar filmen ett flertal scener kopplade till motståndskämpen Philippe Gerbier (Lino Ventura) i sin och sina vänners skoningslösa kamp mot nazisternas ockupation 1942. I första scenen blir han hämtad till ett förhörsläger men lyckas ta sig därifrån. Sedan följer en osentimental serie händelser kring vad de gjorde och vad som gjordes mot dem Råheten börjar redan i en av de tidigaste scenerna då en naziinformatör stryps, trots att han bara är ett osäkert barn. Nazisterna har ögon på många platser och Gerbier och hans vänner hamnar i farliga situationer som ibland kan hanteras och ibland slutar framför tyska kulor. Alla karaktärer har information på en need-to-know basis vilket säkert är vettigt ur ett säkerhetsperspektiv men också leder till en del olyckliga situationer. 

Fotot är blekt men ändå vackert, karaktärerna är för det mesta ganska sammanbitna vilket man ju kan förstå. När det går bra konstaterar men det lite kyligt och när det går dåligt så liksom registrerar man det också. Det finns en tid för känslor och hurrarop men när man faktiskt dödar andra människor så är det svårt att riktigt fira. Kampen är skoningslös och tar aldrig en paus, man är aldrig säker, man är aldrig avslappnad vilket kan påverka vem som helst.

Melville var själv motståndskämpe under kriget vilket säkert gav extra insikter till filmen vilket flera skådespelare vittnat om. 

Någonstans väntade jag på "den stora händelsen" som aldrig riktigt kom vilket på någon olyckligt sätt störde min upplevelse, men det var ju mitt fel och inte filmens. Trots detta så var L'armée des ombres en speciell och häftig upplevelse. 

#387 La Jetée/Sans Soleil

 La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare. 

Så två filmer till priset av ett, pas mal!

La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:

Fact: 50% of the people who are watching this are film students

Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel". 

La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen. 

La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång. 

La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.

Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det. 

#384 Vengeance is mine

Vengeance is mine eller 復讐するは我にあり, 1979. Regi av Shôhei Imamura, manus av Masaru Baba efter en roman av Ryûzô Saki

I nya testementet under Romarbreven står det i paragraf 12:19 (under rubriken forgiveness):

Do not avenge yourselves, beloved, but leave room for God’s wrath. For it is written: “Vengeance is Mine; I will repay, says the Lord.”

Så chilla mot dom som behandlat dig dåligt, skada dom inte utan gud löser allt det där. Iwao Enokizu (Ken Ogata) lyssnar tyvärr lite halvbra på texten och jobbar lite runt den på lite ovanligt sätt. Filmen om honom och hans seriemörderi är baserad på polisförhör med den riktiga Enokizu som greps efter en våldsam killing spree genom japan. I första scenen sitter han i en polisbil och funderar lite kring sin kommande avrättning, han har mördat och nu ska han dö, det verkar ju vettigt. Men det är inte som att han liksom lite letargiskt accepterar sitt öde, utan mer inte riktigt bryr sig...

Han växte upp i en väldigt katolsk familj som blev rätt så illa behandlade av staten under andra världskriget. Förnedringen skapade både en känsla av hämnd och förstärkte hans empatifria inställning till medmänniskor rent generellt.

Men mest verkar ha tycka att allt bara är en lek. Det finns en sekvens där Enokizu poserar som en advokat, blir vän med en mans familj i domstol, får alla kontanter som den dömdas mormor har tagit med för borgen; han gör det smidigt, eftersom han under hela filmen kan improvisera, hitta på små detaljer för att stärka hans trovärdighet och framgångsrikt verka vara en advokat eller professor. Ett annat offer, en gammal advokat, blir han vän med, mördar honom och stoppar in honom i ett skåp, gör sig hemma i mannens lägenhet och blir som besatt av en knixig burköppnare. Han var inte arg på sitt offer, men burköppnaren gör honom rasande eftersom han inte kan ta livet av den...

Enokizu verkar trivas med att agera som en con-man men säg den lyckan som varar och han hamnar i finkan. Fängelsetiden gör att utflippningen blir mer total. Nu lurar han folk på cash och mördar dom som en extra add-on. I många filmer där hämnd ska utkrävas (det finns ju en del, men The searchers och John Wick är ju ett par exempel) så är ju hämnden ganska riktad och karaktärerna närmar sig sina specifika offer steg för steg. I Vengeance is mine är hela mördandet i sig en hämnd men en hämnd som slår väldigt riktningslöst och sker lite mer på rutin än efter en agenda. 

Visst är plotten ganska klassisk psykopatmördare - men det görs intressant och lite obehagligt. För att undvika Enokizus postuma vrede så får filmen en välförtjänt: