#129 Le Trou

Le trou, 1960. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, José Giovanni och Jean Aurel. Baserad på en roman av  José Giovanni.

Filmen börjar med en dyster Jean Keraudy som berättar att filmen är baserad på en riktig historia och han spelar sig själv. Han var nämligen inblandad i ett mytomspunnet flyktförsök från ett franskt fängelse 13 år tidigare. När filmen börjar får vi följa en annan lite moloken fånge, Claude (Marc Michel), som kommer till samma cell som Jack och han kumpaner.  Jack och fångarna berättar då om sin lömska flyktplan, som inte är så mycket till plan mer än att hacka sönder golv och väggar samt ta med "jobb" från fängelseaktiviteterna som ursäkt för stök och ljud...

Filmen är ganska enspårig, den handlar om flykt vilket är ganska så skönt. Vi har inga kärlekshistorier, samhällskritik eller uppgörelser med franskt rättsväsende. Det är fem män, fem väldigt franska män som vill fly, gärna iklädda kravatter och basker. Men fängelselivet är stressigt och då en i gänget får lite hjälp från oväntat kan det skapa lojaliteter som hotar företaget.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Som tittare dras man in i handlingen, man ser vakterna som spanar, men sitter som på nålar då det blir plötsliga inspektioner och man imponaras av gängets tysta medodiska envishet. För Le Trou är en film som hyllar solidaritet och samarbete, och om alla går åt samma håll kan stora saker ske. Miljöerna är trovärdiga och klippningen är rapp.

#128 Carl Th. Dreyer - My Metier

Carl Th. Dreyer - My Metier, 1995. Regi av Torben Skjødt Jensen, manus av Torben Skjødt Jensen,   Lars Bo Kimergaard och Prami Larsen.

Amen, denna dokumentär är ju en typisk följer-med-filmen-dokumentär. Filmiskt är den ganska trist och den består mest av en massa skådisar som på släpig danska berättar en massa anekdoter om hur det var att jobba med den danske mästaren. Även om den var rätt så trist så fanns det några nuggets:

+Skådisarna på Jeanne D'arc berättade en massa snusk istället för sina repliker, vilket tydligen var vanligt på stumfilmstiden.
+Så snabbt skådisarna blev för trötta så bjöd Dreyer på hårda karameller för att få dom på gott humör (vilket verkade funka)
+Dreyer ville gärna ha 10 års paus mellan sina filmer
+Perfektionen var ganska extrem, innehållen i lådor som aldrig öppnades skulle innehålla 'rätt' grejer, tog någon karaktär huvudvärkstabletter från Paris så var det även det i verkligheten- trots att ingen ask eller piller visades framför själva kameran.
+Han ställde in en speldag för han gillade inte att molnen blåste åt fel håll.

Nja

Det var väl det, lite kul men kvaliteten var typisk History-channel-2002... Trots det vann filmen Bodilpriset för bästa danska dokumentär 1995, det var kanske ett svagt år...? Regisören fick dock göra en långfilm 2001 med den engelska titeln: More Sex Please, We Are Scandinavians, den har dock bara 11 betyg på IMDB med ett snitt på 5,5.

#119 Withnail and I

Withnail and I, 1987. Manus och regi av Bruce Robinson.

Man behöver ju inte göra en genusanalys av varje film man ser men nog är det så att om denna film hade gjorts med omvända roller så hade den stickt ut som en kvinnofilm, men nu är det bara som vanligt i vårt patriarkala samhälle. Filmen saknar nämligen helt och hållet kvinnliga repliker, men den är ju trevlig ändå. Man kan väl säga att den cirkulerar kring en destruktiv vänskap mellan Withnail och vår namnlöse huvudperson (som börjar filmen svårt deprimerad). De är i en grymt stökig lägenhet och försöker förgäves få skådespelarroller, eller så bara hoppas de att rollerna ska liksom glida ner från himlen. Men när det blir för stökigt så bestämmer de sig för att dra till landet för att supa och få grepp på sitt liv igen.

Middag med onkel Monty

Grabbarna blir utkörda från ett fint cafe´ på landet

Men grabbarna är klart icke gjorda för livet på landet heller och scenen då de har ihjäll en tupp och grillar den är ganska så oförglömlig. På natten är de ömkliga och oroliga, speciellt Withnail slänger ur sig några paranoida pärlor:

"Those are the kind of windows faces look in at"

 Dialogen är vass och skådespeleriet är på topp, speciellt från Withnail (Richard E. Grant). Kul också med en komedi efter en dansk fas med tonvis av ångest :)

#127 Gertrud

Gertrud, 1964. Regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Carl Theodor Dreyer baserad på föreställningen av samma namn av Hjalmar Söderberg.

Trots att Dreyer började med film som en yngling och ganska snabbt klippte ett gäng filmer och sedan fick en pangsuccé med Joan d'arc så fick han inte göra så många filmer. Gertrud var hans allra sista och Dreyer var runt 75 år i samband med filmandet av filmen. Mottagandet blev lite sisådär, här fanns ingen av nya vågens snabba klipp eller popkulturella extravaganser utan istället en ganska teatral historia ofta filmad rakt framifrån med något klippta huvuden på skådespelarna.

Kärleksfilmer brukar ju följa vissa mönster men denna kärleksfilm är mer centrerad kring kärleken i sig istället för en speciell relation i sig. Gertud lever i ett äktenskap som hon vill avsluta, hennes man är vänlig men hon kan inte vara tvåa i uppmärksamheten mellan hans jobb och henne. Utifrån deras uppbrott får man följa de tre andra kärlekarna i hennes liv och varför de inte kunnat ge henne den glädjen hon velat ha.

Den nya unga älskaren är spännande och en duktig musiker men han pollinerar runt på andra blommor och även om hon inte bryr sig så mycket om det så blir till slut klart för henne att hon bara är en förströelse.

Författaren hade hon en relation i ungdomen och han är helt knäkt över att hon läämnade honom, men för henne ska det vara fullständigt och då han läckte att hon hade påverkat hans karriär negativt så tappade hon konceptet...

Den sista, läraren. En vänlig man som hon har en nästan 30-årig platonisk relation med, man får lite intrycket över att hon inte låtit han komma för nära för att undvika att bli besviken.

Gertud, den äkta maken och symbolisk konst 

Den unga älskaren

Vissa tycker Gertrud är väl långsam, men för mig finns ingen död filmruta. Allt har sin plats och tystnaden är ibland mer bedövande än en massa dialog. Efter att ha sett tre Dreyerfilmer om religion i olika former så är det lite intressant att Gertrud inte tror på gud alls utan bara på kärleken, men kärleken verkar inte tro tillbaka...

Vacker, rörande och intelligent. 

#126 Ordet

Ordet, 1955. Regi och manus av Carl Th. Dreyer, baserad på en pjäs av Kaj Munk

Bergmans filmer har precis som denna (och för all del även Dreyers Vredens Dag och Jeanne D'arc) teman av religiöst grubblande. Men då Bergmans karaktärers tvivel kommer från ett inre resonerande av karaktärerna så är det i samtliga Dreyers tre film en fråga kring även jordsligt liv eller död. Men här har vi inga häxprocesser utan 3 generationer Borgen-familj, med en patriark i toppen följt av hans tre söner, en sonhustru och två barnbarn. En av sönerna är ateist och en tror, bokstavligen, att han är Jesus återuppstånden. Att vara en uppstånden Jesus är tydligen lite deppigt då han går runt och surar som en trumpen emo, för ingen tror på honom riktigt. Den tredje sonen vill gifta sig men det är svårt då den tilltänkta tjejens familj tror på en annan variant av protestantism.

Ateist-sonen och hans vänliga hustru

Im back!

För att en sådan här tvåtimmars lång diskusion om frälsning, religion och grumpy old men ska funka. så krävs ju att manus och regi är på tipp-topp för att man inte ska somna som en säl framför tvn. Och 'Praise the Lord' - detta är starkt och vackert.  

Dreyer påpekar själv att “Temat pasar mig bra—trons triumf i vetenskapens och rationalismens tid. ” Dessutom sa han “att de bästa troende är barn och sinnesslöa då de inte kan tänka rationellt” och även om man kan argumentera vidare kring det - så sägs det väldigt fint och starkt här. Filmen vann dessutom guldpalmen i Venedig och då Dreyer dog så testementerade han sina festkläder till en förvånad Lars von Trier... 

Överlag så presenteras det övernaturliga i dagens filmer ofta som något ont (i skräckfilmer) eller som något fantasifullt i ett parallelt universum (Marvel, Star Wars med mera) Sällan ser man de övernaturliga så ursprungsnära kristendomen och tro som här. Visst är perspektivet lite gammaldags och visst kan en ateist som jag ha lite svårt att resonera i takt med Dreyer men precis som man kan njuta av vackra renässansmålningar med religiöst motiv såå kan jag också köpa detta. 

Extraklipp från the book of mormons som har vissa tematiska likheter med vad som händer i filmen... :

#125 Vredens dag

Vredens dag eller Day of wrath, 1943. Manus och regi av Carl Th. Dreyer.


Tidiga Dreyer verkar onekligen varit intresserad av häxprocesser, då både denna och Jeanne d'arc har misstänkta häxor som anklagas och straffas. Men i Vredens dag är inte alla anklagade oskyldiga offer. I starten anklagas starkars Merte för häxeri och erkänner att hon gått i maskopi med den onde (hon erkänner inte spontant utan man fick ta till diverse "enhanced interrogation techniques" som CIA brukar kalla det för). Trots hot om mer så avslöjar hon inte vem mer som var en riktig häxa, och som nu är död. Den kvinnans unga dotter-Anna är nämligen gift med prästen, och inte så lyckligt gift heller. Prästen verkar väl sjyst och så men hans mor som bor på prästgården är sträng och sur.


Prästmor har denna min genom hela filmen

Plötsligt händer nått kul, prästens son kommer tillbaka till hemmet, och Anna blommar upp, äntligen en jämnårig. I det märker hon att hon har krafter, hon kan kalla på folk och de kommer till henne, så hon kallar på sonen och förför honom gång efter gång. Inte nog med det, hon verkar också kunna önska saker så det slår in, både bra och lite mer onda saker...

Fotot är inte lika exceptionell som i Jeanne d'arc men det finns vissa scener med extremt snygga kompositioner.

Männen dömer



Det är hon!

Dreyer hade tidigare haft ett ganska långt avbrott från filmvärlden och för att få budget till denna film gjorde han en informationsfilm om ogifta mödrar (han var själv barn till en ogift mor) och då den kom i tid och under budget så fick han medlen att jobba med Vredens dag. För övrigt gjorde bara 4 ljudfilmer och om resten är av denna kvalitet så har jag mycket att se framemot. Tempot är högt och det vilar ett rättframt mörker över hela anrättningen.

#120 How to get ahead in advertising

How to Get Ahead in Advertising, 1989. Manus och regi av Bruce Robinson

Denis Dimbleby Bagley (Richard E. Grant) är en supercynisk reklamkille. Allt bara handlar om att sälja en massa skit som ingen behöver. Han gillar det också, riktigt gottar sig i att sälja en massa strunt till människor som borde veta bättre. Och nu har han fått ett uppdrag av en antifinn-kräm och försöker klämma fram en bra idé och då pyser det ut, han ska sluta med sitt ynkliga jobb och göra något meningsfullt istället. Men plötsligt växer en jättefinne ut på hans axel och den finnen vill ha tillbaka gamla Denis, och utifrån det växer en ganska episk konflikt fram mellan en cynisk finne och en man som vill bli något bättre. Visst, filmen är lite preachy gällande vårt konsumtionssamhälle och alla som tjänar på det men preach along säger jag när det är så här skojigt och skruvat.

Lite livskris

Finnen tar över

Richard E Grant är ju helt fantastisk och allt från effekter till foto är snyggt. Den växande finnen är både rolig och lite Cronenberg-läskig. Överlag skoj och bra!