#369 Tribute of an Artist: Paul Robeson - Body and Soul

 Film 2: Body and Soul, 1925. Regi och manus av Oscar Micheaux

I Robesons första film, Body and Soul, spelar han två roller. En som den lömska prästen Rt. Rev. Isaiah Jenkins och en som en blyg uppfinnare. Upplägget är ganska klassiskt, prästen är superhelig då alla ser  åt hans håll, och superskum då alla tittar bort. 

Regissören Oscar Micheaux, gjorde ett flertal filmer utanför Hollywood. Men hans finansiering var skral och teknisk expertis var inte alltid på topp vilket märks i en del scener som kan kännas lite konstigt filmade. Blev något fel som att scenografin ramlar ner eller någon glömmer vad den ska göra så gjorde han inga omtagningar, budgeten räckte helt enkelt inte till. Att vi trots detta fick en så bra film blir ju bara än mer imponerande...

Robesons falska predikant är alltså en traditionell skurk som dricker, spelar, stjäl, tafsar och använder sin falsk präststatus för att förstöra en ung kvinna som heter Isabelle (Mercedes Gilbert). Han våldtar henne och tar hennes besparingar. Stackars Isabell vet att hon inte har en chans om hon skulle berätta då till och med hennes egna mor verkar tro att prästen är godheten själv. Så till slut tvingas hon fly sitt familjehem till den stora staden. 

Mamman; Martha Jane (Julia Theresa Russell), en av församlingens mest hängivna kvinnor blir naturligtvis förtvivlad på sin dotter. Prästen däremot har fått cash och är ganska så nöjd. Mamman har dock inte helt gett upp på sin dotter så helt trygg ska vår bluffande präst inte känna sig... 

Body and Soul är en ganska effektiv melodram som håller ett högt tempo rakt igenom. Robeson är på topp som överentusiastisk och hänsynslös präst vilket gör stackars Isabelles nergång både förutsägbar och sorglig. 

Filmen är musiksatt av en Jazzorkester och en DJ vilket märks. Det blir lite ovant då det i vissa partier är ganska tunga beats som akompanjerar och nästan ibland tar över filmen. Skådespelarstilen är ganska energisk men ändå inte sådär pajasartat som det ibland kan bli. I synnerhet Robeson är väldans effektiv, men även alla sidoroller gör sitt på ett bra sätt. 

I F.W. Murnaus stumfilm Der letzte mann, så följer vi en ganska sorglig man tills på slutet då han plötsligt får en massa pengar och blir glad. I det fallet hade producenterna tvingat Murnau att göra ett Deus ex machina- Happy Ending. Trots att jag inte kan hitta något i bakgrundsmaterialet om det så verkar något liknande hänt här. Tyvärr tycker jag att slut som inte hänger ihop med filmen kan göra helheten sämre och så är fallet här, så det var synd. Filmen i sig var såpass fin att den ändå får en välförtjänt:

#370 The emperor Jones

The emperor Jones, 1933. Regi av Dudley Murphy och William C. de Mille. Manus av Du-Bose Heyward baserad på pjäsen med samma namn av Eugene O'Neill. 

Robeson var på många sätt en pionjär inom teatern. The emperor Jones spelades faktiskt på Broadway och där var ju svarta stjärnor inte direkt vanliga. Han var faktiskt först med att spela huvudrollen i Othello mot en vit skådespelare, vilket tidigare (och för all del senare) spelades av Laurence Olivier, Orson Welles eller andra vita stjärnor i blackface. 1933 var han lite av en stjärna så då var det dags att filmatisera hans broadwaysuccé The emperor Jones. 

På teater är det viktigt att man spelar ut ordentligt. Gesterna måste vara stora och rösten hög så även de längst bak kan se vad som händer och hänga med i dialogen. En bra idé brukar vara att skala ner lite av det där när man spelar in film, vilket inte Robeson gör. Regisören verkar inte heller bearbetat manuset särskilt mycket, vilket är synd då man på film kan byta miljöer eller åtminstone röra kameran. Men det är klart 1933 var kamerorna väldans stora och stationära när man skulle spela in ljudfilm. 

Pjäsen cirkulerar kring en Brutus James (Paul Robeson) som är lite av en skojare. Alla i hans hemtrakter tror att han är lite av en ängel men i verkligheten så ljuger och spelar han sig fram i den undre världen. Det ene leder till det andra och han hamnar i finkan. Han rymmer, hamnar till havs och blir kung över ett gäng infödingar på en öde ö i stilla havet. Så där är vi, i en klassisk "negerkung"-trop med korkade infödingar som bara gör som den smarta amerikanen säger. Till slut, efter att han gjort om hela ön till ett slags Versailles så verkar infödingar tröttna och skrämmer iväg honom. Sedan lurar de tillbaka honom med infödingsdanser och mystiska förbannelser (varför denna "skräm bort-lura tillbaka" taktik var bra fattade jag inte). Ack slutet blev inget bra för vår stackars...hjälte. Eller för vår stackars tittare(alltså jag, för jag antar att ingen annan tittar på denna...). 

Musiken var bra, särskilt härlig var gospelmusiken som sjöngs fram då och då. Tyvärr är Robesons egna röst jättespeciel men också väldigt gammeldags. Det är en slags superlåg Barytonröst som är ännu murrigare än James Earl Jones. Det bara inte riktigt känns så kul för mig att lyssna på även om jag kan tycka att den är imponerande. 

Så totalt sett är det ett ganska muggigt manus, övertydligt skådespeleri, ganska trist filmat men med trevlig musik. Aj aj. Jag bjussar på en svag: 

#369 Tribute of an Artist: Paul Robeson

Boxset: Tribute of an Artist

Dagens box: Tribute of an Artist som handlar om Paul Robeson som var en av de första mörkhyade "stjärnorna" i amerikansk film. Hans största kommersiella filmer, Showboat och Kung Salomons skatt finns inte mer här, men det är inte helt irrationellt då denna box mer vill visa hans artistiska sida än hans småroller i diverse storfilmer. Jag är innan detta äventyr obekant med Robeson bortsett från hans Ol´ man river - tolkning från Showboat som jag lyssnat på. I denna första del av 5 så bjuds det på en kort dokumentär, Portrait of an artist, som för all del var ganska trevlig men inte särskilt informativ och hans tredje film, stumfilmen Borderline.

Film 1: Borderline, 1930. Regi och manus av Kenneth MacPherson
I mitten av 1920-talet träffades en grupp engelska konstnärer och intellektuella och kallade sig "Pool". Lite oklart om de kom från Liverpool eller om de bara var en pool av konstnärskap. De gjorde ivarjefall tonvis med kortfilmer och denna, deras enda långfilm (dom dock bara var 75 minuter). 

Filmen centrerar kring en kärlekstriangel på ett slags lägenhetshotell där en man(Gavin Arthur) och en fru(Eslanda Robeson) bråkar. Hon ligger på marken. Hon lämnar honom. Hon träffar Pete (Paul Robeson). De verkar kära. 

I filmens samhälle så blir en del upprörda, en dam(Blanche Lewin) försöker upprört förklara vad som hänt för två lesbiska kvinnor som äger själva hotellet och avslutar med sammanfattningen "Well, he's a nigger". Kvinnorna verkar inte tycka att det är ett problem. Damen däremot är upprörd och påbörjar en affär med den ensamma mannen. Tyvärr slår han henne också och då hugger hon honom lite tafatt med en kniv. Han blöder lite och deppar ihop, trist. Lite påmind blir jag om denna artikel från Salon:

Allt händer ganska snabbt, och sedan händer absolut ingenting. Karaktärer står upp och vi får se lite ovanliga kameravinklar. En annan karaktär tittar ut genom fönstret, fler ovanliga kameravinklar. Någon annan tar en drink, och nu kommer en massa knasiga klipp vilket är kul. Filmen har vissa moment då klippningen går all in på Soviet-montage vilket är rätt kul men det händer bara ibland. Det står att Kenneth MacPherson är ensam regissör men här känns det som att ett helt konstkollektiv har varit inblandad. Jag har verkligen ingenting emot arty klippningar eller vinklar men jag har emot då de bara skapar meningslösa sekvenser som aldrig tar slut.

I början var jag helpepp. politiskt, spännande och ett ganska roligt lesbiskt par. Sedan slår filmen på bromsen rejält, och inte på ett skönt impressionistiskt sätt utan mer på ett hetsigt-filmat-men-inget-händer-sätt. Filmen är dock ett intressant och spännande halvtimmesäventyr, men nu var den ju mer 75 minuter i tid och det känns ju inget bra. 

#368 Corridors of Blood

Corridors of Blood, 1958. Regi av Robert Day, manus av Jean Scott Rogers 

Här har vi en titel som känns ruggigt passande för Halloween. I realiteten var dock filmen inte alls särskilt halloweenig då den varken har några större mängder korridorer och ännu mindre blod. Så kan de gå när producenterna får sätta filmtitlarna... Filmen handlar om en samvetsgrann doktor(Boris Karloff) som i början av 1800-talet försöker hitta sätt att operera sina patienter utan att de ska skrika av smärta. Men kollegorna är skeptiska, och ser det som omöjligt att smärtlindra. Eller som en Dr Mount säger: 

alas, inevitably you can't have operations without screams. Pain and the knife, they're inseparable!

Men vår hjälte ger inte upp, och försöker demonstrera en blandning som går uselt då den ska demonstreras framför alla potentater, patienter får nämligen spel och slår ner en massa människor. Nu blir vår goda doktor plötsligt en driftkucku för hela läkarkåren. Precis som i "The haunted strangler" så blir han obsessed, han ska lyckas ta fram en metod som lyckas. Då får han en idé, opium. I verkligheten så bedövade man folk med både eter och opium vid denna tid, men i vår alternativa tidslinje så gör de inte det, men har ändå en massa opium i sjukhuslaboratoriet (oklart till vad). Nu börjar då alltså experimenterandet med opium. Då ingen patient finns tillgänglig så experimenterar han på sig själv, och verkar trivas ganska bra i opiumdiset. Tyvärr så liksom får han hallucinationer och minnesförluster då han är hög(eller låg?), vilket ett gäng skurkar utnyttjar då de får honom att skriva på dödscertifikat att de döda de visade upp hade dött en naturlig död så de kunde säljas till obduktionsläkarna.-I verkligheten hade de inte dött naturligt utan fått ordentligt med hjälp på traven. Här har vi en ung Christoffer Lee som kuddmördare vilket görs fin fint. Men i övrigt bjuder inte blodkorridoren på så mycket skoj. Det är missbrukssproblem helt enkelt. Tyvärr blir det inte särskilt engagerande då tempot är lågt och manuset ganska så slarvigt. 

Det här var faktiskt ganska så trist. Jag ville se mer blodskorridorer och mindre dåligt researchade plottar. The Knick utspelar sig i samma tid med samma tematik, se den istället!

#367 The haunted strangler

The haunted strangler eller Grip of the Strangler, 1958. Regi av Robert Day, manus av John Croydon och Jan Read

I huvudrollen har vi en SJW, James Rankin(Boris Karloff) som är en slags jurist som kämpar för svaga utsatta människor. Nästa case handlar om att rentvå en misstänkt mördare som hängdes för 20 år sedan. Objektivt sätt finns det säkert viktigare saker att fundera på men just detta case verkar fascinera vår protagonist oproportionerligt mycket. Han letar ledtrådar och kollar in platser där morden ägde rum, och fortfarande befinner sig filmen i en välbekant detektivkontext. Ganska bra detektivkontext till och med, spår tas fram och bilden av en ganska slarvig rättegång växer fram. Trots sin väna frus uppmaningar så blir han mer och mer investerad i vad som händer och hittar en misstänkt man som på något konstigt sätt försvann efter avrättningen. Nu blir de spoilers här, men affischen spoilar ju detta mer eller mindre. För mördaren kanske är---- han själv? Mycket riktigt får han galenskap och spasmer som följs av minnesförluster. Galenskapen är av det lite extrema strypa-och-hacka-unga-kvinnor-slaget. Efter en del förvirring så måste han till slut konfrontera sin inre Mr Hyde och gå till polisen med sanningen. Polisen verkar dock skeptiskt och tror att han bara är utarbetad. Nu tvingas han, tragiskt nog, att spela galen även när han inte är det för att bli satt bakom lås och bom. Men när det väl lyckas så får han ett återfall och galna Rankin är superstark och listig. Dessutom så har han en gammal gaslampa i sin cell, jag är ingen kriminolog eller så men att ha öppen eld i celler för "the criminally insane" verkar lite osmart, och än mer så ge dom halmmadrasser. 

Brittiska poliserna är överlag inte riktigt mogna sin uppgift i denna film. De får liksom ganska enkla jobb som att vakta en dörr vilket de misslyckas kapitalt med. Slutet på filmen blir därför ganska blodigt men det är precis så som den galna sidan av Rankin vill ha det. 

Den ogalna sidan blir däremot jätteledsen och frustrerad, och det kan man ju förstå. Här tycker jag filmen lyckas bra med att skapa och visa stackars Rankins frustration och ångest. Andra halvan av filmen är faktiskt en effektiv ångestfest och det tackar man ju aldrig nej till.

Ångestframkallande och spännande, jag gillar't! Dagens Halloweensurprise får en:

#366 The Atomic Submarine

 The Atomic Submarine, 1959. Regi Spencer Gordon Bennet, manus av Orville H. Hampton

Vad som var kul med 50-60 talsskräckisar var just hur tidsandan var så otroligt påtaglig. Det är onda ryssar, det är ryndracet eller som här atomubåtar. Vad som var trist var att många av de amerikanska dussinskräckisar var så oläskiga, och faktiska ganska långtråkiga. Man hade helt enkelt varken budget eller idéer för att göra hela filmen kul att titta på, utan lade allt krut på sista kvarten se exempelvis The Blob, Fiend without a face eller First man into space. Visst finns det undantag som fin-fina Night of the hunter och Dracula ska ju också vara bra men visst finns det en trend. 

Här har vi i alla fall en ubåt, en atomubåt dessutom som ska utreda mystiska båtsänkningar vid nordpolen. Det hamnar på jakt efter ett mystiskt underjordiskt tefat som liksom hela tiden försöker gå till attack och sedan fly iväg. Är det utomjordingar, ryssar eller något annat, mystisk är det ivarjefall. Men besättningen är modig och går till attack och på slutet bordar de det mystiska skeppet. Då blir den här sega historien lite roligare med en skurk som ser ut som en klubba med ett fastklistrat öga. Tyvärr skapar effekterna inte så mycket spänning utan mer något som liknar moderskänslor. Jag tänker på en massa söta praktikanter som lekt med Papiermache och mossa för att göra alla tacky grejer på skeppet, dom är ju så duktiga! Fast mest duktiga-för-att-vara-underbetalda-praktikanter mer än quit-your-day-job duktiga. 

 Atomgrejen då? Att få in lite atom i filmen var verkligen en sistaminuten grej. Det finns i titeln och ibland tittar karaktärerna på en radioaktivitetsmätare på väggen och säger "The radioactivity is going up" men i övrigt så är detta en ubåtsfilm och inte en atomubåtsfilm. 

Vad som var bra med filmen var att den var kort, bara 105 minuter, men vad som var dåligt med den var att 105 minuterna kändes som så mycket mer. Efter en stunds tittande var jag säker på att jag tittat minst 105 minuter men då jag kollade på var det visst bara 41 minuter och det säger ju något...

Så, kul sista kvart men i övrigt forget-about-it. 

#361 The Beales of Grey Gardens

 The Beales of Grey Gardens, 2006. Regi av Albert Maysles och David Maysles

1973 blev bröderna Maysles inbjudna av släkten Beale för att dokumentera den egensininga duon Edith och eh Edith (med smeknamnet Big Edie). Bröderna kom in i en vansinnig värld av skräp, societet, gamla pengar och egensinniga karaktärer. Så, efter den korta inspelningen bestämnde de sig för att detta måste bli en hel dokumentärfilm, så två år senare var de tillbaka med fler kameror, film och tid att sätta sig in i kvinnornas liv. Filmen, Grey Gardens, blev en hejdundrande succé. Men filmen skapade också en hel del kritik mot bröderna, kritik som gick ut på att de utnyttjat några sinnessvaga kvinnor. Men kvinnorna själva var inte bittra utan glada, Edith d.y. startade upp en Cabaretshow som hon spelade för sin stora skara fans. 

2002 dog Edith och Mayslesbröderna bestämnde sig för att klippa ihop de bästa klippen som inte kom med i filmen. Filmen The Beales of Grey Gardens får därför samma struktur som den tidigare. Det händer inget speciellt under filmen utan den bärs helt och hållet upp av karaktärerna. 

Men då de bästa scenerna naturligtvis kom med i den första filmen så borde denna ha en "For serious fans only"-sticker på sig. Det är nämligen ganska mycket filler mellan de roliga partierna. Och mycket av det annorlunda livet de lever, Edith d.ä. ligger exempelvis alltid i sin sjukt smutsiga säng och äter glass, har man ju sett tidigare, eller att de matar tvättbjörnarna som bor på vinden. Men inget kan ta ifrån att de är härliga karaktärer och en hel del småtrevligt kommer ändå fram genom filmen som när Edith d.y. låter astrologi styra hennes kärleksliv tills hon kommer på att hon är katolik eller då hon reder ut hur hon vill ha sitt kärleksliv: 

Edith 'Little Edie' Bouvier Beale: ...But ever since then, I've had this desire, you know, to find someone that I like. I mean, not just one, but two. Now, I'm not talking about the group travel they do nowadays in the space age. You know, my aunt, she's a widow, and she went with seven other widows. Now, I don't mean that kind of stuff. I mean really to have fun! You know. Not with one, but with two! And I don't mean women either!

 

Kvinnorna är en ganska intressant mix av egensinniga fånga dagen människor och reliker från en annan tid. De sjunger gamla visor, de pratar om gamla bekanta som de inte sett på evigheter, de verkar på något sätt helt avkopplade från sin omvärld och sin samtid. 

Lite småputtrig och småtrevlig men The Beales of Grey Gardens är också ganska långrandig och händelselös. Mayslesbröderna borde släppt denna som ett halvtimmes extramaterial till första filmen, det hade varit perfekt. Nu blir det däremot ett ganska starkt: