#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: 

#379 The burmese harp

The Burmese harp, 1956. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en novel av Michio Takeyama.

Ytterligare en film om japaner i slutet av andra världskriget. Här följer vi en pluton djupt inne i Burma. De är på gott humör, de sjunger och akompanjeras av en av soldaterna(Shôji Yasui) som är en hejare på att spela harpa. Efter att ha blivit omringade av brittiska soldater så börjar de sjunga och spela, britterna gör också det (oh, the power of muuusic), och vips är kriget slut. Gänget hamnar på fångläger och deras harpspelare får som uppdrag att få en grupp japaner att ge upp. Tyvärr vägrar dom och dör, soldaten flyr iväg och blir omhändertagen av en munk. Han snor munkens kläder (lite taskigt) och försöker ta sig tillbaka till sina kompisar i fånglägret. Men sedan händer något. Han hittar lik, ganska många, på ganska många olika ställen. Japaner ligger liksom som halvruttna klumpar bakom träd, i diken eller i en bergsreva. Då händer det något med honom, och han går från att vara en fejkmunk till att bli en riktig munk. Han bestämmer sig då för att bagrava alla döda. 

Hans soldatkompisar vet inte var han var och blir allt mer besatta av att ta reda på vad han tagit vägen. Sådär fortsätter det, det är begravningar, det är soldater som vill hitta sin kompis. Jag får egentligen ingen större förståelse bakom folks inre motiv eller utveckling så jätteengagerande blir det aldrig. Sedan är detta en typisk 90 minutersfilm som man lagt till 40 minuter till, vilket gör att tempot blir mer för segt och att samma scener återkommer med ganska små variationer. 

Det finns något slags budskap här om krig, försoning och olika sätt att bygga upp ett land efter en moralisk och militär backlash som Japanerna garanterat upplevde i slutet. Själv blev jag inte så gripen utan snarare lite uttråkad vilket ju inte är ett bra tecken. 

The Burmese harp blev dock väldigt uppmärksammad och omtyckt när den kom, den blev Oscarsnominerad som bästa utländska film och var med och tävlade om guldlejonet. Men för mig blev det en: 

#378 Fires on the plain

Fires on the plain eller Nobi, 1959. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en roman av Shohei Ooka.

Krigsfilmer i sig bruka ofta följa soldater som ska göra farliga uppdrag som att spränga en bro, rädda någon (kanske Private Ryan) eller ta en kulle. Krigets galenskaper har också visats upp i många sammanhang såsom i Kubricks Paths of glory, Klimovs Come and see eller för all del i Almans Mash.  Här har vi dock en total avsaknad kring vad som i vanlig mening menas med krig, utan vi följer en japansk soldat, Tamura (Eiji Funakoshi) som blivit utkastad från sin pluton då han fått tuberkulos. Efter att sjukhuset blivit bombat så liksom driver han runt bland alla utslagna och ensamma förlorare som den japanska armen har blivit. Filmen utspelar sig i Filipinerna i mars 1945, och läget där verkade inte särskilt muntert. Japanerna är sjuka, bokstavligen utsvultna och saknar helt kontakt med någon som helst ledning. Soldaterna säljer allt de har, de dör i drivor av sjukdomar eller bomber. Inte under hela filmen avlossas det något skott mot amerikaner utan kampen handlar mest om att överleva. Inte mycket till kamp är det heller, de flesta har regenererat till ett slags vandrade grönsaks-status där de mest bara står, går, dör eller sitter utan varken någon större mening eller mål. 

Tamura har fått order om att lägga in sig på sjukhuset och om det inte går så ska han begå självmord med sin handgranat. Men orders i detta läge verkar inte så många bry sig om, och det gör inte Tamura heller utan letar runt efter mat som alla andra. Filipinerna har ju som bekant viss lokalbefolkning som folk lite håglöst verkar skjuta till höger och vänster, inte direkt utav grymhet utan snarare utav någon slags utmattad förvirring. Det blir därför inte helt förvånande då även dem börjar skjuta soldater vilket blir en ytterligare källa till tråkigheter. 

Hur ska man ge upp på ett bra sätt då? Ska man vifta med vita flaggan, nja - dom verkar ju bli skjutna både framifrån och bakifrån så Tamura ger upp på idéen utan bara håller sig på landsbygden. 

Så Fires on the plain var både intressant och stundtals gripande. Den är en tvättäkta feel-bad film utan några större trevliga avbrott. Det är död av både liv, värdighet, religion och lojalitet. Den är fin men kanske också lite enahanda. Det blir en stark: 

#377 When a woman ascends the stairs

When a woman ascends the stairs eller Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960. Regi av Mikio Naruse, manus av Ryûzô Kikushima. 

Filmen cirkulerar kring änkan Keiko (Hideko Takamine) som är en slags matron för en bar(baren i sig ägs av en avkastningssugen man) i Ginzadistriktet i Tokyo. Barerna i trakten är till för rika män som ska dricka dyr whiskey samtidigt som barens kvinnor flirtar, skämtar och allmänt försöker få dom att bli glada (och dricka mer Whiskey). Jobbet ger god inkomst men utgifterna är ganska rejält saftiga dom med, man ska lukta gott, man ska ha en stilig kimono, man ska inte ge slum-känsla. Stackars Keiko sliter häcken av sig och drömmer om ett friare liv, kanske med en egen bar. Och med en verksamhet som den hon har så finns det många män som sponsra henne men inte heller i Ginza finns det något man skulle kalla för en "Free lunch". 

Keiko mår sämre och sämre, alla behöver pengar av henne och drömmen om ett eget ställe verkar allt mer avlägsen. Hon känner dessutom att livet är i ett vägskäl, man kan fortsätta med ett stressigt barliv eller försöka gifta sig. Tyvärr visar sig männen i hennes närhet vara lika duktiga bullshitters som henne vilket leder till ett antal besvikelser. 

Varje dag då hon tar trappan upp till jobbet känns jobbigare och jobbigare. Att småskämta med och charma skitstövlar tar sin insats av en själ. Just här, i den vardagliga kampen att ta sig loss balanserat mot kortsiktiga behov hos behövande i familjen finns lite av filmen hjärta. Hideo Takamine är verkligen kanon som Keiko och man får en del av smärta även i dialoger som på ytan bara är charmiga och trevliga. 

When a woman ascends the stairs är inte särskilt munter, det är onekligen svårt för stackars Keiko att få familjerelationerna, kärleken, karriären och ekonomin på fötter. Men någonstans i allt finns det också ett hopp och en värdighet som stärker upp. Fin fint!

#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...