#377 When a woman ascends the stairs

When a woman ascends the stairs eller Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960. Regi av Mikio Naruse, manus av Ryûzô Kikushima. 

Filmen cirkulerar kring änkan Keiko (Hideko Takamine) som är en slags matron för en bar(baren i sig ägs av en avkastningssugen man) i Ginzadistriktet i Tokyo. Barerna i trakten är till för rika män som ska dricka dyr whiskey samtidigt som barens kvinnor flirtar, skämtar och allmänt försöker få dom att bli glada (och dricka mer Whiskey). Jobbet ger god inkomst men utgifterna är ganska rejält saftiga dom med, man ska lukta gott, man ska ha en stilig kimono, man ska inte ge slum-känsla. Stackars Keiko sliter häcken av sig och drömmer om ett friare liv, kanske med en egen bar. Och med en verksamhet som den hon har så finns det många män som sponsra henne men inte heller i Ginza finns det något man skulle kalla för en "Free lunch". 

Keiko mår sämre och sämre, alla behöver pengar av henne och drömmen om ett eget ställe verkar allt mer avlägsen. Hon känner dessutom att livet är i ett vägskäl, man kan fortsätta med ett stressigt barliv eller försöka gifta sig. Tyvärr visar sig männen i hennes närhet vara lika duktiga bullshitters som henne vilket leder till ett antal besvikelser. 

Varje dag då hon tar trappan upp till jobbet känns jobbigare och jobbigare. Att småskämta med och charma skitstövlar tar sin insats av en själ. Just här, i den vardagliga kampen att ta sig loss balanserat mot kortsiktiga behov hos behövande i familjen finns lite av filmen hjärta. Hideo Takamine är verkligen kanon som Keiko och man får en del av smärta även i dialoger som på ytan bara är charmiga och trevliga. 

When a woman ascends the stairs är inte särskilt munter, det är onekligen svårt för stackars Keiko att få familjerelationerna, kärleken, karriären och ekonomin på fötter. Men någonstans i allt finns det också ett hopp och en värdighet som stärker upp. Fin fint!

#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...

#373 The proud valley

The proud valley, 1940. Regi av Pen Tennyson, manus av Pen Tennyson, Jack Jones och Louis Golding, baserad på en bok av Herbert Marshall och Alfredda Brilliant.

Sista filmen i Robesonserien tar oss till Wales och gruvorna. David (Paul Robeson) är här en sjöman som lämnat havet på desperat jakt efter ett nytt liv. Han hoppar lite planlöst på ett godståg som tar honom till den mysiga lilla byn Blaendly. 

Blaendly är en riktig gruvstad där folk gräver på dagarna och sjunger i kör på kvällarna. Kören har dock ett problem med att få en tillräckligt djup bas. Det är alltså då Robeson kommer in till staden. Robeson har ju kanske en av historiens djupaste baser så möjligheterna för en match är ganska höga. Man kan jämföra det med om att det lokala fotbollslaget har problem med teknik samtidigt som en Maradona i högform söker sig dit, eller om skolan har problem med fysik samtidigt som Einstein flyttar dit - ni fattar grejen. Robeson sjunger på gatan och blir raskt infångad av gruvkarlarna som ger honom jobb och gemenskap. Några är lite smårasistiska i början men då körledaren Dick (Edward Chapman) raskt antyder att de har alla svarta ansikten i gruvan så går det över. 

Gruvlivet är ju som bekant farligt, man kan få döda fingrar, sotlunga eller få hårda stenar på sig. Och precis som när jag tror att filmen är på väg in i att vara en Brassed off så händer det en katastrof. Det blir ras och en stor gasläcka. Körledaren med flera omkommer och hela staden hamnar i en chock. Gruvan stängs och arbetarna tvingas leva under allt fattigare omständigheter. 

Filmen hade premiär 1940 så jag antar att krigsvinkeln kom till ganska sent i processen, och den kommer dessutom in sent i filmen. Gruvarbetarna samlar sig och promenerar till London för att visa att de kan öppna gruvan igen, och ur det avseendet (kanske bara det avseendet) så visar sig kriget vara en möjliggörare för byns överlevnad. 

Slutet blir förvånansvärt dramatiskt med imponerande effekter på allt möjligt elände som kan hända och händer i gruvan. Ingenting löser sig utan sammanhållning, mod och personligt ansvar. Temen som definitivt var viktiga att få ut 1940. Regissören Pen Tennyson tog det på allvar och gick själv med i kriget och dog ett år senare. 

The proud valley var lite klyshig men också spännande och lite gripande. fotot och skådespeleriet var bra och studioarbetet var imponerande. 

#373 Native Land

Native Land, 1942. Regi av Leo Hurwitz och Paul Strand, manus av Leo Hurwitz, Ben Maddow och Paul Strand

Robesonserien fortsätter nu med Native Land som är en dokumentär/historiefilm som handlar om fackföreningsrörelsens kamp i USA. Den är uppbyggs av små snuttar av bilder på det fina USA som varvas med några få dokumentära bilder och många re-enactments av olika händelser där fackföreningsrörelsen blivit dåligt behandlad av de onda storföretagen. Det är engagerade medborgare som mördas eller sparkas från sina jobb bara för att de vill ha bättre villkor. Och absolut, storföretagen, i synnerhet i USA, har säkert en mörk och smutsig historia och för all del nutid - av att motarbeta all sorts av arbetarorganisation. Filmen varvar texter från the "bill of rights" med scener som visar hur de fina rättigheterna motarbetas av de krafter som bestämmer i samhället. Det är klart så att även i USA så sitter makten och kapitalet i samma båt om man säger så. 

Tyvärr har filmen två saker emot sig
+Ett väldigt ensidigt berättande som slår in väldigt öppna dörrar. Det vore intressant med lite mer analys, som varför det just har varit i USA som facken blivit så hårt motarbetade, eller varför man lyckats på vissa ställen och inte andra. 
+Tajmingen var också väldans olycklig. 1942 var ju amerikanerna klart mer fokuserade på yttre fiender vilket gjorde att genomslagskraften inte riktigt blev det den borde blivit. The times skriver till och med i sin recension från premiären att "one might also inquire whether a picture of this sort is not disturbing to national unity at this time." Kanske filmen skulle legat i lager tills kriget var slut, men det är klart att efter det kom kommunistskräcken så då kanske inte tajmingen var lika illa då(I synnerhet då affichen känns väldigt sovjetisk)...

Robeson då? Ja han är berättarrösten och sjunger dessutom ett par sånger och inte så mycket mer än det. Han var ju politiskt engagerad så budskapet var ju rakt upp på hans bakgård, men här är han klart mer i skymundan än i övriga filmer i serien. 

Så nja, filmen var trots allt ganska engagerande men kanske inte jättespännande till sin struktur eller sitt utförande. Som mjukisvänster som jag är så får den ändå ett lite svagt: 

#372 Jericho

Jericho eller Dark sands (som den hette i USA), 1937. Regi av Thornton Freeland, manus av George Barraud, Walter Futter, Robert N. Lee och Peter Ruric

Filmen hette alltså Jericho då den hade sin brittiska premiär men bytte namn till den amerikanska premiären, oklart varför men jag gissar på att amerikanerna kanske fick lite missvisande bibelvibbar av originaltiteln (slaget vid Jericho är berömt för att judarna fick ner de stora murarna genom att gå i takt). Här är det dock huvudpersonen som heter Jericho och han är ju mörk och filmen utspelar sig i öknen.... Dark Sands it is. 

En liten passus här är att denna film var väldans svår att få tag i. Jag har allsköns streamingtjänster, bland annat Criterions, men den visades ingenstans. På fysisk media fanns den bara i en stor och dyr box som jag inte var sugen på, så jag såg den på Youtube. Upplösningen var riktigt kass, ljudet dåligt och texten var på arabiska så lite orättvisa omständigheter kring tittningen får läggas till handlingarna. 

Cpl. Jericho Jackson (Paul Robeson) är vilket som en modig och duktig underofficer för en grupp "negro soldiers" på väg över Atlanten under slutet av första världskriget. Båten han åker i blir torpederad och han försöker då rädda några soldater som fastnat bakom en kinkig dörr, då får han under pistolhot av en högre officerare order om att strunta i dom. Han slår då den högre officeren i skallen och räddar sedan sina soldater. Tyvärr dör dock officeraren av slaget och Jericho riskerar många års fängelse (kanske även en dödsdom). Han utnyttjar dock vänskapen med en annan officer för att få en kort övervakad permission. Därifrån flyr han och skapar ett nytt liv för sig själv i Afrika. 

Så snabbt en amerikan (eller Pippi Långstrumps pappa) hamnar bland ursprungsbefolkningen så blir det ju alltid en kung eller hövding och så är det här med. Vi västerlänningar är ju bara så överlägsna. 

Nu ska jag inte gnälla över det för Jericho bröt ganska många mallar för hur svarta visades upp på film. Han är tuff, stark, auktoritär och kallar till och med sin vita sidekick(Wallace Ford) för boy. Robeson var själv tokstolt över filmen och jag kan förstå varför. Han fyller varje scen han är med i med en slags självklar dominans och stundtals även charm. Han har ju dessutom sin röst, som nog är filmhistoriens mörkast, som han använder för positionera sig själv och för att sjunga några tidstrogna trudilutter. 

Hemma i USA hamnar överofficeraren som hjälpte honom att få en permission i rejält med trubbel. Han döms till medhjälp för flykt och hamnar i fem års fängelse. När han kommer ut är han lika bestämd som Liam Neeson i Taken på att få rättvisa. Och han kommer inte ge upp tills han hittar och för tillbaka Jericho till lagens långa arm...

Jericho var lite klyshig, men också ganska underhållande. Även här var mycket inspelat on location i nordafrika vilket alltid är trevligt. En rolig detalj är att när beduinerna rör sig över öknen så spelas musiken som John Williams återanvände till Star Wars-scenerna i Tatooine. 

Ett ganska svagt men ändå ett: