#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:

Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.

Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.

Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål:

#328 Murmur of the Heart

Murmur of the Heart eller Le souffle au coeur, 1971. Manus och regi av Louis Malle.

När jag tittar på film med min dotter så brukar hon ibland försäkra sig om vem som är snäll och vem som är elak. Verkligheten (och lite bättre filmer) brukar ju nyansera det här lite mer. I Le souffle au coeur gör Malle en tolkning av sin egen barndom som både visar på omtanke, egoism, humor och ett överpretensiöst allvar. Precis sådana motsättningar lite äldre barn brukar vara upptagna av och då likaså vår Charles (Benoît Ferreux) som blir stand in för regissören som 15-åring. Skådespelarna består till största del av amatörer, men gör jobbet med den äran. Malle - precis som bergman verkar ha växt upp i ett borgerligt hem, men där det hos Bergman verkar stundom varit kallt och spänt verkar det hos Malle varit lite mer avslappnat. Familjen har mycket pengar, och barnen får en del- Behöver dom mer så kan man sälja någon antik pryl på vinden, det är aldrig riktigt någon som bryr sig. Föräldrarna verkar trivas trots mammans olika affärer- men man får å andra sidan aldrig riktigt ett svar på vad pappan gör på kvällarna. För det är just den lätt oidipala mor-son relationen som det fokuseras mest  på, för vår unga protagonist blir mer och mer arg och svartsjuk för varje affär mamman seglar iväg på. När han blir svartsjuk så blir han också kinkig, och då blir det jobbigt för alla andra. Han liksom glider runt och bara välter saker, och när husan ifrågasätter det så kastar han en mjölkflaska på marken och fräser ur sig något i stilen "nu har du lite mer att göra". För Charles, och hans bröder är ganska odrägliga och ouppfostrade, de behandlar andra som skit - men de har också en slags charm runt sig vilket gör att man inte riktigt kan hata dom så mycket som man borde.

Med sin mamma

Med en tjej

Precis som många andra coming of age-filmer så blir det också lite randomscener från ungdomen som jag antar att man som publik ska känna igen sig i, hade det varit Mitt liv som hund så hade vi sett Ingo boxas mot Floyd men här får vi se Indokinademonstrationer, tvångsbekännelser av sin synd för en präst (Michael Lonsdale som också spelar Hugo Drax i Moonraker) som lite lätt pedofilerar på honom men också scener från skolan skolan där han bråkar med kompisar, träffar tjejer och börjar lite tafatt med sexuella trakasserier med tjejer.

Charles är som sagt förtjust i sin mor, och det ena leder till det andra... Så på 70-talet blev filmen förbjuden att visas på fransk tv. Själva akten visas ganska dolt så det är väl inte så mycket att fasa över här, även om incest naturligtvis är något som Filmfrommen till 100% tar avstånd ifrån.

Filmen har ett fint driv och trovärdiga karaktärer, så trots en del brister bjussar jag på en:

#539 House

House eller Housu, 1977. Regi av Nobuhiko Ôbayashi, manus av Chiho Katsura och Chigumi Ôbayashi.

Jag är i regel ganska kluven kring surrealism, det blir ofta liksom lite knäppt för sakens skull. Eller så känns det ibland(som hos Lynch) att det finns något man ska tolka som jag inte riktigt är med på. House bestämmer sig tidigt för att bara vara ointellektuellt apeshit galen från start till mål. Målade regnbågar, en massa hantverkare med animal crossing-looks, katter med laserblickar. Allt händer, hela tiden.

Ramberättelsen har med ett gäng typ-tjejer(som heter Gorgeous (som är härlig), Prof (som är smart), Mac (som äter), Sweet (som är söt), Kung Fu (som är en Kung fu-mästarinna) och Melody (som spelar instrument)). Tjejerna ska besöka Gorgeous moster på landet. Mostern är dock ingen vanlig moster, utan hon är sur för att hennes man dog(förståeligt) och därför ställer hon till en massa förbannelser och sånt (inte lika förståeligt).Tjejerna är konstant nöjda och glada trots att de en efter en dekapiteras och äts upp av möblerna i huset.

Som sagt, allt händer, det är skräck-fast inte läskigt, det är LSD-fantasier, det är målade miljöer och osannolika händelsekedjor. Ett exempel är vattenmelonförsäljaren som bor en bit från mostern som blir galen då en person inte vill ha melon utan banan så han smälter av ilska, bananmannen själv blir förvandlad till en stor hög bananer. Så där är det, i ett envetet eskalerande tempo...

En ond ande 

En ond katt

En tjej som fastnat i ett bildkollage

Ett huvud i ett snöre

Det var svårt att skriva så mycket om det här för det finns liksom ingen fast punkt att förhålla sig till... House är helt enkelt en härlig mix av Looney tunes, gamla skräckisar och Bunuel. Kan ha varit en av de roligaste stunderna jag haft framför en film!

#335 Elevator to the Gallows

Elevator to the Gallows eller Ascenseur pour l'échafaud eller Hiss till galgen, 1958. Regi av Louis Malle, manus av Roger Nimier, Louis Malle, Roger Nimier och Noël Calef, baserad på boken med samma namn av Noël Calef.

Filmer kan vara omtyckta av många olika skäl. Vissa är "tidlöst" roliga, spännande, dramatiska medan andra fört filmmediet framåt och därför kändes väldigt moderna och häftiga då de kom ut.  Ascenseur pour l'échafaud skapades av den 22:årige Louis Malle, och han förde in en ungdomlig modernitet som säkert kändes väldigt cool 1958, men som inte gör så mycket för mig idag. Visst, delar av filmen känns som 60-tal, så tack Louis för att du förde fram filmmediet men jag blir inte så mycket gladare av 60-tal än 50-tal, jag har sett båda.

Filmen kretsar kring en man(Maurice Ronet) som mördar sin chef för att få ihop det med chefens fru(Jeanne Moreau). Men efter mordet fastnar han i en hiss, vilket ju inte är bra om man vill komma undan. Under tiden väntar frun otåligt på sin älskade mördare, men då han inte dyker upp så vandrar hon runt Paris gator och söker efter honom. Just den delen då Jeanne Moreau spatserar runt med Miles Davis musik i bakgrunden var förvånansvärt förhäxande. Jag hade kunnat kolla och lyssna på det hur länge som helst. Men det fick jag inte. Istället blev det en massa morden-i-midsommar scenarion som leder till att mördaren misstänks för andra mord som begicks samtidigt.

Överlag så vill jag ha mina deckare smarta vilket det inte bjuds på här. Titeln stämmer inte, dialoger är ologiska och folk agerar inte särskilt trovärdigt, vilket ju var trist.

Mannen som ska mördas

Mannen som fastnar i en hiss 

Kvinnan som promenerar runt Paris

Klassikerstämpeln här blir jag inte riktigt vän med, det här är, bortsett från musiken, ganska mediokert.

#325 Kind Hearts and Coronets

Kind Hearts and Coronets, 1949. Regi av Robert Hamer, manus av Roy Horniman, Robert Hamer, John Dighton och Nancy Mitford.

Ibland liksom bara håller man tummarna för att det inte ska tappa, för att det inte ska ta slut. För så här trevlig kan bara en film inte vara hela vägen. Snart kommer någon seg plot eller någon onödig omväg, men inte, Kind Hearts and Coronets är rent guld från start till mål.

Filmen börjar i ett fängelse där man får följa bödeln på väg till en fånge. Bödeln är väldans nöjd med att hänga en greve- en greve, not bad at all.

The Hangman: Even my lamented master, the great Mr. Benny himself, never had the privilege of hanging a duke. What a finale to a lifetime in the public service!
Prison Governor: Finale?
The Hangman: Yes, I intend to retire. After using the silken rope... never again be content with hemp.

Han är stolt och korrekt då han förbereder den väldigt artiga och trevliga fången kvällen före den stora (och sista) dagen. Då fången beställt sin sista måltid, "Coffee and a few grapes" så skriver han klart sina memoarer vilket blir ramen för filmen. För mannen, Louis (Dennis Price) var inte alltid greve och hade en hel del att skriva av sig gällande hur han tvingades jobba på butik, vilket han tyckte han var alldelles för fin för - men vad gör man då man inte har så mycket privilegier och är 12:e personen från att ta över grevetiteln. Är man så långt borta så kan de behövas aktiv trimning av släktträdet för att bli nummer ett.

Louis är inte rädd för att trimma alls, han har liksom en historia bakom sig av att aktivt "ta hand" om släktingar i hans väg. Släktingar är ett gäng gubbar, ett par yngre män och en parant kvinnosakskvinna, vilka alla spelas av Alec Guiness. Att alla spelades av Alec anade jag pinsamt nog inte då jag såg filmen, eller pinsamt och pinsamt- Alec Guiness är ett geni som kan se helt annorlunda bara med hjälp av en peruk och en konstig min.

Dialogen är överlag i Oscar Wilde-klass där många repliker liksom är artiga på ytan men ganska beska, bland annat här då Louis älskarinna klagar på sin tråkiga man:

Sibella: He says he wants to go to Europe to expand his mind.
Louis : He certainly has room to do so.

Arbeta i butik, the dishonor!

En av Alecs gubbar

Den sura suffrageten

En av släktingarna goes down with the ship

The D'Ascoynes certainly appear to have accorded with the tradition of the landed gentry, and sent the fool of the family into the church.

Ny filmhistorisk forskning från kritikern Matthew Sweet visar att det ursprungliga utkastet till manus inkluderade vad som låter som spännande scener, inklusive en mordisk attack med en hammare och en samling våldsamma svanar som går till attack.-trots avsaknaden av dessa så är filmen full med charmiga mord och en ganska mörk humor

Ni har förstått, jag gillade Kind hearts and Coronets jättemycket!/

#338 Equinox

Equinox, 1970. Regi av Jack Woods, Dennis Muren och Mark Thomas McGee. Manus av Jack Woods och Mark Thomas McGee.

Ungdomar hittar en magisk bok om onda andar, och sedan går allt åt helskotta. Det skulle kunna vara ganska många filmer, kanske i synnerhet Evil Dead. Equinox ger inte heller riktigt intrycket att vara något eget i sig. Visst det flörtas hejvillt med amerikanska monsterfilmer och Harryhausen stop-motion och jag får lite Troma-vibbar av det här, nästan som att man medvetet gjort saker lite dåliga för att det ska bli kultfilm av det hela... Eller kanske inte, alla var amatörer och mest drivande var en Dennis Muran som hade snickrat ihop lite monster han ville göra filmer kring. Han skulle senare bli den ansvariga för visuella effekter i de två första Star Wars-trilogierna, och vissa delar kan man se embryon av här, kanske främst Rancor som dök upp i tredje filmen har en ganska tydlig ihopsnickrad förlaga här.

Ibland kan neorealistiska regissörer få ut hur mycket som helst ur amatörskådespelare, vilket säkert beror på att man där försöker fånga och filma aktörerna i situationer och med repliker de är bekanta med. "Skådespelarna" här får säga ganska konstiga grejer här och verkar överhuvudtaget inte särskilt med på var de är, varför de är där och varför de säger det de gör. Så nej- det blir varken läskigt eller spännande för publiken. Vad det däremot blir är...småcharmigt. Det kommer monster, alla springer runt, det är lite trassligt både framför och bakom kameran och manuset har nog inte tagit mer än ett par minuter att spotta ur sig. Ljudet spelades dessutom in i efterhand och skådespelarna har inte ens klarat av att dubba sig själva vilket ju inte är så imponerande. All denna amatörism borde ju göra att irritiationen är på maxlevel, men inte, Equinox väcker lite moderskänslor hos mig. Jag vill liksom bjuda alla som är med på choklad och en kaviarmacka.

Lite charmigt men också ganska kasst. I min bok får man inte så många pluspoäng för att det var svårt med specialeffekter för i tiden, man kunde ju göra spännande filer med enkla medel. Försöker man däremot göra Transformers 2 1970 så kommer det bli lökigt värre.

#334 Harlan County USA

Harlan County USA, 1976. Regi av Barbara Kopple.

Filmen är inspelad kring gruvorna i Kentucky runt 1975 men människorna, kampen, de sotiga ansiktena och de cyniska kapitalisterna känns väldigt tidlösa. Barbara Kopple väljer här ganska tydligt att ställa sig på gruvarbetarnas sida: hon står med demonstranterna, hon åker hem till dom, hon deltar på interna möten. Eftersom vi befinner oss i USA så är det ju inte direkt lätt att bedriva fackföreningsverksamhet, detta leder i sin tur till rekorddålig stämning som på 30-talet utvecklades till ett slags gerillakrig. Minnena finns kvar så båda sidorna är heltaggade ganska tidigt i konflikten som blåser upp. Gruvarbetarnas missnöje verkar vara ganska eviga, de vill få andningsskydd, lite bättre tider och säkrare arbetsplats. Ägarna i sin tur tycker en hög vinst och obråkiga arbetare är lite viktigare. Arbetarna försöker då strejka, ägarna hyr in strejkbrytare, arbetarna försöker blockera vägen till gruvan och då hyr ägarna några busar med pistoler och träpåkar för att se till att alla kommer till jobbet i tid.

Kampen runt vägen varvas med hembesök, sjukhusbesök där stenlungadrabbade ex-gruvarbetare pustar sig fram, möten och historiska återblickar. Här får man också många kampsånger som känns sådär "Oh, brother where art thou"-gamla. Många sjunger på ett ganska gällt, entonigt sätt som funkar superbra för kampvisorna.

Kampen har alltså en hel del dimensioner, och precis som i all kamp så är det några eldsjälar och några som mest hänger med och ytterligare några som helst är hemma. -Men de får man inte höra så mycket om, för Harlan County USA har helt och hållet de engagerade arbetarnas perspektiv. En dokumentär får såklart vara partisk, men jag hade uppskattat lite material om hur strejkbrytarna eller påkbusarna resonerade kring sin roll. Nu blev de mest märkta som skurkar, vilket de kanske var, men jag tror att i synnerhet strejkbrytarna i vissa fall hade svårast av alla att göra rätt, mot sin familj, mot sig själv och mot sina arbetskamrater.

Konflikten eskalerar stadigt och får en slags våldsam slutpunkt när en 20-årig gruvarbetare blir ihjälskjuten vilket leder till press på gruvbolaget att ge sig, vilket de gör. Hurra, kamp lönar sig! Förena er arbetare i alla länder! Eller inte riktigt, i eftertexterna står det att ägarna ändrade sig efter något år vilket leder till nya strejker i en lång ond cirkel.

Gruvarbetarna hade en grej som såg lite kul ut och det var själva resan ner

Strejkarna beväpnar sig

Ägarnas busar viftar med en pickadoll

"We shall not be moved"

Från början när Barbara Kopple började inspelningen så skulle den handla om fackföreningspamparna som verkade hålla på som gänget i "The irishman" inklusive en dödsskjutning av en fackföreningsledare med familj. Men då hon lärde känna arbetarna så blev fackföreningspolitiken ett sidospår och arbetarna huvudspåret istället för tvärtom.

En del dokumentärer försöker låtsas om att de passivt fångar "verkligheten". Harlan County USA är ingen sådan. Både demonstranterna skriker att de är filmade och ägarnas representanter verkar väldigt medvetna om att kameror är där. Foto från filmen används också som bevis för att få en av ägarnas busar arresterade. En del karaktärer är dessutom extra tuppiga vilket skulle kunna bero på att de har kameran på sig. Så sammanfattningsvis är Harlan är ett ganska bra exempel på när filmskaparen påverkar det som filmas...

Gripande, intressant, kanske lite ensidigt men ändå klart: