1999

Idag partar vi milleniets slut med ett av milleniets bästa år: 1999. En massa väldigt bra filmer och en riktigt hemsk (Jag pratar om dig Stuart little-en av mina absoluta hatfilmer). Så, Without further ado, här är listan!

Plats nummer 10: Galaxy Quest!
En Three Amigos-variant i rymden med en fantastisk Alan Richman och helt toppgäng av skådisar. By Grabthars hammer, this movie must be in the top ten!

Plats 9: järnjätten
En jättefin kalla-kriget saga om hur vi bör bete oss mot varandra. Fin och engagerande!

Plats 8: The talented Mr Ripley
En mörk, lite obehaglig film om en man som gör vad som helst för att vara någon annan än sig själv. Härliga 50-tals kostymer och bra skådespeleri.

Plats 7: Sjätte sinnet
En film som skapade flera efterföljare och startade upp M. Night Shyamalan:s skakiga karriär. Spännande och lite skönt mystisk...

Plats 6: Notting Hill
En charmig nonsensrom-com som sitter som en smäck.

I Rom-coms ska man skynda till flygplatsen

Plats 5: Magnolia

Grodor från himlen! Aimee Mann! Tom Cruise! Döden! John C. Reilly!

Ah, denna Gif är riktigt användbar

Plats 4: Fight Club
Vilken perfekt millenieångestfilm! Bra skådisar och fin-fin regi!

Plats 3: South Park: Bigger Longer & Uncut
Filmen både hånar och hyllar musikaler samtidigt som den är fully packed med fjärthumor mot den konservativa högern.

Plats 2: The Matrix
OMG! Matrix var ju en epokgörande aktionrökare. Hade de sparat in lite på alla tramsiga läderrockar hade den kunnat norpa förstaplatsen.

Plats 1: Being John Malkovich
Helt unik film som både är intelligent, tramsig och rolig

Bubblare as follows: Eyes wide shut, The Cider House Rules, Sleepy hollow, Toy story 2, Summer of Sam, Any given Sunday, Election, virgin suicides, Blair witch project och på inofficiell elfte plats har vi Allt om min mamma!

Övriga bloggers:
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
The Nerd Bird
Flmr
Filmmedia
Jojjenito

#55 The Unbearable Lightness of Being

The Unbearable Lightness of Being eller Varats olidliga lätthet, 1988, regi av Philip Kaufman, manus av Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman, från boken med samman namn av Milan Kundera.

Ok, här har vi 172 minuter av vad IMDB beskriver som: "In 1968, a Czech doctor with an active sex life meets a woman who wants monogamy, and then the Soviet invasion further disrupts their lives" vilket är en ganska bra resumé. Så i centrum av filmen har vi Philip(Daniel Day-Lewis), den kärlekskranka(kåta) doktorn som har en massa affärer. Plötsligt möter han den unga och väna Tereza (Juliette Binoche) och de inleder ett erotiskt förhållande. Juliette Binoche ser ut att vara runt 20 år gammal men spelar uppenbarligen en mindre flicka, hennes insatser i filmen är lite sisådär...

Med i mixen finns också Sabina(Lena Olin) som är en slags erotisk sidekick i plommonstop, vet dock inte riktigt vilken funktion hon hade- kanske som en slags sexuell mentor till Tereza? Sedan kommer sovjettanks och anfaller staden och kärleksparet flyr till Schweiz men kommer tillbaka sen igen. Själva invasionen görs med hjälp av arkivbilder som sedan mixas med nyinspelade, vilket funkar ganska bra. Invasionen blir också en viktig händelse i deras liv men inget som karaktärerna fokuserar så mycket på, det är som det är.

Männen var alltid lite mer påklädda

Sabine hade en lite fin kärlekshistoria med en man hon dumpar när han lämnar sin fru

Om nu filmen utspelar sig 1968 kunde man väl ansträngt sig lite grann att få till lite 60-talskänsla i kläder, miljöer eller musik. Ta exempelvis en titt på konsten ovan, klart mer 80-tal än 60-tal.

Sen är det helt obegripligt att man inte klippt bort mer, det är aplånga scener där de typ äter middag, eller typ långa erotiska inzoomningar på nakna kvinnokroppar(Daniel Day-Lewis behöver dock bara visa sina vältränade axlar).

Sen är det alltid ett dåligt betyg till en film när man somnar, gör nytt försök-somnar, gör nytt försök-somnar och sedan tar ett par espressos och tänker "Jävlar, jag ska se klart det här eländet nu" och när man är klar så bara "Yees"!

#53 Sanjuro

Sanjuro, 1962. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, och Hideo Oguni, baserad på boken Fridfulla dagar av Shugoro Yamamoto.

Yojimbo som kom 1961 blev en stor, lite oväntad succé och nu gällde det att snabbt som tusan få till en uppföljare. Så på bara 8 månader efter Yojimbos premiär så hade man lyckats spela in och klippa Sanjuro.

Båda filmerna har Toshiro Mifune som spelar den buttre Sanjuro, som är en arbetslös samuraj. Denna gång stöter han på ett gäng vilsna samurajer som han gång på gång måste rädda. Samurajerna försöker bakämpa korruption men fattar inte vem eller vilka som vill dom illa. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår varför Sanjuro går med samurajerna, han är varken särskilt lojal av sig och de andra samurajernas bristande intelligens verkar ge honom tre sorters magsår...

"Gå inte efter mig som en tusenfoting!"

Sanjuro är också trött och mest verkar ligga och sova, ibland vill han också dricka Sake. Han är uppgiven över sitt gängs olika planer på att klara sig men hänger ändå med gänget.

"Not a good idea. But it may keep me awake."

Sanjuro tittar lite drömmande på glada och lugna människor

Sanjuros list och svärdsstyrka hjälper gänget och till slut får de chans att upprätthålla sin heder (och inte dö). Och även om Sanjuro är uppskattad så är han ändå ensam, han tittar ibland drömmande på de andras gemenskap men blir konstant utanför. Bra, spännande och fin!

1986

Oj, här var det riktigt svårt att döda sina darlings! Jag hade planerat att titta om Hannah och hennes systrar och Liftaren men det hanns inte med.

Plats 10:The mission
Jeremy Irons spelar en Jesuitpräst som försöker omvända amazonas urinvånare till kristendomen, med sig får han Robert de Niro som är en lokal slavhandlare. Det blir både konflikter mot elementen, urinvånarna och portugiserna...

Knivigt läge....

Plats 9: Sid & Nancy

Sid och Nancy träffar varandra tidigt i filmen och är sedan med i nästan varje scen. De festar, lever rockstjärneliv, tar droger, flyger, tar droger och tar droger allt mer mot slutet.

Sid (Gary Oldman) och Nancy(Chloe Webb)

Filmen har en ganska fin övergång från destruktivt popstjärnelive till missbrukarliv där nästa dos är det enda som räknas.

Plats 8: Aliens

Ett bra tips är att inte åka till Aliens-planeter, alls.

Plats 7: Highlander
Episkt äventyr!

Sean Connerys egyptiska karaktär var kanske inte jättetrovärdig

Plats 6: Big trouble in little china
Ingen smart film direkt men skamlöst underhållande.

Plats 5: Stand by me
Jättefin historia om ett gäng pojkar som ska titta på ett lik. Den ultimata varm-i-bröstet-filmen!

Plats 4: I rosens namn
Medeltida murder mystery. Intressant och gotiskt mörk.

Christian Slater och Sean Connery funkar perfa ihop

Plats 3: Blue velvet
Om det mörka som gömmer sig bakom den välstädade förortsmiljön. Dennis Hopper är fantastisk!

Laura Dern är också topp!

Plats 2: Ferris Buellers day off
En film som jag säkert sett 20 gånger. Mysig stämning rakt igenom.

Dags att se snart igen!

Plats 1: Top gun
Musiken! Stilen! Svulstigheten! You lost that loving feeling! Playing with the boys! Volleyboll! Å, Top Gun kan nog, pinsamt nog, vara den film jag sett flest gånger...

Ingen jättesublim film

Följande får bli bubblare:
FX-dödlig effekt, Laputa, Platoon, Liftaren, Hannah and her sister, The color of money och Pretty in pink

Här är de andras topplistor!:
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film

Jojjenito
Filmedia

Spectre

Spectre, 2015. Regi av Sam Mendes, manus av typ 100 personer.

Bond är på gång, igen. Han jagar någon som han sedan kastar ner från en helikopter. Plötsligt är han nått på spåren, de 100 manusförfattarna lyckades inte riktigt få till starten, men det gör inte så mycket, lite logiska kullebyttor får man förvänta sig. Vad man inte riktigt förväntar sig är en seghet som kommer efter stund och håller i sig i runt en timme. Här träffar han också Madelaine som spelas av superduktiga Léa Seydoux, men filmen vet inte riktigt vad de ska göra med henne, hon hamnar dock i fara ett par gånger och får då blir räddad av Bond(manusförfattarna är bara män).

Men sedan kommer Christoph Waltz in som skurken Blofeld. Varför man kan casta skurkar som någon annan än Christoph Waltz är ju obegripligt. Jag gillart mycket! Önskar bara att det vore mer Blofeldscener. Blofeld fångar som vanligt in Bond och utsätter honom denna gång för en hjärnborr! Men efter bara två borrningar så tar sig Bond som vanligt loss (inga hälsokonsekvenser av att en borr tagit sig in i hans hjärna). Till sist fångas Madelaine av Blofeld och Bond får rädda henne igen innan det tar slut...

Blofeld har någon slags IT-högkvarter där han ska styra världen

Bond och Madelaine står lite avslappnat

Jamen, den här var ju ganska underhållande, lite tramsig dock men så ska det ju vara. Betyget var snubblande nära Topp...

#786 Dont Look Back

Dont Look Back, 1967. Regi av D. A. Pennebaker

Jag har aldrig varit ett större fan av Dylan, han har ju ganska gnällig röst och sjunger lite för...snabbt? Pennebaker däremot måste varit både ett fan och en fixare av rang som får hänga med Dylan under englandsturnen 1967. Pennebaker fokuserar på helt rätt saker, man får följa Dylan som skäller ut någon för den har tappat ett glas, man får se Dylan jamma, man får se honom komma med påhopp mot The times och man får se honom skriva låtar i baksätet på en taxi. Allt känns väldigt direkt och ocensurerat vilket är lite skönt då många nutida artistprogram lätt blir lite uppstyrda. Dylan är grinig, skön, vänlig, lite kaxig och framförallt intressant att följa.

Titta inte bakåt! 

Vänder ryggen mot Donovan, solglasögon inomhus

Hela entouraget runt är också intressant, det är en blandning av fulla snubbar, Joan Baez, trumpen manager och enstaka journalist som varken får tid att ställa frågor eller få vettiga svar. Detta var riktigt kul att se!

#602 The War Room

The War Room, regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker

Äntligen en bra dokumentär! Politiska dokumentärer är ju straight up my alley. The War Room följer Bill Clintons kampanj från januari 1992 till hans valvinst i november. I centrum är de två ansvariga för kampanjen, James ("The Ragin' Cajun") Carville, den energiska strategichefen för Clinton, och George Stephanopoulos, den lugna mediaansvarige.

Kampanjcheferna hade en ganska avslappnad dresscode

Inför valrörelsen vill de jobba på ett nytt sätt, de samlar ett stort gäng i samma hus och jobbar utanför hierarkierna för att snabbt som tusan reagera då något händer. Att få se en massa heta situationer bubbla upp och sedan hanteras är ju mumma för ett gammalt vita huset fan. Alla i teamet är helt fokuserade på att vinna, men inte riktigt lika fokuserade på politiken i sig. Lite kul vara också att James var gift med kampanjchefen för Bush, vilket ledde till en del heta känslor...

Man får också se hur otrohetsrykten kring Clinton var starka redan då filmen gjordes, anklagelser görs som Clinton förnekar. Teamet måste också hantera telefonsamtal från en i Bushkampanjen med uppgifter om att Clinton har ett utomäktenskapligt barn, vilket görs med etiskt tveksamma argument av typen "Din karriär är över om du sprider det, men är du smart kommer vi komma ihåg det"

Tabloiderna verkar varit väldigt brittiska...

Stämningen var hätsk stundtals mellan kampanjarna och inom, man kunde nästan känna blodsmaken i munnen då någon sida hittat en anfallsvinkel. Pennebaker sa i samband med inspelningen att “People didn’t like to think of elections as wars, which of course they are,”. Samtidigt verkar kampanjgänget varit sammansvetsat och sjyst (åtminstone framför kameran).