#322 Mr. Arkadin

Mr. Arkadin eller Confedential report eller Herr Satan själv, 1955. Manus, regi, skådespeleri, manligt ego av Orson Welles.

Europeiska samproduktioner är alltid lite störiga. Man ska besöka halva världen i filmen och alla skådespelare ska få prata sina språk vilket gör att dubbningen blir uppenbar och uppenbart ganska kass. Här har vi ivarjefall en småskojarkaraktär, Von Stratten (Robert Arden) i trubbel på jakt efter ett halmstrå som kan hålla honom i liv. För någon är efter honom, och inte vem som helst utan den diaboliska rikemannen Herr Arkadin(Orson Welles) - Wuuauuauau. Mr. Arkadin börjar alltså in medias res- alltså mitt i en handling och ägnar då större delen av filmen för att reda ut hur vi kom hit och slutet av filmen att reda ut vad som händer sedan. Von Stratten, som är lite av en fifflare har fått i uppdrag att ta reda på Arkadins bakgrund, uppdraget har han fått av just Arkadin som hävdar att han fått en minnesförlust. Strattens undersökningar gräver upp en mörk hemlighet och Arkadin tackar för informationen och börjar sakta sopa igen alla spåren, eller sopar gör han inte, han liksom låter sin knivsamling sköta snacket...

Arkadin har ett stiligt skägg

Stratten får hemligheter av en loppcirkuskonduktör i Köpenhamn

Ohhh, en surrealistisk blick 

Nu förenklade jag handlingen ordentligt för den snurrar till det ganska mycket. Stratten åker vind för våg genom Europa och Arkadin skrattar diaboliskt av olika skäl. Orson Welles är ju speciell, hans självkärlek liksom strömmar från honom i allt jag har sett, och så är det absolut här också. Det finns någon slags kärlekshistoria här också där Stratten liksom kärar ner sig i Arkadins dotter(Paola Mori), men inget av det kändes särskilt engagerande. Filmen har sina poänger, varav fotot ibland briljerar - men överlag känns det inte som något jag kan rekommendera att man fyller sina karantän-hemmadagar med.

#330 Au Revoir les Enfants

Au Revoir les Enfants eller Goodbye, Children eller Vi ses igen barn, 1987. Manus och regi av Louis Malle.

När man ser en barndomsskildring som på ett äkta sätt lyckas fånga barndomens lekfullhet, den småsinta mobbningen, skojen och bråken på ett så fint sätt som här så fattar man hur få filmer som egentligen lyckas med att ge en riktig bild. Början av Au Revoir les Enfants skulle kunna utspelas när som helst på vilken pojkskola som helst. Det är högljutt, bråkigt och kamratligt på samma gång. Man lyssnar på auktoriteter då det behövs men annars pågår livet till största del mellan barnen. Filmen utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och till en början får man se ockupationstrupperna mer i bakgrunden. Många av dom har växt upp på andra sidan gränsen och verkar primärt inte vara ute efter onödigt krigsbrott.

Barnen har ganska varierande bakgrund, men primärt följer man två av ungarna: den lite rika, urfranska Julian (Gaspard Manesse) och den lite blyge, smarta nya pojken som heter Jean Bonnet (Raphaël Fejtö), som skolans rektor verkar ha ett extra gott öga till. I takt med att vänskapen utvecklas så börjar de också veta mer om varandra, och under Nazitysklands flagga så kan ju tyvärr information om familj och religion vara livsfarlig att ha.

Filmen är baserad på Louis Malles egen barndom, vilket märks i berättandet. Precis som när jag själv tänker tillbaka på min barndom så minns jag vissa episoder, varav några var ganska intressanta och andra banala. Det framgår även här. Dessutom blir bilden av Tyskarna ganska varierad, vilket den ju inte skulle vara i en Spielbergfilm, men här skapar det nästan en ännu större frustration kring vad vissa gör, när endast väldigt få är annat än "vanliga människor".

Nazis in the classroom

Läsning i skyddsrummet

En fin scen om motstånd är på en lokal restaurang där några franska kollaboratörer försöker köra ut en judisk man. En efter en av gästerna börjar ropa och protestera till det blir ohållbart - de får helt enkelt lämna platsen med mannen kvar. Så motstånd går kan ju vara bra att ha i åtanke i dessa bruna tider...

Gripande och fin, med ett budskap som jag skulle vilja att det var inaktuellt men är ju inte det.

#320 Young Mr. Lincoln

Young Mr. Lincoln, 1939. Regi av John Ford, manus av Lamar Trotti

Vi börjar med en liten nugget från Henry Fonda som spelar Lincoln:

Henry Fonda originally turned down the role of Lincoln, saying he didn't think he could play such a great man. He changed his mind after John Ford asked him to do a screen test in full makeup. After viewing himself as Lincoln in the test footage, Fonda liked what he saw, and accepted the part. He later told an interviewer, "I felt as if I were portraying Christ himself on film."

Så ja, Lincoln är en stor historisk person som bekämpade slaveriet. Han verkar ju klok och fin - han har ju en stilig hatt och en lite olycklig skäggväxt men det är ju inte hans fel.

Här är han ung och grann, brådmogen och klok advokat som bestämmer sig för att hjälpa en familj vars två söner blivit mordanklagade. Han kommer från enkla förhållanden och själv verkar han ha  läst sig till allsköns kunskap. Hur han fick sin advokatexamen trots detta framgår inte för Young Mr. Lincoln är ett 100% hyllningsjobb som så gärna vill berätta om den urfattiga men andligt rika mannen som är så fantastisk.

Den centrala biten i filmen är rättegången där Abe tvingas kämpa mot lömska rikemansadvokater som med en massa insinuationer och lömska vittnen försöker få de oskyldiga och goda fångarna dömda. För de är goda och oskyldiga heartland americans som läser bibeln och bygger sina egna hus. Hur ska det gå? Will the forces of good defeat the forces of evil?

Well well well

I will free your sons!

Unga lincoln har ett fint driv och en ganska mysig stämning. Men allt är lite väl tillrättalagt och simpelt, man vet liksom alltid vad man ska tycka och Lincoln himself verkar ju vara totalt fläckfri, vilket ju gör det hela något mer ointressant...

#319 The Bad Sleep Well

The Bad Sleep Well eller Warui yatsu hodo yoku nemuru, 1960. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Eijirô Hisaita, Akira Kurosawa, Ryûzô Kikushima och Shinobu Hashimoto

The Bad Sleep Well är kanske filmhistoriens sämsta filmnamn.  Jag menar "den dåliga sov gott" är ju obegripligt och värdo. Jag fattar att den säkert hette något klurigt på japanska men det är ingen ursäkt!

Filmen utspelar sig i det japanska företagslivet. Och allt är väldigt japanskt, för denna film hade nog inte kunnat göras någon annanstans. För själva grundpremissen att en VD på ett stort företag ber sina underordnade att begå självmord - och de gör det- känns inte som att det hade funkat på min nuvarande arbetsplats. Det krävs nog tusen år av blind auktoritetslydnad för att sånt ska gå hem...

Den onda VDns svärson, Nishi (Toshirô Mifune) är lite i skymundan av de stora dragen men han bidar sin tid, sin tid för hämnd! Just det, han vill hämnas. Hans pappa lydde en självmordsorder för ett tiotal år sedan och Nishi har sakta men säkert manipulerat sig in i familjen för att rätta orättvisorna hans pappa utsattes för. Svärson var han, han gifte sig med VDns lätt handikappade dotter (Kyôko Kagawa) vilket han mår lite illa inför. Hon är ju oskyldig och verkar väldigt vänlig och omtänksam, men ska man göra en omelett så måste man knäcka några ägg - så Nishi fortsätter sina subversiva lömskheter att göra livet surt för svärfar och hans entourage.

Det var först då jag läste om filmen efteråt som jag fattade att det är en Hamlet-bearbetning vilket ju känns ganska självklart så här i efterhand. Det är kontemplerande ångest, oskydliga kvinnor, döda pappor och något som är ruttet in the state of Denmark (Eller i Public Corp. i detta fallet.)

Hans fru och hennes bror

Åh, en triangel. Kurosawa är ett geni.

Nishi samlar bevis för att sätta dit den onde VDn, men VDn är inte född igår, han har också planer och spioner som kan sätta hämndplanerna i retur (lite osäker på svenskan där).

Spännande och lite fin gällande Nishis relation med sin fru, som förstår och älskar honom mer ju längre filmen pågår. Nishi i sin tur ser att hon är en fin människa som hamnar i kläm vilket skapar tveksamhet kring om hans prioriteringar verkligen är topp. Ni som har läst/sett Hamlet vet ju ungefär hur det slutar...

#859 Before Midnight

Before Midnight, 2013. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy och Ethan Hawke

Jesse(Ethan Hawke) lämnar av sin unge på flygplatsen och ser man på, Celine(Julie Delpy) väntar utanför. Så de fick ihop det, fint! De spenderar sommaren på en grekisk ö där det bor med fria konstnärssjälar som fångar dagen och har sett "On the Waterfront". Jesse är inte bara cool pappa med limiterad T-shirt men har också blivit författare av det pretensiösa slaget - han funderar på att döpa sin tredje bok till "Temporary Cast Members of a Long-Running But Little Seen Production of a Play Called Fleeting", bara det borde ju vara grund för skilsmässa? De pratar om kultur och Jesse pitchar jättetråkiga bokideer för några imponerade greker... Opa'! Miljön är sådär Vanity fair snygg, Jesse är snygg, Celine är ännu snyggare. Sedan börjar de prata men dialogen är fortfarande lite blygt sökande vilket känns konstigt då de nu varit ihop i 10 år?

Sadan....Drama! Nu måste dom bråka, och det gör dom. Det är lite Marriage Story acting som känns väldigt teaterskola. Spännande skulle det kunna vara, men jag surar mest som en rutten Fetaost.

Överlag finns det här en massa pinsamma dialoger som när Celine ska berätta att man alltid ska förlora mot män eller när hon får ett bord att sjunga "Penis, Penis, Penis"

I början stör jag mig på att alla är så himla mysiga och glada och på slutet känns alla konflikter konstruerade och jobbiga. Hoppas ingen "After Breakfast" eller något sånt kommer 2022...

Jesse: If you want love, then this is it. This is real life. It's not perfect but it's real.

Nix- kändes inte så real i min bok

#858 Before Sunset

Before Sunset, 2004. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke och Kim Krizan.

Nio år har gått sedan de träffades och lovade att ses igen efter sex månader.

Jesse (Richard Linklater) signerar böcker i en bokhandel i Paris när han får se Celine (Julie Delpy) stå vid en bokhylla med ett nervöst leende. Jesse har en flygbiljett tillbaka till USA några timmar senare men innan dess hinner de gå en promenad.

Celine: Were you there in Vienna, in December?
Jesse: No

Fast jo, det var han ju. Och hon var inte där. Livet gick vidare men Jesse kunde aldrig släppa där kvinnan, den där kvällen.

Han är nu gift med en fyra år gammal son, men visar sig vara missnöjd med sitt liv. Hon arbetar på en miljöbyrå och har en långvarig partner vars karriär som krigsfotograf gör att de inte ses särskilt ofta. På olika sätt har de blivit desillusionerade kring romantisk kärlek men går thru-the-motions för att man ska det... Han är lite amerikanskt positiv medans Celine känner att världen går åt skogen men är ivarjefall glad att Jesse inte blivit  'one of those freedom-fries Americans'. Nu när de promenerar så ler han nästan från öra till öra och även Celine smälter litegrann men inte lika mycket...

Annars är upplägget ganska likt den förra filmen, temat är fortfarande kring kärlekspotential. Dialogen är poetisk, resonerande och lite nervöst sökande kring vad som ska bli nästa steg. Manuset är bättre än vad man först tror; filmen är i många avseenden en filosofisk diskussion kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Viktigast av allt kan ju exempelvis vara att inte släppa taget då man hittat det man letat efter. Och i takt med att Jesses plan snart ska går så ställs situationen på sin spets...

Vid bokhandeln

På en fransk parkbänk (Un Banc)

Jag smälter ju lite för det här. Romantiskt, sökande, charmigt:

#318 Forbidden games

Forbidden games eller  Jeux interdits, 1952. Regi av René Clément, manus av François Boyer, Jean Aurenche och Pierre Bost. Baserad på boken "Les jeux inconnus" skriven av François Boyer.

Början på Jeux Interdit är både tidlös och sorglig. Man får följa ett  ungt par och deras lilla dotter(Brigitte Fossey) som trängs med tusen andra på landsvägen bort från kriget, som 1940 befinner sig i utkanten av Paris. Vägen är överfull, människor är stressade och då familjens ganska fina bil kraschar så blir den nästan nedvält från vägen av stressade och livrädda flyktingar. Efter att pappa ger bilen en sorgsen blick så springer familjen längs vägen framåt, ganska klart på väg från något istället för till något. Den lilla flickan, Paulette, kutar efter en tappad boll och då föräldrarna springer efter så träffas de av tyskt kulspruteeld från ett flygplan. Föräldrarna och flickans hund dör ganska omedelbart. Men hon kan inte ta in det, utan strövar lite sorglöst därifrån, med hunden i famnen, bort från vägen och in mot sädesfälten.

Där stöter hon ganska snart på ett litet bondesamhälle, som tar henne under sina armar. Mest vän blir hon med familjens pojke, Michel (Georges Poujouly). Paulette är söt och vänlig och blir sakta en del av familjen. Dock kan hon inte släppa att sin döda hund ska ligga ensam och nedgrävd på någon enslig plats. För att bearbeta detta bygger barnen upp en hel djurkyrkogård vilket i sig inte är ett problem, men korsen till djurkyrkogården tar dem från gravarna på den lokala människo-kyrkogården vilket leder till konflikter i byn där familjer tror att andra familjer saboterar varandras gravplatser. Deras förbjudna lek skapar ett litet världkrig i liten skala på landsbygden...

Bondefamiljerna är ganska Åsa-Nisse aktiga i sättet de är på. Det är så tydligt att teamet bakom filmen är storstadsfolk rakt igenom. Det blir nästan ett exotiserande av de räjäla korkade bönder med en nära relation till jorden och kyrkan.

Början är verkligen jättefin, och Paulettes irrationella sätt att hantera sitt trauma på känns också trovärdigt. Dock förstår åtminstone inte jag hennes sidekick, den 11 år gamla Michel. Han verkar så himla klok och scenen efter snor han kors från kyrkan...

Jag tyckte också att Åsa-Nisse bönderna var ganska störiga och förstörde stämningen ganska mycket. Tanken är säkert att de skulle vara roliga men det här var inte rätt film att stoppa i sådan humor i.

Betyget vägde, men slutet avgjorde det, Filmfrommen levererar ett: