måndag 21 oktober 2019

#300 The Life Aquatic with Steve Zissou

The Life Aquatic with Steve Zissou, 2004. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Noah Baumbach.

Ja, det är alltid lite klurigt att få till ett bra komedidrama. Det är ju så lätt att man hamnar någonstans mitt emellan, med nackdelarna från komedier (det bristande engagemanget för karaktärerna) och nackdelarna från draman (inte så många skratt). Ja, jag vet, det finns engagerande komedier och roliga dramor men generaliseringarna tror jag ändå det ligger något i.

Wes Andersson försöker nästan alltid göra komedidramer och har sitt sätt att försöka få till det, genom ett (över)estetiskt förhållningssätt så tar han inte något från filmerna utan lägger till mer för att hoppas på att en "more is more" approch ska vara nyckeln till framgång - vilket det ju tydligen har varit för honom tidigare. I min favoritAndersson (The fantastic Mr. Fox) så är det både snyggt, dramatiskt och rolig, med ett centralt fokus på berättelsen som man vill berätta.

Steve Zissou(Bill Murray) är ju en mix av Jean Costeau och ingenting. För han är tyvärr ingen riktig sammanhållen karaktär och problemen som han och gruppen hamnar i blir tyvärr aldrig på riktigt.-Och aldrig blir det särskilt roligt heller. Snygg blir det ibland, som när Zissou och hans gäng stormar en ö med indonesiska pirater eller då de fina origamiliknande fiskarna simmar längst havsbotten. Och helt känslokallt är det kanske inte riktigt heller, det finns stundtals en lite melankolisk sorgsen/naiv stämning över en del av scenerna. Men denna ubåtstunga film lämnat tyvärr sällan ytan, vilket är synd.
Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Costeau har en yellow submarine

Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Actionscenerna funkade förvånansvärt bra
The Life Aquatic with Steve Zissou har viss charm men är i grund och botten varken varken rolig eller spännande. Estetiska kvaliteter finns såklart men inte i sådan grad att de ganska stora bristerna kan döljas.


torsdag 10 oktober 2019

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Bildresultat för Harakiri 1962
Harakiri heter Seppuku på japanska

Bildresultat för Harakiri 1962
Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor
Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer:


fredag 4 oktober 2019

#301 An angel at my table

An angel at my table eller En ängel vid mitt bord, 1990. Regi av Jane Campion, manus av Laura Jones baserad på tre självbiografier av Janet Fram.

Janet Frame som jag i ärlighetens namn inte hade någon koll på var alltså en Ny zeeländsk författare som levde ett turbulent liv. An angel at my table är en sammanfattning av tiden från hennes födsel tills att hon var runt 30. Att filmatisera (eller för all del skriva) biografier öppnar upp för en del val. Ska man dramatisera händelser? Ska man fokusera mer på A än B och så vidare. Här har man valt att ganska rättframt gå från A till B utan att sortera allt för mycket. Man får en massa detaljer från livet som i Janets fall verkar tufft. Tre syskon dör och hennes bror som har epilepsi blir konstant slagen och mobbad av hennes pappa. Själv blir hon nervös och blyg vilket gör att hon hamnar på mentalsjukhus i åtta år med en feldiagnosticerad Scizofreni, så kan det gå tydligen, Janet Frame är dock mest känd för eftervärlden för sina böcker hon börjar skriva i ganska ung ålder och som blev quite the success runt om i... Nya Zeeland?

Bildresultat för An angel at my table
De tre som spelade Janet i filmen och riktiga Janet (högst upp - men jag antar att det inte var så svårgissat)
Filmen är ganska lång och inte helt oäven. I synnerhet den yngsta Janet (Alexia Keogh) är både rättfram och rolig och jag skulle kunna se tre timmar med hennes äventyr. Tyvärr så är hon bara med i början och ju äldre Janet blir desto tråkigare blir hon, och nej man behöver inte alltid vara så rolig men mitt intresse tappades efter ett par timmar... Sedan har vi dramaturgin som inte riktigt följer en röd tråd vilket ju kan funka ibland men här känns lite ofokuserat. Slutet blir också ganska plötsligt.

Slutkänslan blev lite blandad, men betyget kom inte högre än:



söndag 22 september 2019

#297 Au hasard Balthasar

Au hasard Balthazar eller Min vän Balthazar, 1966. Manus och regi av Robert Bresson.

Korvförsäljare säljer korvar, musiker säljer musik och Robert Bresson säljer livets meningslöshet. I grekisk mytologi så öppnade Pandora en ask (eller amfora) och människan fick då sjukdomar, ångest, hat och avstånd till varandra. Hon stängde dock lådan innan vi dessutom fick hopplöshet- tack för det. Så därför kan vi leva våra liv utan att hela tiden tänka på döden och alltings meningslöshet. Detta försöker dock Robert Bresson ändra på med fina Min vän Balthazar, som egentligen borde hetat  Balthazars slumpmässiga liv men det var ju ingen som frågade mig... 

Filmens Balthazar är en åsna, bokstavligt, och inte en Shrek-åsna som kan sjunga och dansa utan en vanlig åsna med långa öron. Han liksom ägs och säljs, klappas och slås på genom sitt liv. Han är ofta ensam eller en sidofigur som är bredvid människornas bråk och bekymmer. Mest håller han till i en fransk by där han först ägs av en flicka, Marie (Anne Wiazemsky) som gör små blomsterkransar till honom. Men när hennes badboy-pojkvän börjar slå honom med pinnar och tända eld på tidningar som han knyter i hans svans så gör hon inget för att hjälpa honom.

Balt-Balthazar Balt-Balthazar Balt-Baltahazar Baltazaaaar Baltazaaaar
Lokala bad-boyen men sina heta ögon och snygga läderjacka
Balthazar ägs sedan av det lokala fyllot som behandlar honom bra men sedan blir han snodd och får tillbringa sina sista dagar med att släpa smuggelgods upp för ett berg.

Om jag hade varigt katolik så hade jag säkert kunna hitta lite fler inslag kring allt lidande för människornas skull men nu är jag inte det, men anar ändå någon parallell. Och när man närmar sig slutet så blir jag berörd, det kan vara den torkade mangon jag åt men allt känns så sorgligt, fint och meningslöst. Man lever, och livet dikteras ofta av förväntningar, samtiden och slumpmässiga händelser och sedan dör man. Tjo


tisdag 17 september 2019

#295 Crazed fruit

Crazed fruit eller Kurutta kajitsu, 1956. Regi av Kô Nakahira, manus av Shintarô Ishihara

Till viss del handlar Crazed fruit om sommaren. Det är varma, uttråkade och rika ungdomar som bara hänger runt i en ändlös sommarslappa. Tyvärr är det ju också så att rastlöshet kan leda till lite destruktiva tendenser vilket vi får se här. För grabbarna som filmen cirklar kring har ett något problematiskt förhållningssätt till tjejer- de är så att säga inga FI-röstare utan behandlar kvinnorna som slit och slängprodukter. Tjejerna i sällskapet syns inte så ofta och verkar dessutom vara prostituerade.

Men en av killarna blir plötsligt kär, på riktigt, i en vacker kvinna han möter på tåget. Hon blir dessutom ganska snabbt kär tillbaka och det är ju fint. Men vad han inte vet är att hon också är en hora, vilket alla verkar vara i detta japanska samhälle, så jag förstår inte riktigt varför han är förvånad. Men han vet inte om det, men hans bror vet om det och utnyttjar henne sexuellt mot att han lovar att inte berätta för sin bror. Sexet är på det där klassiska James Bond-sättet där hon säger "No No" och sedan håller han fast henne hårt och då ändrar hon sig till ett "yes yes!".- Så det var säkert en sådan här film så bidrog till grabbarnas douchighet...

Filmen var ganska lik Polanskis "Kniven i vattnet"

Passion, Juveniles. 
Brödernas rivalitet stegrar tills en avslutande klimax. Filmen blev ganska snabbt debatterad och stilbildande med sin raka sexualitet och västerländska surfstil, men för mig kändes det lite som:


fredag 13 september 2019

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 
Bildresultat för phantom of liberty
Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk
 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.


#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en briljant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgesamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.


Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta
En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden
I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:
You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.
Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!